onsdag 16 mars 2011

Allt är en soppa, inget hänger ihop

(Publicerad i GP onsdag 16 mars)

Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.

Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.

Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.

Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.

En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.

Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.

Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.

Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.

Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.

Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.

Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.

Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.

Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.