tisdag 30 juli 2013

Jag hatar både barnen och deras föräldrar

(Publicerad i GP onsdag 31 juli)

Från barnakuten på Östra sjukhuset kommer ungar ut hand i hand med sina föräldrar. Jag ser barn med förband eller gips, andra som verkar febriga och hängiga. En pojke håller sig om magen och ser ut att ha väldigt ont.
Jag hatar de barnen. Jag hatar deras föräldrar också.
Här kommer en flicka med gipsad arm, hon är kanske sju eller åtta år. Hennes mamma ställer upp henne framför akutintaget och tar en bild. Mamman jobbar snabbt med fingrarna, man förstår att bilden langas direkt ut på Facebook. ”Vilken dag för vår tappra älskling. Så kan det gå när man ska hjula på gräsmattan! Tack alla fina som stöttat oss under dagen!”
De går och köper glass och medan tjejen äter sin håller mamma koll på mobilen, hon har redan fått tio likes på sin gipsbild.
Ett äventyr. En spännande historia att berätta i familjen. Flickan kommer att minnas den här dagen så länge hon lever.
Jag hatar alltihop.
En bil bromsar mjukt in, pappan stiger ur, kramar försiktigt om sin dotter. De kör snabbt iväg sedan. Föräldrarna vill komma ut till sommarstugan igen, sätta på gasolgrillen och ta ett glas vin på altanen.
De där självbelåtna satans altanerna. Jag tror jag hatar dem mer än allt annat.
Tro inte att jag inte förstår. Jag har också kommit ut från sjukhus på det viset. När min dotter fick ett gruskorn i ögat som inte gick att blinka ut; en läkare fick ordna det till slut. När min son ramlade och blödde kraftigt från bakhuvudet; det såg dramatiskt ut men såret visade sig vara pyttelitet.
Om Facebook hade funnits på den tiden hade jag garanterat lagt ut en bild på hans nedblodade tröja. Jag är precis som alla andra.
Men nu. Vi bor ju nästan här på Östra. Sedan förra sommaren har min son legat över sju månader här uppe på tredje våningen. Ett års skoningslös cancerbehandling, sedan besked om att den ändå inte har hjälpt. En annan medicin som ska testas. En framtid som är osäkrare än någonsin.
Varje dag samma kräkningar, samma sondvälling, samma tabletter, samma brutala kamp med hans plågade, undernärda kropp som slagfält.
Om jag vore en god människa skulle jag lyckönska er som glatt kan styra hemåt med era barn, en fin historia rikare. Men jag är ingen god människa. Jag hatar er. Jag hatar alla som kan åka härifrån.
Ibland skriver jag texter som jag är genuint stolt över.
Det här är ingen sådan text. Men den är sann.
 
 

torsdag 4 juli 2013

45 extra år

(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 3 juli)
 
Hur gammal hoppas du att bli? Åtminstone åttio, va? Kanske åttiofem eller ännu äldre? Det påstås att hälften av de barn som föds idag kommer att bli hundra. För mig låter det ofattbart, men vem vet, kanske blir det så.
 
Men vad krävs för att man ska bli riktigt gammal? Troligtvis att man inte gravt missköter sin kropp. Och sedan förstås att man slipper allvarliga ärftliga sjukdomar och har bra gener för åldrande. Kort sagt: att man har tur i det genetiska lotteriet.
 
Eller är det verkligen så enkelt?
 
I slutet av 1700-talet var medellivslängden i Sverige 34 år för män och 37 år för kvinnor. Idag är den 80 för män och 84 för kvinnor, och den fortsätter hela tiden att stiga. Du som lever idag kan alltså räkna med att bli mer än dubbelt så gammal som 1700-talssvensken.
 
Generna har inte förändrats på de här 250 åren. Hela skillnaden – de 45 extra år som du har fått att leva – ligger i miljön, i samhällets utveckling. Bättre hygien, säkrare arbetsplatser, effektivare jordbruk. Demokrati. Och kanske mest av allt: nästan ofattbara medicinska framsteg.
 
Det handlar alltså inte alls om de individuella val som vi är så upptagna av idag. Ta för all del gärna lite extra broccoli, och cykla gärna till jobbet. Det mår både du och samhället bra av. Men förvänta dig inte någon markant ökad livslängd av det, för på det individuella planet bestämmer i huvudsak generna. Om du låter bli att röka, är försiktig med andra droger och motionerar regelbundet, finns inte så hemskt mycket mer du kan göra.
 
Det som gör verklig skillnad är samhällets kollektiva utveckling. I den finns även inslag av tvång: skolplikt, vaccinationsprogram, tvagning av skolbarn. Skatter är inte heller frivilliga. Vi har de senaste hundra åren tagit stora summor från individer och företag och lagt dem på exempelvis medicinsk forskning och utrotande av fattigdom.
 
Den cancerform som min son har drabbats av har varit obotlig i hela mänsklighetens historia, fram till för bara några decennier sedan. Miljöfaktorer och livsstil tros inte spela någon roll för sjukdomens utveckling. Av okänd anledning vänder sig kroppen mot sig själv och börjar producera tumörceller. Utan behandling är dödligheten hundra procent.
 
Men om man råkar leva i vår tid, och bo i ett rikt land, har man goda chanser att överleva. Då kan kulturen vinna över naturen.
 
Arv och miljö flätas samman i varje ögonblick. Hur vi gemensamt bygger vårt samhälle påverkar ett så grundläggande biologiskt faktum som vår livslängd. Du har fått 45 extra år. Min son har fått en chans att överleva sin cancer.