onsdag 8 januari 2020

En felkörning i London

(Publicerad i GP 8 januari 2020)

Taxichauffören som körde oss från St Pancras-stationen i London hade en stickad mössa och var så kort att jag undrade om hon skulle nå ner till pedalerna. Det tog bara några minuter innan hon bad om ursäkt för brexit.

Det var hon inte ensam om under våra veckor i London men det var inte det som fick mig att le där i taxin.

Den adress vi angav var en liten tvärgata i Stoke Newington i norra London, långt från huvudstråken. Men hon styrde genast ut i den livliga trafiken, utan att titta på kartan och utan att tveka.

För att få köra klassisk svart Londontaxi måste man än idag lära sig samtliga 60 000 gator i staden utantill. Aspiranterna brukar behöva plugga i mellan två och fyra år innan de klarar testet – det är alltså jämförbart med en universitetsutbildning.

Man kan förstås fråga sig varför när det finns gps. Då hamnar man ganska snart i frågor kring vad mänsklig ansträngning har för värde över huvud taget.

Hjärnorna hos Londons taxichaufförer skiljer sig från din och min hjärna. Deras hippocampus, där den rumsliga orienteringsförmågan sitter, är mycket större. Genom att skaffa sig så mycket kunskap har chaufförerna byggt om sina hjärnor, precis som en elitidrottare bygger om sin kropp.

På samma sätt som idrottaren med rätta är stolt över sin prestation kan taxichauffören vara stolt över sin. Det vore förstås enkelt att installera gps i Londons svarta taxibilar. Men vad händer då med denna mänskliga stolthet över ett väl utfört arbete?

På 1800-talet började maskiner befria människan från det tyngsta arbetet. Samtidigt växte det fram en stark tro på att maskinerna även skulle befria oss i andligt hänseende.

Oscar Wilde skrev till exempel 1891 att maskinerna i framtiden skulle ”utföra allt nödvändigt och otrevligt arbete medan mänskligheten roar sig eller njuter av kultiverade nöjen --- eller tillverkar vackra ting eller läser goda böcker eller helt enkelt betraktar världen med beundran och förtjusning”.

Den globala medelklassen är idag mycket riktigt befriad från hårt fysiskt arbete. Så är vi lyckliga? När vi skrollar i våra flöden timme efter timme, betraktar vi då världen med beundran och förtjusning?

Taxichauffören var uppväxt i London men hade rötter i Skottland. Om Skottland blev självständigt skulle hon flytta dit upp, sa hon.

När hon kom till vår gata gjorde hon faktiskt ett misstag. Hon svängde åt det håll där husnumren gick uppåt i stället för åt andra hållet, där de gick nedåt. Den extra svängen förlängde säkert resan med två, tre minuter.

Den mänskliga faktorn. Jag kände mig tacksam över den.

Citatet av Oscar Wilde är hämtat ur ”Människans själ under socialismen och är översatt av Elisabeth Mansén.