onsdag 10 april 2013

Lova att du klarar det

(Publicerad i GP onsdag 10 april 2013)

Min son, jag tänker på allt som mamma och jag kan göra för dig, trots att du är så sjuk.

Vi kan laga minestronesoppa när du är sugen på det. Vi kan steka raggmunk. Vi kan göra varma mackor med ost och oregano. Vi kan koka upp vatten och göra svartvinbärste.

Vi kan hålla spypåsarna när cellgifterna trasar sönder din kropp. När smärtorna sätter in kan vi låta dig krama våra händer tills de vitnar. Vi kan byta din svettiga tröja, vi kan bädda rent i din säng.

Vi kan hjälpa dig att fatta vad det är de säger och menar allihop: onkologerna, neurologerna, urologerna, smärtläkarna, strålningsläkarna, infektionsläkarna, kirurgerna och alla de andra.

När du är hemma kan vi se till att du tar din medicin i rätt tid. Att du får i dig vätska och något att äta. Att du kommer upp ur sängen en stund, även om det bara är till soffan.

Vi kan se till att du gör din sjukgymnastik även när du helst inte vill, för den hjälper dig och är viktig för dig. Du behöver en stark kropp för att orka med din sjukdom.

Vi kan skaffa den nya Batmanfilmen åt dig. Vi kan kolla hur länge Palmedokumentärerna ligger kvar på SVT Play. Vi kan söka på illegala sajter så att du kan se alla avsnitt i Game of Thrones

När du själv inte orkar kan vi hålla kontakt med alla som tänker på dig. Alla kompisar och släktingar. Vi kan berätta för dem vad som händer.

Vi kan viska till dig att detta helvete ska ha ett slut. Cancer går att bota, vi lever i en fantastisk tid. Det du går igenom är fullkomligt omänskligt, men det har ett slut. Det kommer en annan tid.

Allt detta kan mamma och jag göra. Och samtidigt kan vi inte göra ett dyft.

Vi står på en strand. Framför oss pekar en stenpir rakt ut i havet.  Dimman ligger tät och vi ser varken horisonten eller slutet på piren.

Vi börjar gå. Allt är vitt, vi är blinda. Det enda vi vet är att vi måste nå allra längst ut innan vi får vända tillbaka. Till slut är vi framme. Stillheten är överväldigande. Här finns ingen vind, inga dofter, inga fåglar ens.

Då ser jag att piren fortsätter ytterligare en bit. Men dit kan inte mamma och jag gå. Här går gränsen för oss.

Du är ensam nu, min pojke. Den sista biten måste du orka själv. Lova att du klarar det, så väntar vi på dig här.