måndag 10 september 2012

"Vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp!"


(Publicerad i GP i augusti 2012)

Säg att det står en skrynklig typ utanför Systemet och frågar om jag kan avvara en tia till ”en kopp kaffe”.

Då kan jag förstås välja att gräva fram en tia ur fickan, även om jag kanske hyser en misstanke om att pengarna kommer att gå till något annat än fika.

Men jag kan också välja att ge mannen ett erbjudande.

- En tia kan inte att hjälpa dig, säger jag. Men vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp till nästa månad. Det räcker till lite rena kläder och en flaska shampo. När du ser proper ut kan du börja söka jobb och komma på fötter igen.

- Tusen spänn? säger mannen häpet, med skrovlig röst och dimmig blick.

- Javisst, och jag ska ge dig en riktigt bra ränta. Tre procent. Och en generös återbetalningstid, fem månader. Tvåhundra plus ränta varje månad. Vi ses här om en månad.

Och så lämnar jag över två femhundringar.

En månad senare går jag tillbaka till samma Systembolag och finner att mannen ser lika skrynklig ut som förra gången. Det visar sig att han varken har köpt kläder eller skaffat ett jobb. Och vad värre är, han har inga pengar att amortera lånet med.

- Oj då, säger jag. Men vet du vad, jag ska vara schysst och låna dig pengar till de närmaste två amorteringarna. Det blir fyrahundra plus ränta. Jag vill ju inte att du ska gå i konkurs.

- Fyrahundra spänn? säger mannen, lika häpet som förra gången.

- Fast räntan på det nya lånet blir förstås åtta procent. Vi ses om en månad!

Efter den månaden kan mannen fortfarande inte betala. Jag ger ett nytt lån till amorteringarna, den här gången till tolv procents ränta. Efter att det har fortsatt på samma sätt några vändor till är mannen skyldig mig 2 000 kronor per månad och utsikterna till att han någonsin ska bli skuldfri är små.

Allt för ett ursprungligt lån på tusen spänn.

I praktiken äger jag nu den här mannen. Om jag vill ta hans fåtaliga ägodelar kan jag göra det, via indrivningsföretag och kronofogde.

Javisst, självfallet handlar det här om Europa, Grekland och hela skuldkrisen.

Faktum är att jag hade tänkt presentera en lösning på hela den problematiken här, men tyvärr ser jag att utrymmet håller på att ta slut. Vilken otur!


Jag får nöja mig med en fråga. Vem är egentligen den största skurken i den här historien: den fattige mannen som lånar mer än han kan betala tillbaka, eller den rike - jag - som ställer ut lånen till honom?

En del grejer tycker jag att ni kunde ha informerat om

(Publicerad i GP i juli månad 2012)

Hallå? Vadå? Ja, det stämmer, jag är kund hos er. Om jag kan tänka mig att svara på några frågor? Eh ... Visst, om det går snabbt så.

Vald tjänst? Det är den där som ni kallar för Livet. Och mitt tillval är Guldkant. Varaktighet minst 75 år står det i kontraktet, det var ett specialerbjudande som ni hade. Ni tänker väl inte ändra det? Bra, för i så fall hade jag definitivt bytt leverantör.

Mitt betyg på tjänsten? Ja, det får bli ... kanske inte en femma men absolut en fyra. Jag trivs med Livet. Absolut.

Saker jag är nöjd med, det är ungarna förstås, och min partner för det mesta. Och så villan, altanen, lönen, jobbet, båten, semestrarna. Jag är nöjd med det mesta. Ett tag hade vi bara en bil, men det är länge sedan nu.

En del grejer tycker jag i och för sig att ni kunde ha informerat om, det är till exempel rätt krångligt det här att synen förändras med åldern. Jag har fått gå till optikern och skaffa nya linser en gång om året de senaste ... Vadå? Stod det i kontraktet, säger du? På baksidan? Jaha, du borde ju veta. Men det var inget ni gjorde reklam för, precis.

Jag tycker ni kunde ha ett mycket enklare system med bara två val: antingen såg man bra eller så var man blind. Jag skulle välja att se bra i så fall.

Men visst, på det stora hela är jag nöjd. Jag tycker ni har hållit vad ni lovade.

Övriga synpunkter? Vet du, det jag undrar mest är varför inte alla har valt samma som jag. I min bekantskapskrets har nästan alla Guldkant, men det finns ju uppenbarligen många andra som har valt alternativen Medelklass och Låginkomst. Väldigt konstigt faktiskt. Om man tar Låginkomst måste väl hela familjen bo typ i en trea i Bifrost? Hyresrätt dessutom! Jag menar, hallå liksom, varför vill man ha det så?

Vi har ju trots allt valfrihet i Sverige. Man kan välja Guldkant och få det bra, men vissa väljer ändå Låginkomst. Varför? Det är helt obegripligt. Det finns till och med vissa som väljer Fattigdom.

Men det är förstås deras sak. Alla gör sina egna val. Så är det, man måste respektera hur folk väljer. Det är viktigt med integritet.

Jag är i alla fall nöjd med Livet Guldkant, som sagt. Var det allt? Jaha, tack så mycket då!