onsdag 14 januari 2015

Vad gör jag här

(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)

En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.

Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att komma tillbaka igen samma kväll.

Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.

Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana. Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.

Vad gör jag här, tänkte jag.

Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här i närheten.

Efter en stund kom synen sakta tillbaka.

På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en biverkning man kan få av kininet.

Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi. Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag. Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.

Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.

Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han hade gått ner sig ganska rejält.

Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen, helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde identifiera. Sedan förstod jag vad det var: hemlängtan.