onsdag 13 juni 2012

En liten bit mörk choklad

(Publicerad i GP onsdag 13 juni)

Sånt här är jag bra på: att brygga mig en kopp kaffe, ta med den ner på gården och sätta mig i solen. Bara sitta där en stund och bläddra i tidningen och titta på barnen som leker.

Det är faktiskt ingen obetydlig sak att vara bra på. Det handlar om att kunna njuta av det lilla, att kunna ta vara på vardagen. Jag är tacksam över att ha den förmågan, den gör livet lite bättre.

Men jag sörjer en annan förmåga, en som jag hade förr: den till extas.

En gång i tiden var det så här: jag slet på ett skitjobb veckan lång och hatade varenda minut. Men jag hade helgernas extas. Minnet av den höll mig uppe under knegarveckorna.

Extasen kunde bottna i enskildheter: jag kunde ha sett en konsert med ett bra band, haft ett nattligt samtal med en själsfrände vid en sölig bardisk. Blivit upphånglad mot en tegelvägg av en snygg tjej.

Men allra mest handlade det om en ständigt närvarande eufori, ett pirr i kroppen som satte in i samma sekund som jag stämplade ut från jobbet på fredagen. Ett pirr som gjorde alla människor fantastiska, alla möten storslagna, alla vägval livsavgörande.

Ett skimmer över staden, över nätterna. En magi som både slet sönder och helade.

Det är den magin jag inte hittar fram till längre.

Nu tänker en cynisk läsare: det var bara spriten som gjorde det. Du drack dig fram till det där tillståndet. Och något ligger det väl i det. Men i så fall undrar jag: varför kan inte spriten åstadkomma samma mirakel idag? Den medelålders man jag är numera blir glad och pratsam av alkohol, men inte euforisk.

Är det bara ålderns fel? Är det så enkelt?

Eller är det något som jag har gjort med mig själv? Har jag bommat igen om mitt hjärta, har jag stängt portarna mot världen?

Mitt liv är gott numera. Jag får betalt för att skriva och översätta, jag behöver inte någon extatisk helg för att överleva veckan. Det lunkar på. Där jag sitter på gården i solskenet unnar jag mig en liten bit mörk choklad till kaffet.

Ja, ni hör ju själva: ”en liten bit mörk choklad till kaffet.”

Jag upprepar: jag är tacksam för min förmåga till vardagslycka.

Men se upp. Plötsligt kommer en stråle från en avlägsen stjärna att nå in i mitt hjärta och väcka det som slumrat. Jag kommer att lyfta, sväva iväg över taken och återta min rätta plats över staden.