Idag blir det lättköpt gnäll

(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 april 2014)

När jag började skriva den här spalten för drygt fyra år sedan satte jag upp ett antal regler för mig själv. Den första regeln var att inte använda mitt utrymme till lättköpt gnäll.

Man vet att en kåsör är i utförsbacken när hen fastnar i slappa klagovisor mot uttjatade mål – cyklister eller bilister, män eller kvinnor, hundägare eller kattägare.

Nå, idag tänker jag bryta mot min regel. Idag blir det enbart lättköpt gnäll.

Det började med att jag var på en offentlig toalett nyligen och hörde en pojkröst ett par bås bort.

- Pappa, vad är det för skylt? Vad står det där? Är det en pingvin, pappa?

Jag hann bli irriterad på den tjatiga ungen, men det rann snabbt av mig när jag kom ut för att tvätta händerna.

Utanför pojkens halvöppna toadörr stod en pappa uppslukad av sin mobiltelefon. Vad det var för en skylt pojken frågade om vet jag inte, men jag förstod ju att han egentligen bara ville ha kontakt. Han var ensam där inne på den läskiga toaletten och han ville att hans pappa skulle lyssna på honom, tala med honom.

Det gjorde inte pappa. Han glodde bara med hjärndöd blick på skärmen.

Några dagar senare på nians spårvagn fick jag syn på en kraftigt berusad man genom rutan. Han stod i en hållplatskur, hade svårt att stå, det såg obehagligt ut. På sätet framför iakttog en liten flicka storögt samma scen. Hon försökte få kontakt med sin mamma, som satt bredvid. Men mamman orkade inte lyfta blicken från mobilen och därmed lämnades flickan ensam med den otäcka och svårtolkade synen.

Alltså, jag är säker på att redan stenålderns föräldrar ignorerade sina barn ibland. Det är mänskligt – barn kan som bekant vara rätt jobbiga. Själv försökte jag ofta avskärma mig med en gammaldags mojäng kallad ”papperstidning” när ungarna var i sin mest intensiva ålder.

Men ingenting skapar ett så underligt avstånd som mobilen. Pappa är där men ändå inte. Närvarande men borta. Han hör mig och ser mig, men Instagram och Candy crush saga är viktigare för honom.

Vi klagar på databeroende tonåringar. Men det är ju föräldrarna som börjar!

Kära läsare, nu är jag alltså i utförsbacken som kåsör. Jag har ägnat en hel text åt trist, teknikfientligt gubbgnäll.

Men vet ni vad? Det var värt det!

För i höst tänker jag inte rösta på vänstern och inte på högern. Jag röstar på det parti som lovar att stänga av all elektronisk utrustning för föräldrar mellan 6 och 9 på morgonen och 4 och 7 på kvällen.

Lill-Babs och tårarna

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars 2014)

Minns ni reportaget om Lill-Babs här i GP i höstas? Reportern hade följt henne under ett dygn när hon uppträdde på färjan mellan Oslo och Fredrikshamn.

Lill-Babs sa något underligt i den artikeln:

”Jag har suttit på toa så många gånger och gråtit. Min dotter Malin gav mig tipset att gråta i duschen i stället. Saltet i tårarna sköljs bort och ögonen svullnar inte.”

Om man lever från show till show, enbart på publikens kärlek  – och likt en bluesdrottning sjunger hjärtat ur sig varje kväll för att göra sig förtjänt av den kärleken – då är det klart man behöver gråta en skvätt bakom scenen ibland.

Men att hon under alla år inte har kommit på att det är bättre att gråta i duschen, är inte det konstigt?

Kära Lill-Babs, här ska du få några tips från en man som – mot sin vilja – har levt ute vid gränsen som du, där allt står på spel hela tiden.

Det första kvartalet av min sons sjukdom var jag som ett kärl som hela tiden fylldes på med tårvätska inifrån. För att inte sprängas av trycket måste jag regelbundet tappa mig själv på tårar. Samtidigt var jag sällan ensam och ville helst inte gråta inför barnen.

Just duschen, det varma vattnet mot huvud och axlar, blev min första fristad.

Snart lärde jag mig att låta tårarna falla medan jag promenerade. Under en vanlig kvällspromenad hinner man få ur sig en hel del. Större delen av året är det så mörkt ute att ingen märker något, särskilt om man tar på sig en bylsig jacka så att det inte syns om axlarna skakar.

Jag lärde mig också att gråta medan jag joggade, vilket är svårare. Ett mästarprov är att kunna klippa av när man möter någon i spåret. Det klarar jag numera – jag bara slutar en stund och så börjar jag igen när vi har sprungit förbi varandra. Man kan verkligen lära sig det mesta.

Att smågråta när man kör bil går bra men inte när man cyklar. Se upp för det, det är farligt.

Och så förstås: i regnet. Regnet är den sörjandes bästa vän. Ärligt talat, Lill-Babs, du som sjunger schlager, det borde väl du veta? Crying in the rain, den textraden har man väl hört i hundra olika låtar.

Nej, inte ska du behöva gråta på toa, Lill-Babs.

Men att du gråter mycket betyder faktiskt att ditt hjärta ännu lever och pulserar. Alltid rött, alltid rätt. Det är bra.

Mitt eget hjärta har tyvärr förhärdats under min sons oändligt långa behandlingsprocess. Tårarna har kristalliserats till salt i mig och sedan stelnat till gråsten. Geologiskt omöjligt kanske, men mänskligt möjligt.

  

Det är väl på andra sidan älven?

(Publicerad i GP onsdag 26 februari)

Om man som jag gick i skolan på 1970-talet fick man lära sig en del om orättvisor i andra länder. Rasdiskriminering, till exempel. Jag minns en film från Sydafrika där några personer viftar undan en ambulans som stannat för att ta hand om en skadad man. Ambulansen var nämligen bara för svarta och den skadade var vit. Det var bättre att låta mannen dö än att han skulle behöva tas om hand av svarta sjukvårdare.

Och sedan var det USA. Där hade de svarta nyss fått full rösträtt (1965) men segregationen var fortfarande så stor att man på många håll bestämde sig för att bussa barn mellan olika skolor för att få en rimligare blandning av svarta och vita. Protesterna blev enorma: många föräldrar vägrade att släppa iväg sina barn till rasblandade skolor.

För mig som rättrådig tioåring var allt detta obegripligt. Det fanns tydligen folk som ansåg det extremt viktigt att människor med olika hudfärg skulle hållas isär. Världen var sannerligen konstig.

Själv hade jag i och för sig aldrig sett en människa med annan hudfärg än vit. Jag växte upp i Fristad utanför Borås. Där bodde alla i likadana villor.

Både Sverige och jag har förändrats sedan dess. I dagens Göteborg kan man på enstaka ställen – Nordstan, Liseberg − se hela världen blandas. Men på det stora hela är stan strängt uppdelad. Gammalsvenskar bor i vissa områden, nysvenskar i andra. Endast pizzabagarna rör sig fritt mellan stadsdelarna.

Själv har jag blivit kulturarbetare med sunkiga kläder och ekofrukt i tygkassen. Var jag bor? I Majorna såklart. Tänk vilken slump att jag hamnade just där!

I andra delar av stan ekar skotten när kriminella gäng gör upp om territorier. I min del av stan öppnar nya sköna kaféer och tapasbarer.

Jag ska inte säga att vi på den här sidan inte bryr oss. Det gör vi. Men herregud, det är ju så långt bort! Biskopsgården, va? Och Backa? Det är väl på andra sidan älven?

Det jag försöker säga är att den tiden är förbi då vi kunde skaka på huvudet åt dumma sydafrikaner och amerikaner. Samma typ av problem finns hos oss nu. Även vi placerar olika sorters människor i olika områden.

Medellivslängden för män är sex år kortare i östra Göteborg än i västra. Arbetslösheten är fyra, fem gånger högre i östra Göteborg än i västra. Det är bara två exempel i mängden.

Ska vi börja bussa skolbarn kors och tvärs över stan? Kanske inte, men något måste till. Något radikalt som skakar om och blandar upp och binder samman. För om vi fortsätter som nu kommer den här stan att gå åt helsicke.

Vinst varje gång

(Publicerad i GP onsdag 15/1)

Ibland har man en bra historia att berätta, men man lyckas inte lägga fram den på ett bra sätt. Man hittar inte rätt form. Så är det med den här storyn.

Det var på nattfärjan mellan Trelleborg och Travemünde i början av 90-talet. Jag var på väg ner mot kontinenten, men innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att ge de enarmade banditerna en chans.

Framför mig vid växlingsmaskinen stod en man som plötsligt gav ifrån sig ett häpet ljud. Efter en stund vände han sig mot mig.

- Testa du också. Stoppa i en femma!

Jag gjorde som han sa och det rasslade till när de fem enkronorna matades ut i skålen. Men sedan tog jag en närmare titt. Det var inte fem enkronor. Det var två femmor och tre enkronor

Jag hade matat in fem spänn i växlingsmaskinen och fått tretton tillbaka.

In med en ny femma. Samma resultat: två femmor och tre enkronor i retur.

Om man försökte med en tia fick man korrekt växel. Men med femmorna var det vinst varje gång.

Ett par personer runt omkring hade märkt att något var på gång och till slut var vi sex, sju stycken runt maskinen. Vi bildade en kö och enades ordlöst om reglerna. Man fick lägga i fem femmor, sedan måste man ge plats för nästa person och själv ställa sig sist i kön igen.

Medan natten gick fylldes våra fickor av klingande mynt. Till slut måste väl maskinen ha tömts, men innan dess hade jag hunnit tröttna. Att stå där och håva in pengar var tråkigare  än man kan tro. Jag gick och lade mig.

Och detta är hela historien. Visst är det en otrolig grej? Jag menar, herregud – gratis pengar! Och visst är det häftigt med det där tysta samförståndet som uppstod! Likt ädla rövare delade vi rättvist på bytet.

Ändå: när jag drar historien får den aldrig den uppskattning som jag anser att den förtjänar. Folk blir avvaktande, jag märker att de inte riktigt tror på mig. Vilket retar mig och får mig att ta i lite extra för att övertyga dem – och då blir jag sådär gäll på rösten och låter verkligen som att jag ljuger. Eller åtminstone överdriver.

Kanske är den här historien på något vis så bra att den blir overklig. Kanske borde jag uppfinna en dramatisk vändpunkt, som att en ilsken vakt dök upp och började jaga oss. Men så gick det ju inte till.

Det är nog bäst att bara låta storyn vila. Den funkar uppenbarligen inte.

Men jag minns den trötta kassörskan i taxfreebutiken morgonen efter. Hennes förtvivlade blick när hon insåg att alla i kön tänkte betala med näve efter näve av osorterade en- och femkronor. 

 

 

Vem är värd vårt medlidande?

(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 december 2013)

På barncanceravdelningen står en buffé framdukad med kallskuret, bröd och sallader. Det är en mörk novemberkväll. Få barn orkar äta, men för föräldrarna blir det ett välkommet avbrott från sjukhusmaten.

Det är Barncancerfonden som bjuder. Vem vet, kanske har du som läser det här bidragit genom att skänka en slant dit någon gång.

Det är du inte ensam om i så fall. År 2012 samlade Barncancerfonden in 185 miljoner kronor. Det är mycket pengar till en sjukdom som drabbar färre än 300 barn om året i Sverige. Det mesta slussas vidare till forskning, vilket förstås är utmärkt.

Ändå skulle jag vilja använda dagens spalt till att diskutera en knepig fråga: vilka barn och familjer är egentligen värda vårt medlidande?

Jag tror att det finns två huvudskäl till att det är så pass lätt att samla in pengar till cancersjuka barn. För det första är de drabbade hundra procent oskyldiga, och oskuld är något mycket sällsynt i vår värld. Barnen har inte rökt sig till sin sjukdom, de har inte frossat i rött kött eller hälsofarliga fetter. Tumörer uppstår heller inte för att pappan varit frånvarande eller för att mamman drack ett glas vin i tredje månaden. Alla är oskyldiga.

För det andra gör sig de här barnen bra i TV och andra medier. Det är tacksamt att berätta om barncancer, särskilt som historien ofta kan få ett hyfsat lyckligt slut numera. Hur många reportage har du inte sett med charmiga flintskalliga barn som säger kloka saker om livet och döden?

Men jag undrar: vem samlar in pengar till barn med adhd? Vem ordnar stjärnspäckade stödgalor till förmån för anorektiker? Vilka kändisar vill posera med ungar som lider av tvångssyndrom eller andra psykiska besvär?

Här talar vi om svårhanterliga, kanske störiga barn med oglamorösa sjukdomar. Det finns inget upphöjt över deras lidande, inget storslaget. Det är bara ett malande, nedbrytande elände som pågår dag efter dag.

Här finns inget av den kittling och det drama som kan få oss att göra en överföring till ett insamlingskonto. Och vilket konto skulle det vara, förresten? De här barnen har inga starka företrädare i stil med Barncancerfonden.

Och så kommer ju skuldfrågan in. Det gör den alltid. För någonstans måste det väl ändå vara föräldrarnas fel? Nog skulle väl de här ungarna kunna skärpa sig om man bara ställde lite hårdare krav på dem?

Som cancerförälder behöver man aldrig motivera sig. Vårt lidande är godkänt. Och jodå, vi behöver all avlastning vi kan få, och gärna en buffé ibland. Men det finns fler än vi som behöver det.

Vad tumören vill

(Publicerad i Göteborgs-Posten 23 oktober 2013)

Man tror man fattar vad en tumör är. Hur den verkar, vad den vill. Att få beskedet är en chock, men man tror sig ändå förstå förutsättningarna.

Tumören vill ta ett liv, i det här fallet min sons. Den ska bekämpas med strålning och cellgifter.

Det är ingen enkel kamp och sannerligen ingen given seger. Men ändå någonstans okomplicerat: läkarvetenskapen mot tumören.

Okej, tänker man när man hämtat sig lite, då kör vi, vi ska nog fixa det här. Man har frysen full av matpaket och kanelbullar från kompisar, och man har hela Facebook fullt av hälsningar och kramar.

Men tumören är slugare än så. Den bidar sin tid, väntar tills den där adrenalinstinna kampviljan har runnit av en och utmattningen tar vid. Att ta ett liv är bara ett av tumörens mål. När sjukdomen går in på sitt andra år börjar den visa sitt verkliga ansikte.

Tumören vill krossa familjens minnen. Alla dessa bilder från när barnen var små, alla sommardagar och födelsedagar. Tumören vill ha oss att tänka: det ledde bara fram till cancer.

Tumören vill ta ifrån oss vår framtid. Den vill traumatisera en lillasyster och få oss föräldrar att bli bittra och uppgivna och oförmögna att planera framåt.

Och i nuet: där vill tumören ha precis allt. Varje millimeter av lägenheten, varje sekund av dygnet, varje tanke i huvudet. Den vill åt vår ekonomi, våra jobb, vår fritid, våra drömmar, våra relationer. Ja, framför allt relationerna.

Balansen i en familj. Två vuxna, två barn. Alla trådar, alla år, allt detta skavande mot varandra i kärlek och glädje och bråk, allt trassel, allt tjat, allt fredagsmys, allt detta som med tiden blir en familjs liv, dess hemlighet. Sådant tål inte tumören. Den vill se skilsmässor och frätande skuldkänslor, den vill se anklagelser, sammanbrott och igensmällda dörrar.

Att mobilisera krafter i ett akut krisläge är en sak. Men tumören jobbar genom att sätta långvarig, oavbruten och skoningslös press månad efter månad. Till slut brister det någonstans. Du står framför spegeln och undrar vem du är, vad var det du sa, vad var det du gjorde? Då njuter tumören.

Jag skriver det här på ett undangömt kafé i Majorna. Jag kan inte säga dess namn och jag kan inte stanna länge, för det här är ett av få ställen som tumören ännu inte känner till. Här kan jag vara fri en stund.

Vilket byte tumören får med sig från oss vet vi inte än. Men på detta gömställe kan jag andas djupt och minnas oss som vi var, som jag vill att vi ska vara: världens bästa familj.

Det var bättre och sämre förr

(Publicerad i GP onsdag 25 september)
 

Det finns sånt som var bättre förr och sånt som är bättre nu. Och sedan finns det saker som helt enkelt bara är annorlunda. Det enda man kan vara säker på är att allt förändras, hela tiden.

Jag är till exempel så svindlande gammal att jag minns …

… när internet inte fanns.

… när det var originellt att vara tatuerad.

… när man fortfarande trodde att samhällsproblem kunde lösas med ”mer information”.

… när homosexuella i Sverige inte fick gifta sig.

… när Västtrafiks biljettsystem gick att förstå.

… när det var hur lätt som helst att köpa glödlampor. (Det enda man behövde hålla reda på var om man skulle ha 40 eller 60 Watt, man slapp välja mellan femton olika lågenergivarianter.)

… när tv-serier var något man såg en gång i veckan på en bestämd tid.

 … och man såg programmen på tv:n! Alltså fattar ni: man såg tv-program på tv, inte på datorn eller surfplattan!

... när Apoteket sålde läkemedel i stället för choklad, smink, bantningsmedel och märkliga hälsokostprodukter. (En allvarlig varning: om du behöver receptbelagd medicin, räkna inte med att ditt apotek kan skaffa fram den inom den lagstadgade tiden, 24 timmar. Folk som är sjuka på riktigt är kolossalt olönsamma och det sista dagens apotek vill befatta sig med.)

… när man skickade en hälsning till en kompis på fredagen och visste att den inte skulle nå honom eller henne förrän på måndagen, för det var först då som posten delades ut nästa gång. Ett svar kunde man i bästa fall hoppas på ytterligare en dag senare.

... när Kalle och Hobbe dök upp första gången i GP. Vilken rolig serie! När den slutade tecknas på 90-talet började den vevas i repris. En gång gick väl an, på sin höjd två. Vad är vi inne på nu, sjunde varvet? Ursäkta, men det räcker nu!

… när över halva Europa var diktaturer.(Det är svårt att fatta, men fascistdiktaturerna försvann först på 70-talet och kommunistdiktaturerna inte förrän på 90-talet.)

… när folk förstod skillnaden mellan födelsenummer och personnummer.

… när unga människor kunde få en enkel lägenhet i den här stan. Och ett jobb. När samhället över huvud taget gav de unga en chans att komma igång med sina liv.

... när bilister i Göteborg som skulle svänga eller byta fil använde en mojäng vid namn ”blinkers”. (Eller vänta, det där sista måste jag väl ha drömt? Kan det verkligen ha funnits en sådan tid?)