onsdag 11 december 2019

Peter Handkes lugna dagar


(Publicerad i GP 11 december 2019)

Vi var tre översättare från tre olika länder vid ett köksbord i Tyskland, och vi hade alla en personlig koppling till Nobelfesten.

Köksbordet i fråga stod i ett hus i den lilla staden Straelen, nära gränsen till Holland. Här kan litterära översättare få bo nästan gratis – man får ett enkelt rum med säng, skrivbord och uppkoppling, plus tillgång till ett kök där man kan laga sin egen mat.

Och inte minst: man får arbetsro och umgänge med kollegor från hela världen.

Jag var där i oktober, just under den period då de olika Nobelpristagarna utses. Och en kväll när jag satt och pratade med en finsk och en rysk kollega vid det där köksbordet, berättade den förstnämnda att hon faktiskt hade förhoppningar om att bli medbjuden till årets Nobelfest.

Hon översatte nämligen Peter Handke till finska, och under årens lopp hade hon blivit god vän med Handke och hans familj.

Faktum var att hon hade ringt honom dagen efter tillkännagivandet – inte i första hand för att gratulera utan för att försäkra sig om att han stod fast vid deras överenskomna arbetsmöte i december. Det gjorde han.

Så jag råkar veta att det sista Peter Handke gjorde innan han for till Stockholm, där både festligheter och protester väntade på honom, var att sitta ett par dagar i lugn och ro med sin finska översättare och gå igenom kniviga partier i en text.

Min ryska kollega hade en annan historia: hennes farfar hade fått Nobelpriset i ekonomi 1975. Det här var dock på Sovjettiden, och för regimen innebar varje resa till väst en risk för avhopp. Inte en chans att släkten skulle få följa med till Stockholm – den hölls kvar hemma som gisslan. Nobelfesten förblev en hägring.

Och jag själv då? Vilken är min koppling till ”festernas fest”?

Nej, jag har inga bekanta eller släktingar som fått pris. Men till den här festen sökte man åtminstone förr personal i hela landet. Under några år på 1980-talet tog min mamma och några servitriskollegor till henne tåget från Borås till Stockholm för att jobba.

För kring dessa potentater – sovjetiska ekonomer och kontroversiella litteraturpristagare, kungar och kulturprofiler – kretsar alltid okända människor som passar upp, och som städar efter dem. En sådan var min mamma.

Vi såg på TV hur hon paraderade med desserten nedför trappan i Blå salen, tillsammans med de andra servitriserna. Ett kort ögonblick av glamour i ett slitsamt yrke.

Vem vet, kanske var min finska kollega verkligen med på festen igår. Men den där kvällen vid köksbordet var vi bara tre personer med varsin historia om en fest vi aldrig varit på.

onsdag 13 november 2019

Störst av allt är fåfängan

(Text publicerad i GP 13 november 2019)

Vilket är solochvårarens viktigaste arbetsredskap? Nej, det är varken mustaschtrimmern, colognen eller en vältränad kropp.

Det redskap han arbetar med är fåfängan hos den kvinna han uppvaktar.

Och tänk på John Banville, den stackars irländska författaren som under en halvtimme trodde att han hade fått Nobelpriset. Någon skojare ringde upp honom från ett svenskt nummer samma dag som pristagaren skulle tillkännages.

Det var ett elakt skämt, men hur i all världen kunde Banville tro på uppringaren? Han är visserligen en etablerad författare, men har aldrig varit nära att nämnas i Nobelprissammanhang. Och nog för att Svenska Akademiens omdöme är ifrågasatt numera, men Banville borde verkligen ha fattat att han inte kunde få världens största litteraturpris.

Så varför gick han på det?

Av ren fåfänga. I sitt hjärta visste han att han var värd Nobelpriset.

Hela den här inledningen är tänkt att leda fram till en historia som inte är så märkvärdig, men som jag tycker är fascinerande.

Jag kom i samspråk med en åttioplussare som gärna ville berätta om hur mycket han använde Internet.

Genom sociala medier höll han livlig kontakt med släktingar i USA. Och tack vare rapporteringen på en viss sajt kunde han följa yngsta barnbarnets framgångar på handbollsplanen, mål för mål.

Mannen var uppenbart nöjd med att han bemästrade webbens alla svårigheter, till skillnad från, som han sa, ”en massa gamla gubbar och tanter som inte hänger med”. Det märktes att han ville ha beröm, vilket jag gärna gav honom. Jag tvivlar starkt på att jag själv kommer att hänga med i utvecklingen när jag är över åttio.

Men sedan sa mannen att han hade fått mejl från en trevlig rysk kvinna vid namn Vera.

Det var en väldigt rar flicka, och bra såg hon ut också. Tyvärr hade hon hamnat i vissa svårigheter och behövde eventuellt lite hjälp.

Nu var jag tvungen att harkla mig, och jag började säga något om nätbedrägerier och att den här Vera kanske inte …

Mannen skrattade. Nej, han fattade nog. Hon ville bara åt hans pengar.

Så lutade han sig fram och sänkte rösten till en förtjust viskning man och man emellan:

- Men hur visste hon att hon skulle kontakta just mig?

Och jag såg på honom att bortom alla fakta och all kunskap så var han bottenlöst smickrad över att en ung kvinna ville skriva till honom. Och innerst inne kunde han inte föreställa sig annat än att hon noga hade valt ut honom på grund av hans personliga egenskaper.

Ingen kraft är större än den mänskliga fåfängan.

onsdag 16 oktober 2019

Stordalen vet ingenting om Göteborg


(Publicerad i GP 16 oktober 2019)

Järntorget ska bli ”det nya Avenyn”, meddelar hotellkungen Petter Stordalen.

Ja, han lovar mer än så: Järntorget ska bli ”folkets aveny”. Vad nu det ska betyda. Bara Stordalen får bygga sitt senaste hotell ovanpå Folkets Hus så lovar han att fixa detta.

Stordalen säger att han älskar Göteborg. Han säger att han är en göteborgare i en norsk kropp. Kanske menar han det verkligen. Men sanningen är att han inte vet ett dugg om den här stan.

För det är ju så här. De göteborgare som gillar Avenyn vill inte ha en ny Aveny vid Järntorget. Och de göteborgare som gillar Järntorget vill det ännu mindre.

Den här stan har alltid, eller i alla fall väldigt länge, varit delad på det sättet: mellan Avenyn och Järntorget.

De som gillar Avenyn tycker det är kul med event, konserter på Ullevi och att fira Frölundas SM-guld på Götaplatsen. De som gillar Järntorget går på poesiuppläsningar, handlar på Fram och tror att Majorna är som Brooklyn.

Ja, jag överdriver. Lite.

Att säga att Järntorget ska bli precis som Avenyn är som att säga att Gais ska bli precis som IFK Göteborg. Både grönsvarta och blåvita skulle rysa av fasa.

Detta vet alla göteborgare, men inte Stordalen.

Karln har faktiskt nyss startat ett bokförlag också. Av intervjuer framgår att han inte vet särskilt mycket om bokbranschen och ännu mindre om litteratur. Hans arbetsmetod är att öppna plånboken och köpa över kända författare och kunniga medarbetare från andra förlag. Att han skulle odla något eget är tydligen uteslutet.

Det finns något befriande i att karln inte försöker komma med en massa trams om att han älskar litteratur. Men när det gäller Göteborg har han konstigt nog fått för sig att han måste just det: komma med trams.

Tro nu inte att jag är emot att det byggs. Tvärtom är jag för vartenda bygge som pågår just nu: vägar, kollektivtrafik, bostäder och arbetsplatser.

Visst är det bökigt att allt ska ske samtidigt, men vi får skylla oss själva. I flera decennier byggde vi (nästan) inget alls i Göteborg. Klart att en massa saker blev eftersatta.

Jag är inte ens emot Stordalens hotell. Däremot ser jag förstås symboliken i placeringen.

Folket Hus vid Järntorget symboliserar en tid då medborgarna hade ett visst inflytande över samhället. Stordalens hotell symboliserar en annan tid, vår, när pengarna bestämmer allt.

På ett eller annat sätt kommer Stordalen säkert att få sin nya Aveny.

Men när karln säger att han älskar Göteborg, ja då vet han inte vad han pratar om.

onsdag 18 september 2019

Den tecknande poeten


(Text publicerad i GP 18 september 2019)

Vid 55 års ålder anser jag att det är för tidigt att börja döstäda.

Vilket faktiskt är lite märkligt. Min mamma dog vid 48, min son vid 16, ändå tar jag tydligen för givet att jag ska bli minst 80. Människans inbilskhet vet inga gränser. Åtminstone inte min.

Hur som helst: det jag gjorde i somras kallar jag inte för att döstäda utan för att för-döstäda. Tolv stora kartonger med gamla prylar blev sex. Resten gick till tippen.

Många gamla minnen dök förstås upp. Teckningen nedan, till exempel. Den fick mig först att rynka pannan. Vad i all världen var detta?

Teckningen är som synes daterad 17 december 1987. På den tiden bodde jag i Stockholm. Sakta började jag minnas …

… en sen natt med snö när jag tillsammans med några kompisar hamnade på Café Bellman på Söder. Där kom vi i slang med ett gäng äldre konstnärstyper av den sort man kallar luggslitna.

En av dem var centralfiguren. Han drog in oss ungdomar i samtalet, var nyfiken på oss, ställde frågor och beställde öl, höll liv i kvällen fram till stängningsdags. Han satt dessutom och tecknade, och när natten var slut hade jag uppenbarligen med mig en teckning hem.

Låna ”Mellan våra ansikten”, står det skrivet på snedden, längst till höger. Och när jag gjorde det, på Bergshamra bibliotek, förstod jag att det var poeten Urban Torhamn jag hade pratat med.

Nu, i juli 2019, googlade jag på hans namn och hittade en intressant radiodokumentär av Hugo Lavett. Jag lärde mig att Torhamn var en av de mest hyllade svenska poeterna under 1960- och 70-talen och att han faktiskt var en av medlemmarna i den legendariska Metamorfosgruppen på 1950-talet.

I dokumentären kallas han för kroggeni, och jag kan intyga att han ännu 1987 kunde dominera och lysa upp ett sällskap.

Därefter gick det uppenbarligen sämre för honom. Han fick inte ut någon mer diktsamling och blev alltmer isolerad. När han dog 2010 publicerades inga minnesartiklar i pressen. Hans poesi hade fallit ur modet, hans namn var bortglömt.

Men poeters liv fortsätter även efter döden. Ord kan alltid återupptäckas. Titta bara, just nu hämtar jag upp de här vackra raderna ur glömskan:

Visste man något om sitt eget liv
vore man inte längre en blomma.

Men vet jag vad du tänker om mig
älskar jag dig ändå.

Det är ur samlingen Lisbet!.

Jag sparade förstås Torhamns teckning. Den sitter uppsatt på jobbet nu. Som en påminnelse om något, fast fråga mig inte om vad.

Kanske bara om att tiden går för oss alla och att jag inte får glömma att döstäda på allvar om några år.



onsdag 21 augusti 2019

Att jobba eller jogga sig trött


(Publicerad i GP 21 augusti 2019)

I augusti varje år händer mystiska saker med min kropp. Till min egen förvåning utvecklar jag nämligen muskler.

Alla som någon gång har sett min taniga lekamen tror antagligen att jag ljuger nu. Men det gör jag faktiskt inte.

Saken är den att i augusti har jag varit i sommarstugan sedan midsommar. Och att vara i sommarstugan innebär att bära sten, köra skottkärra, rensa sly och annat kroppsligt arbete.

Framåt sensommaren känner jag mig jämförelsevis urstark i axlar, rygg och bål.

Och när jag känner mig stark tänker jag alltid på Irish Tony.

Irish Tony var ihop med en svensk tjej som jag kände i London. Det här var på åttiotalet, och jag tog Tor Line över och hälsade på dem. Jag minns framför allt två saker med Tony.

Det ena är att han en dag, på en trottoar i London, plockade upp en skitig snörstump från gatan. ”Kan vara bra att ha”, sa han, ”för att binda ihop sovsäckar, till exempel.”

Det andra är att han brukade håna joggare. Dessa patetiska stackare satt antagligen instängda på kontor hela dagen. För att bli trötta i kroppen var de tvungna att på sin fritid klä om till fåniga kläder och kuta runt på gatorna.

Tony däremot tog ut sig fysiskt på jobbet. På sin fritid ville han ta det lugnt. Han var byggjobbare.

Nu är det så här: min pappa var telearbetare och jobbade utomhus året om, med att laga fasta telefonlinjer. Min mamma var servitris och när hon kom hem framåt morgonen hade hon ofta varit på benen åtta timmar i rad, i krogmiljö.

Det var hårda fysiska arbeten.

Själv var jag brevbärare, städare och vårdbiträde när jag var ung. Det jag sålde på arbetsmarknaden, och som det uppenbarligen fanns en efterfrågan på, var min kropp.

Men jag drog en annan slutsats än Irish Tony. Jag ville bort från det där. Få ett jobb där jag inte slet ut mig. Jag var fåfäng nog att tro att jag kunde skriva.

På söndagarna satt Tony på en pub och drack hela dagen med andra irländare. De var byggjobbare allihop, eller hade andra hårda yrken.

Tja, det tog slut mellan Tony och hans tjej. Jag har inte sett honom sedan dess. Men jag tänker på honom varje augusti, när min kropp utvecklar dessa blygsamma trädgårdsmuskler.

Det är sant att det är skönt att jobba sig trött. Men när hösten kommer är det skönt att sitta vid en dator också, på ett varmt kontor med en kaffekopp bredvid sig.

Jag kan knappt säga hur tacksam jag är över att numera få ägna mina dagar åt att skriva och översätta. Och jag är hemskt ledsen, Tony, men efter jobbet byter jag om till fåniga kläder och ger mig ut och joggar.

onsdag 26 juni 2019

Mössan och mössen


(Publicerad i GP 26 juni 2019)

Jo, så var det dags: min dotter skulle ta studenten. Jag kom direkt att tänka på mössan.

En gång i forntiden hade jag köpt en förbluffande dyr studentmössa – nåja, det var förstås mina föräldrar som betalade – som jag hade burit under min studentdag och sedan aldrig mer. Det slog mig nu att jag skulle kunna ha mössan på min dotters examensdag, och därmed halvera kostnaden per användningstillfälle.

Det kunde ju vara trevligt av andra skäl också. Men det där med att halvera kostnaden lockade mig. Jag är trots allt boråsare.

Jag visste faktiskt ungefär var mössan fanns, nedpackad bland en massa barndomsprylar i kartonger som sedan några år står staplade i sommarstugans redskapsbod.

Någon gång, inbillar jag mig, ska jag ta itu med de där kartongerna. Gå igenom dem och sortera och slänga och sånt. Vi får väl se hur det blir med det. Till dess står de bra i boden.

Trodde jag.

En dag i våras började jag rota i kartongerna, på jakt efter mössan. Jag hittade den. Problemet var bara att mössen hade hittat den först.

Kartongen var en enda härva av musbajs och fransiga textilrester. Studentmössan hade de sataniska små djuren bara fått i sig en del av, men de hade helt demolerat min t-shirt från Roskildefestivalen 1984 – en ovärderlig klenod, som alla förstår. Som om det inte räckte hade de också knaprat på en bunt viktiga Bustertidningar från 1973.

Det blev till att hämta en sopsäck.

Examensdagen fick jag klara barhuvad.

Nå, det viktiga var ju faktiskt min dotter. Vid utspringet var hon strålande vacker med blommor om halsen och sin studentmössa, som hon hade köpt för en rent chockerande summa – nåja, det var förstås min fru och jag som hade betalat.

Hon försvann snart upp på ett lastbilsflak. Kvar stod min fru och jag, två vilsna föräldrar som fullgjort sin uppgift. Vi hade lotsat henne hit. Nu var det hennes liv.

Tänk på döden, står det på Stampens kyrkogård.

Och numera på en skylt bredvid: Tänk på livet.

Det betyder exakt samma sak. Nämligen att mössen knaprar på allting, ingenting varar. Men livet finns. Du lever.

Allra bäst har Bellman uttryckt det:

Ända i din kärleks timma
Måste du en död förnimma
Masken dold i blomman bådar blommans död.

Det är ur Epistel 43, som skildrar en förlossning.

En far bör kanske ha ett råd att ge sin dotter på hennes stora dag. Men det enda jag kunde komma på var: ”Satsa på studentmössebranschen. Den är säker.” Jag beslöt att hålla det rådet för mig själv.



söndag 9 juni 2019

Alla har rätt till orgasmer


(Publicerad i GP 5 maj)

En bekant till mig som undervisar i svenska för invandrare brukar ta med sina kvinnliga elever till en av sexbutikerna på Andra Långgatan. Hon visar dem runt bland de olika hjälpmedlen och frågar sedan eleverna:

- Har inte vi kvinnor också rätt till orgasmer?

Och tjugo kvinnor i allt från jeans till slöjor svarar:

- Jooo!

Här snackar vi integration i praktiken.

Och kanske skulle det bara kunna hända på Andra Långgatan.

Jaha, tänker du, Andra Långgatan? Nu igen? Är inte den gatan omskriven så det räcker? Är den inte söndermytologiserad rentav? Det finns väl inget nytt att berätta om den?

Jo, det kanske det finns. Har du till exempel gått på gatan vid lunchtid någon gång?

Det finns nämligen två Andra Långgator. För att skilja dem åt kan vi kalla den ena för Andra Lång. Det är den gata som på senare år blivit en bargata för i första hand den yngre generationen i utelivet. Om du aldrig har gått där en sen fredags- eller lördagskväll så rekommenderar jag det verkligen. Krogarna är fullproppade, utanför på trottoarerna står folk i klungor, man hör musik, sorl, skratt.

Detta är alltså Andra Lång. Den finns på kvällstid.

På dagtid däremot finns Andra Långgatan. Det är den gata där jag råkar ha mitt arbetsrum.

Och vid lunchtid, som sagt, då … Fast först måste jag berätta att på Andra Långgatan ligger Göteborgs stads integrationscentrum, som ordnar träffar med så kallade språkvänner och kurser om det svenska samhället för nyanlända. Här ligger också ett gymnasium där huvuddelen av eleverna uppenbarligen inte har månghundraåriga rötter i Småland eller Västerbotten.

Just det: det är fullt av mörkhyade invandrare här! Mitt i Linnéstaden!

På Långgatorna finns också många arbetsplatser. Det betyder att vid tolvtiden väller det ut små sällskap med hungriga kontorsarbetare som vill ha lunch. Och det är då det händer, det som jag har velat komma fram till hela tiden:

Gamla och nya svenskar möts på samma trottoar.

Till saken hör att på Andra Långgatan är dessa trottoarer ovanligt smala. Nu i april smäller dessutom krogarna upp sina uteserveringar, vilket det egentligen inte alls finns plats för. Utrymmet som finns kvar för oss gående är minimalt.

Vi får gå sidledes. Vi får vänta på varandra. Vi får knö. Både gamla och nya svenskar.

Jag har förresten själv varit en av de där språkvännerna. Det är inte mer komplicerat än att man paras ihop med ett par gamla och ett par nya svenskar i en grupp, och sedan är tanken att man ska träffas och, tja, prata svenska.

Första gången vi sågs var förstås över en fika på Andra Långgatan.

Blev det en stormande succé? Firar vi numera jul och eid-al-fitr tillsammans, dricker vi brännvin och tuggar kat ihop som en enda stor familj? Nix, intresset sjönk och gruppen upplöstes efter ett tag. Men vi var åtminstone några stycken som knödde på varandra ett tag.

En syrisk kille i gruppen var utbildad sjuksköterska. I Sverige kan han få jobb hur lätt som helst, om han bara lär sig språket. Kanske hjälpte vi honom ett steg på vägen.

Ibland, förresten, så möts faktiskt Andra Lång och Andra Långgatan. Det är när värmen kommer och det är fredag och de där minimala uteserveringarna fylls med folk redan på eftermiddagen.

Då vet man knappt vad som är vad. Vi kontorsslavar är på väg hem till fredagsmyset, gymnasisterna hänger kvar utanför sin skola och syrier som varit på försvenskningskurs passerar en halvmeter från svenniga ölhävare som redan har bränt sönder pannan i solgasset. Kvällens första unga hipsters släntrar in från Järntorgshållet, i vinylbutikerna samsas de med gråhåriga farbröder vid skivbackarna. Det är trångt! Själv står jag stilla och minns min ungdoms tysta gata, som var full av lumpbodar i stället för barer. Och på något sätt är även gatans judiska historia närvarande, den som Karin Brygger skrev så bra om i GP härom året. Och det här är ju också gamla arbetarkvarter och sjömanskvarter och …

Säga vad man vill, men tillsammans med Möllevången i Malmö är detta en unik stadsmiljö i Sverige. Stockholm har inget liknande.

Andra Långgatan är varken paradis eller helvete, men här får åtminstone alla chansen att knö lite på varandra. Det är alltid något. Här kan vi iaktta varandras olikheter. Och begrunda likheterna. Som att vi alla har rätt till orgasmer.


måndag 3 juni 2019

Till fots på Otto Elanders gata


(Publicerad i GP 29 maj)

I sommar är det 50 år sedan Neil Armstrong landade på månen.

Jag fattar faktiskt precis hur Neil kände sig när han tog de där första stegen på månens yta. Häromdan var jag nämligen med om nästan exakt samma sak, när jag blev den första människan att gå till fots på Otto Elanders gata.

Denna gata går parallellt med Söderleden, på norra sidan, genom Högsbo-Sisjö industriområde.

Det är en av dessa miljöer som framtiden aldrig kommer att förlåta oss. Det är inte stad och inte landsbygd, det är bara ett asfaltslock som smetats ut över vad som en gång var prima åkermark. På detta asfaltslock har man placerat ut hangarer. Köplador.

Ni vet de där historierna man hör av folk som varit i USA. Om hur de försökt ta en enkel promenad runt kvarteret, och hur en polisbil genast har bromsat in och frågat vad som står på. Varför i hela världen går de till fots?

Ungefär så var det för mig när jag, av skäl som kan kvitta här, en vårmorgon gav mig ut på den ödsliga trottoaren längs Otto Elanders gata. Jag noterade bilisternas misstänksamma blickar. Jag anade hur de kollade centrallåset en extra gång och nervöst trevade efter mobilen.

De gjorde rätt i att vara misstänksamma. Detta är en miljö utformad enbart för bilar, inte för gående.

Samtidigt kändes det högtidligt. Jag var en pionjär. En gång hade denna trottoar anlagts och nu, ett par decennier senare, kom någon och gick på den. Jag!

I östra änden av Otto Elanders gata finner man en rad bilhallar som var och en ser ut som en lågbudgetvariant av en modern flygplats. Det är inte menat som beröm.

Om man sedan följer gatan västerut passerar man kontorsbyggnader, fler bilhallar och köpcentret 421, vars parkeringsplats är större än Heden.

Var det kargt och livlöst på månen, Neil? Då skulle du se Otto Elanders gata en blåsig morgon i maj.

Men just när allt var som dystrast skymtade något vid horisonten. Det var ju Beckmans kafé!

Utanför var det fullt av firmabilar och inne i kaffedoften fanns mänskligt liv i form av små gubbgäng med likadana t-shirts. På tröjorna stod sånt som ”Åkes Bygg” och ”VVS-experten”.

Säga vad man vill, men det är bara längs ringlederna och i industriområdena som man fortfarande kan få en riktig macka med falukorv och pannbiff.

Synd bara att man normalt sett måste ha bil för att komma dit.

Jag satte mig med en kopp kaffe och blickade ut över en rondell och Ica Maxis parkering. Var miljön här mer eller mindre livsfientlig än på månen? Svårt att säga.

Men Neil Armstrong kunde i alla fall inte ta en fika på Beckmans.


torsdag 2 maj 2019

John Walker, världsrekordet och ölen


(Publicerad i GP 1 maj 2019)

För några år sedan brukade jag träna på Slottsskogsvallens gym. Efter att ha duschat stod jag ofta och tittade på de idrottshistoriska tidningsklipp som var uppsatta utanför omklädningsrummen.

Där kunde man bland annat läsa om den skönlockige nyzeländaren John Walker som satte världsrekord på en engelsk mil just på Slottsskogsvallen, den 12 augusti 1975.

Som jag mindes det intervjuades Walker med en öl i handen efter sitt lopp. Han framstod som en skön gamäng som berättade att han brukade gå på diskotek med sina löparkonkurrenter mellan tävlingarna.

Jag kom att tänka på John Walker när jag nyligen såg ett sorgligt inslag om ännu en elitidrottare som hoppat av karriären efter att ha drabbats av psykisk ohälsa. Dagens idrottsmän och -kvinnor pressar både kropp och psyke så hårt att det för vissa slutar med depressioner, utbrändhet och ätstörningar.

Var inte idrotten lite lättsammare på John Walkers tid ändå?

Jag bestämde mig för att ta en titt på de där tidningsklippen igen, för att se om jag mindes rätt. Det visade sig att de hade flyttats till Idrottsmuseet i Kviberg, där de hade placerats så högt upp på väggen att personalen fick ta fram en stege åt mig.

På svajiga ben klättrade jag upp, och det jag läste gjorde mig betänksam.

Det var visst inte en öl som John Walker hade druckit efter sitt lopp. Det var ”10-12 flaskor mellanöl”. Därefter gick han på lokal och beställde ännu mer öl.

Det hade förresten blivit några glas även dagen före loppet.

Det där lät inte som en välförtjänt segerbira utan mer som alkoholproblem. Hade John Walker blivit alkoholist senare i livet?

Nej, det verkar inte så. Internet meddelar att Walker idag, vid 67 års ålder, är aktiv i kommunpolitiken hemma i Nya Zeeland. Han joggar fortfarande, trots att han har drabbats av Parkinsons sjukdom.

John Walkers världsrekord var det näst sista på Slottsskogsvallen. Det sista – det tror jag vi kan säga med säkerhet – sattes av den östtyske kulstötaren Udo Beyer tre år senare, 1978. Beyer har senare erkänt att han var dopad under hela sin elitkarriär.

För alla var ju inte gamänger på sjuttiotalet. Öststaternas statsunderstödda dopning pågick för fullt. Det var knappast en lättsam tid trots allt.

Jag skulle unna både Udo Beyer och dagens utbrända idrottare att få sätta sig ner och ta ett glas med John Walker. Visst, nyzeeländaren överdrev kanske drickandet. Men han har en del att lära ut.

Träna hårt, satsa allt när du tävlar. Men för tusan, ta sedan en bärs och stick ut och dansa. 

onsdag 3 april 2019

Du är skyddad


(Publicerad i GP 3 april 2019)

Du är skyddad, hälsar datorn när jag slår på den på morgonen.

Så bra, svarar jag.

Fast ärligt talat är jag inte hundra procent övertygad. Är jag verkligen skyddad? Mot vad?

Jag tänker på när barnen var små och satt baktill på cykeln i en barnstol. Självfallet hade de hjälm. Men jag hade det inte. Och ungarna var förstås inte dummare än att de så småningom frågade varför.

Eftersom jag inte hade lust att ljuga för dem sa jag som det var: det är lagen. Fram till ni är femton är ni tvungna att ha hjälm. Sedan får ni välja hur ni vill göra.

Några år senare, när de kunde cykla själva, brukade vi ta en liten, fridfull grusväg från sommarstugan ner till en badplats. Vid något tillfälle sa jag sorglöst åt dem att de inte behövde ha hjälm den biten. De såg ut som om jag hade föreslagit att de skulle testa heroin.

För mig, som cyklade till skolan varje dag under min uppväxt, var hjälm en obekväm nymodighet som jag rent teoretiskt förstod nyttan av, men helst ville slippa för egen del. Barnen var däremot så vana vid hjälmen att blotta tanken på att vara utan den gjorde dem nervösa.

Jag var säkert en dålig förälder som uppmuntrade barnen att cykla utan hjälm. Men var drar vi egentligen gränsen för vad vi räknar som farligt eller inte?

De flesta av oss knäpper antagligen säkerhetsbältet när vi kör bil, och kanske är bilen även utrustad med krockkudde. Om vi dessutom kör försiktigt borde vi väl vara ganska säkra?

Men tänk om den verkliga faran med bilen är de utsläpp av koldioxid som genereras dels när den tillverkas, dels varje gång vi kör?

Hjälper bilbältet mot det? Har vi gjort rätt riskbedömning?

Enligt Stadsbyggnadskontoret behöver Göteborg bygga stora barriärer vid älvmynningen, och dessutom höja kajerna inne i stan, om vi ska klara de stigande vattennivåer som väntas om några decennier.

Jag cyklar ofta till jobbet längs dessa kajer, förbi Fiskhamnen och Danmarksterminalen. Det vore förstås trist att se alltihop översvämmat. Kanske kommer de där barriärerna verkligen att skydda oss. Kanske kommer vi att känna oss trygga bakom dem.

Numera, efter femtio, har jag förresten cykelhjälm. Åtminstone i stan.

När jag kommer fram till jobbet slår jag på datorn igen.

Upptill på den sitter en liten bit eltejp över kameraögat. Jag tejpade dit den efter att ha läst att vem som helst kan hacka sig in i min dator och kika på mig genom kameran. Det vill jag inte vara med om.

Jag stirrar på skärmen och på den lilla tejpbiten.

Nu är jag väl skyddad? frågar jag maskinen. Visst är jag skyddad nu?




onsdag 6 mars 2019

De döda barnen på Varbergs fästning


Varbergs fästning! Att komma gående, som jag gjorde härom veckan, längs strandpromenaden från Lilla Apelviken, med vinden bitande i ansiktet och ljuset flödande in från havet, och se fästningsmurarna torna upp sig där framme … det är en mäktig vy, en av de finaste i Sverige.

Inne i fästningen, i Hallands museum, hänger en av mina favorittavlor: den så kallade Hjortbergstavlan, utförd av den tysk-svenske målaren Jonas Dürchs omkring 1770.

Tavlan är ett epitafium – en minnestavla – över prosten Gustaf Fredrik Hjortberg. Han syns på bilden tillsammans med sin hustru Anna Helena och deras femton barn.

Bilden är full av olika symboler och detaljer, både religiösa och vetenskapliga. Lemuren i förgrunden hade Hjortberg med sig hem från en av sina resor som skeppspräst till Kina.

Men efter ett tag är det bara barnen jag tittar på.

Femton stycken, som sagt. Pojkarna grupperade till vänster runt pappa, flickorna till höger runt mamma. Det yngsta barnet ligger i vaggan, det äldsta ser vuxet ut.

Men det är något konstigt med flera av dem.

Sedan förstår man: bara åtta av barnen lever. Övriga sju är döda.

De döda barnen är mestadels placerade i skymundan, men de är inte skildrade som spöken eller änglar. De liknar fortfarande människor av kött och blod.

En död liten grabb ser tvärilsken ut där han kikar fram över en levande brorsas axel. Var det sådan han var – argsint? En av hans döda storebröder står bortvänd, med blicken mot bokhyllan – en introvert typ som gillade att läsa? En av de döda flickorna ler lika monalisalikt som de två levande systrar hon placerats emellan – både levande och döda tycks uppfylla samma ljuva flickideal.

Tavlan visar precis hur det är: våra döda finns med oss hela tiden.

Jag, som bara har förlorat ett barn, har svårt att föreställa mig hur det måste ha varit att mista sju. Kanske förtröstade sig makarna Hjortberg på Gud och tänkte att det fanns en mening med allt. Men sorgen måste ändå ha varit lika brutal som för mig, eller för vem som helst.

Ibland frågar folk hur ofta jag tänker på min döda son. Men det går inte att ange ett tidsintervall – jag tänker inte på honom ”flera gånger om dagen” eller ”när jag ska somna”. Han är en del av mig sedan han föddes, på samma sätt som min levande dotter är det.

Båda två är en del av mitt medvetande. Det förändras inte; de bara finns där.

Det är det som Hjortbergstavlan visar så fint. Makarna har femton barn. Alla har sin plats i familjen, vare sig de lever eller är döda.


                                                       Ilsken död pojke kikar fram

                                               Tre ljuva flickor - hon i mitten är död

                                 Hjortbergstavlan, originalet i Släps kyrka nära Särö. Den
                                   målning som hänger i Varbergs fästning är en kopia.