onsdag 17 oktober 2018

Där det kitschiga möter det sublima


(Publicerad i GP 17 oktober 2018)

Idag blir det litteraturundervisning. Vårt textexempel är låten Sjätte september med Flamingokvintetten, utgiven första gången på LP:n ”Flamingo 6” (1975).

Text och musik: Peter Himmelstrand. (Hela texten finns nedan.)

Jag menar att alla som försöker skriva, oavsett genre, har något att lära av den här låttexten. Och nej, jag är inte ironisk.

Vad är det som gör detta till en så fin text? Låt oss börja med hantverket.

1. Historieberättandet. Författaren ger oss en tydlig historia med början, mitten och slut. Vi får en



långfilm på tolv rader. Det är skickligt gjort och skapar en sorts belåten mättnad hos lyssnaren.
(Det finns en fjärde vers också, men den upprepar bara ett par av de tidigare raderna.)

2. Antydningarna. Författaren ger oss en skiss snarare än noggrant utmejslade detaljer. Det fina med den metoden är att lyssnaren själv får fylla i det som fattas. Vi får till exempel inte veta vilken låt det är som är kärleksparets egen. Därmed kan varje lyssnare tänka på en låt som är betydelsefull för just henne eller honom.

3. Konkretionen. Redan titeln förankrar låten i en vardaglig almanacksverklighet. Sedan har vi den stora förlovningsmiddagen med släkten. Här placeras vi med några få ord i en stabil, troligtvis borgerlig miljö där man inte slarvar med det formella. (Men vår sympati ligger hos det unga kärleksparet, som smiter iväg och går på dans.)

Lägg märke till att punkt tre kan sägas stå i motsats till punkt två. Så är det ofta med bra texter, de växlar mellan olika sorters knep.

4. Upprepningarna. Från antiken (minst) till nobelpristagaren Bob Dylan (och vidare) är detta det vanligaste tricket i all muntligt framförd dikt. Refränger, omkväden, återkommande fraser – det är sånt, tillsammans med rimmen, som gör att en text fastnar i minnet. I det här fallet är det orden ”Sjätte september” som upprepas. De inleder varje vers och knyter snyggt ihop texten på sista raden.

Vi måste förstås säga något om innehållet också. Det är utan tvivel ganska banalt. Vilket är helt i sin ordning.

För våra liv, det som räknas av dem, är ju banala. Det är kärlek, sorg, uppbrott, glädje, förtvivlan. Stora drömmar och ibland våldsamma krascher.

Sjätte september balanserar på den gräns där det kitschiga möter det sublima.

Om du skriver, sök dig till den gränsen. Det är mitt råd.

Hötorgspoesi vid bråddjupet.

Melodin får andra uttala sig om, jag kan bara text. Men jag konstaterar att sångaren Hasse Carlsson fraserar väldigt fint.

Och en bra dikt blir inte sämre för att man kan dansa till den.


Sjätte september, minns du den kvällen, det var rätt längesen
Men det var vår kväll, kvällen vi möttes, och jag minns allting än
Minns hur dom spela, minns hur vi dansa, kyssen på vägen hem
Minns när jag vakna och hur jag genast ringde till du vet vem

Sjätte september, det var den dagen när vi förlova oss
Först en stor middag, mammor och pappor, ringar och tal förstås
Mitt i ståhejet smet vi iväg sen, till där vi mötts en gång
Dansade kära sen vi bett bandet spela vår egen sång

Sjätte september, det är väl löjligt, fick jag ditt sista brev
Och jag ska aldrig någonsin glömma raderna som du skrev
Att det var över, allt det vi trott på, allt det som var förut
Sjätte september, det var den dagen sagan om oss tog slut

Text och musik: Peter Himmelstrand



onsdag 19 september 2018

En kvart vid Vasaplatsen


Publicerad i GP 19 september 2018)

Jag var en gång i Jerusalem. Där, på liten yta, finns nästan ofattbart mycket historia samlad. På varje kullerstensgata i gamla stan har en berömd person trampat, runt varje knut har en religion grundats.

Men det här ska inte alls handla om Jerusalem utan om Vasaplatsen i Göteborg.

Jag hade nyligen en kvart över där, eftersom jag ovanligt nog var för tidig till ett möte. Jag bestämde mig för att gå en liten sväng, och började på Vasaplatsen 11.

Där bodde faktiskt Karin Boye under sina nio första år i livet, från 1900 till 1909. Vid den tiden var Vasaplatsen helt nybyggd, de sista husen stod färdiga 1897.

När Karin var sju år började hon i Mathilda Halls flickskola på Karl Gustavsgatan, alltså i princip om hörnet från familjen Boyes sjurumslägenhet. Två år senare flyttade familjen till Stockholm.

Efter att ha kikat in i Boyes port – givetvis utan att se något särskilt – spankulerade jag vidare längs samma sida av Vasaplatsen tills jag kom ända ner till Parkgatan.

Här på hörnet låg tidigare Parkkafét, en av många diskreta träffpunkter för Göteborgs manliga homosexuella under 1940-talet. Kafét låg behändigt nära den så kallade Rundan, ett stråk från Pustervik till Heden där den tidens bögar möttes. Homosexualitet var straffbart i Sverige fram till 1944, så det gällde att vara försiktig.

Från Parkgatan vände jag uppåt, sneddade över gatan och gick fram till monumentet över Torgny Segerstedt.

Segerstedt är förstås känd för att han – som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – stod upp mot nazismen före och under andra världskriget.

Trots hårda påtryckningar från både den tyska och svenska regeringen höll Segerstedt fast vid sitt ställningstagande för humanismen och mot barbariet. Tänk vilka rakryggade tidningsmän det fanns i stan på den tiden!

Jag lyfte blicken från Segerstedtmonumentet och såg upp mot Aschebergsgatan – och stelnade till.

Den vyn får mig alltid att minnas spårvagnsolyckan den 12 mars 1992. Jag var inte ens i stan den dagen, men jag har många gånger med en rysning försökt föreställa mig skräcken när en spårvagn utan fungerande bromsar kom skenande i 100 kilometers fart nerför Aschebergsgatan.

Vid Vasaplatsens hållplats spårade vagnen ur och kraschade in i huset bredvid Karin Boyes. Tretton dog, många skadades. Det finns en minnessten vid fontänen.

Nu hade min kvart visst gått. Jag spanade efter kompisen som jag skulle träffa, samtidigt som jag tänkte att gatorna faktiskt är fulla av historia även i Göteborg.

Om Karin Boyes första år kan man läsa i Johan Svedjedals fina biografi ”Den nya dagen gryr”. Böglivet i Göteborg under åren kring andra världskriget skildras i sociologen Arne Nilssons bok ”Såna & riktiga karlar”, en oumbärlig studie av den tidens homosexuella subkultur i Göteborg.

PS. I den version som publicerades i pappers-GP hade jag fått hjärnsläpp och skrivit Gibraltargatan i stället för Aschebergsgatan. Ursäkta så mycket!

onsdag 22 augusti 2018

En bok vart nionde år


(Publicerad i GP 22 augusti 2018)

Jag har alltid varit avundsjuk på låtskrivare. Jag menar, att skriva en treminuters poplåt, hur svårt kan det vara?

En elementär melodi, en lite kraftfullare refräng, en text om kärlek – och sedan in i studion och bomba på med beats och effekter, så är det klart.

På en vecka skriver man lätt färdigt en låt. Det blir 52 låtar om året. Så jäkla lätt de har det, låtskrivarna.

Nå, jag överdriver väl lite nu. Jag fattar att det inte är riktigt så lätt att göra musik. Det är bara det att om man som jag ägnar sig åt att skriva romaner, så verkar allt annat enkelt i jämförelse.

När jag nu i höst kommer med en ny bok är det nästan nio år sedan senast. Nio år! Okej, då har det förstås funnits långa perioder då jag inte har haft tid att klicka fram romanfilen i datorn, eftersom jag har varit tvungen att försörja mig och annat trivialt.

Men även när jag inte skriver så skriver jag. Som de flesta författare har jag ständigt mitt projekt i huvudet. Hjärnan bearbetar oavbrutet olika aspekter av texten, från enstaka formuleringar till nya vändningar i intrigen.

Dina ögon ser kanske bilder. Mina ser text. Alltid.

En roman. Herregud, vilken gigantisk ordmassa det är! Så många slängda utkast! Så många omskrivningar! Så många gånger som jag har gett upp! Och på vägen: ett nästan färdigt manus som jag brände, eftersom jag aldrig fick det så bra som jag ville.

Att skriva en poplåt är att få några blommor att slå ut i en balkonglåda. Att skriva en roman är att ensam försöka få en hel slottsträdgård att prunka. När man har fått ordning på rosorna undrar någon varför man inte har beskurit äppleträden. Och när man har rensat köksträdgården klagar folk på att grusgångarna inte är krattade.

Säg att man ändå mot alla odds lyckas skapa en förstklassig fransk slottsträdgård. Ja, då visar det sig att nu är franska trädgårdar ute och alla vill ha engelsk trädgårdskonst i stället.

Så jo, nog är låtskrivare bortskämda. Om en låt inte funkar kan de bara pröva den i ett annat tempo. Eller ge den ett nytt intro. Eller plocka fram det yttersta tricket: att köra låten i reggaetakt. Och om det ändå inte fungerar är det bara att lägga låten åt sidan. Särskilt mycket arbetstid har inte förlorats.

Poeter har det också alldeles för lätt, förresten. Tio rader räcker ju för en dikt! Snacka om livet på en pinne.

Medan romanförfattaren slavar vidare år efter år och kanske, som jag, har något att visa upp bara vart nionde år.

tisdag 24 juli 2018

Det hon ser är sanningen


Publicerad i GP onsdag 24 juli

Min dotter sommarjobbar. Och hon är förskräckt.

Är det så här vuxna lever? Långa, inrutade arbetsdagar som gör en så trött att man inte orkar göra något på kvällen. Några korta semesterveckor på sommaren, annars samma trall månad efter månad, år efter år.

Decennium efter decennium.

En del av mig vill svara: Ja, kära dotter, det är så vi lever, vi vuxna. Och det är bäst att du lär dig, du också. Det är så vi skapar välstånd i det här landet: genom att jobba och betala skatt. Och förresten, hur tror du att vår familj har råd med bil och semesterresor och nya kläder? Jo, för att din mamma och jag jobbar. Hårt.

Men jag svarar inte så.

För hon har ju rätt.

För länge sedan jobbade jag några somrar på ett företag i mediebranschen. Vid midsommar, då mitt vikariat började, gick medarbetarna runt i lokalen med sammanbitna käkar och gråblek hy. Om man sa något till dem märkte de det knappt.

Ett års jobbstress ackumulerad i deras kroppar.

Och sedan i augusti, när de kom tillbaka: ett mirakel.

Avslappnad hållning. Solbränna. Tid att stanna och snacka en stund. Och kaffet: nu smuttade de på det som ett njutningsmedel, stjälpte inte desperat i sig det för att hålla sig vakna.

Jag minns att jag tänkte att det jag såg i augusti var deras rätta jag. De var schyssta typer med familjer och kompisar och intressen. Det var bara det att jobbet bröt ner dem.

Jobbet och allt som det för med sig: pendlingen, bostadslånen, barnen som ska lämnas och hämtas, köket som ska renoveras, hela den moderna livsstilen.

Hur blev det egentligen så?

Långt in på 1900-talet antog de flesta ekonomer, både till höger och vänster, att vi skulle jobba mycket mindre i framtiden. Det var ju uppenbart – maskinerna skulle utföra allt själlöst arbete åt oss.

Idag är vi där. Vi skulle inte behöva lönearbeta särskilt mycket. Ändå har inte normalarbetstiden sänkts sedan fyrtiotimmarsveckan infördes 1973.

För min del håller jag arbetet som en av de viktigaste sakerna i livet. Att vara bra på det jag gör är viktigt för mig.

Men notera: en av de viktigaste sakerna. Det finns fler.

Att umgås. Att i lugn och ro laga och äta god mat. Att promenera planlöst. Att lata sig. Och förstås: att älska och att skapa.

Ja, det är bara några exempel. Och jag menar, har vi inte låtit arbetet bli lite väl dominant i vårt samhälle?

Så vad kan jag svara min dotter?

Inte mycket mer än att hon, som sagt, har rätt. Det hon ser är sanningen. Att hitta balansen mellan arbetslivet och livet – där, min dotter, har du en av tillvarons verkliga knäckfrågor.


onsdag 27 juni 2018

Jag är alltid beredd


(Publicerad i GP onsdag 27 juni 2018)

Vid 47 års ålder tänkte jag att jag visste något om livet. Det gjorde jag inte.

Den sommaren, 2012, blev min son sjuk i cancer, och som läsarna av den här spalten vet så dog han så småningom av sjukdomen.

Nu är jag 53. Det är sommar igen och jag försöker förstå vem jag har blivit under de sex år som gått sedan hans insjuknande.

Den största förändringen, tror jag, är att jag aldrig vilar längre.

Tro mig, avslappning har varit en av mina bästa grenar. Jag har kunnat konsten att släppa jobbstress och bekymmer och njuta fullt ut av ledig tid.

Nu har jag inte slappnat av på sex år. Jag vågar inte släppa efter. Jag är alltid på min vakt. Alltid beredd.

Beredd på vad? På precis vad fan som helst.

Det blir ansträngande i längden.

När det stod klart hur allvarlig min sons sjukdom var, kändes det som om den jag trodde mig vara sprängdes i bitar. Fragment av min forna personlighet och min forna världsbild virvlar fortfarande runt i luften. En dag kanske de fogas samman till en person som är begriplig för mig själv igen.

Till dess är jag en sorts tonåring. En människa i gränslandet, en som är osäker på sin identitet och sin plats. Jag prövar olika sätt att vara och existera på, testar olika förhållningssätt. I diskussioner intar jag rabiata ståndpunkter bara för att säga emot, och för att jag inte vill låta folk slippa undan med bekväma, oreflekterade åsikter. För precis som när jag var ung avskyr jag självbelåtna människor mer än något annat.

Finns det ingen tröst? Jo, det gör det. Hos mina närmaste förstås – men också, faktiskt, i världens allmänna elände.

Du kanske inte tror det, men det finns gott om föräldrar i Sverige som har förlorat ett eller flera barn, och syskon som förlorat ett syskon. Jag läser deras historier, träffar en del av dem. Och det hjälper. Vi hjälper varandra.

Hela världen är dessutom full av människor som haft ett bra liv tills kriget en dag kom till deras stad, eller jordbävningen, eller svälten. Plötsligt har de förlorat allt de äger och är på flykt, efter att hastigt ha begravt sina döda.

Det är kanske hemskt av mig, men det hjälper att se att världen är och alltid har varit skoningslös. Varför skulle just jag vara skyddad?

Flyktingar och krigsoffer lever vidare trots att de antagligen inte heller känner igen sig själva längre. De har förlorat mycket mer än jag, men de finner nya mål och nya skäl. Eller vad vet jag. Men de lever i alla fall.

Om så många människor klarar av att leva med smärta, då ska väl också jag klara det.

onsdag 30 maj 2018

Att gå under gränsen


Publicerad i GP 30 maj 2018

Att ”gå över gränsen” kan syfta på folk som har gjort något olämpligt – men också på exempelvis elitidrottare eller konstnärer som försöker nå längre än vad någon tidigare har gjort inom deras område.

Nå, den här texten handlar om motsatsen: vad som kan hända om man går under gränsen.

Som så ofta när det gäller förändringar så började det med barnen.

Först slutade den ena ungen äta kött, sedan den andra. Min fru och jag suckade.

Under en period körde vi med dubbel matlagning: kött till de vuxna, vegetariskt till barnen. Det blev krångligt och tidsödande, och efter ett tag kom vi fram till att slopa köttet helt hemma. Men när jag åt ute beställde jag alltid kött.

Så småningom bestämde jag mig ändå för att ta ett köttfritt år, mest för att testa att leva likadant som barnen. Och det var när jag skulle börja äta kött igen efter det som jag märkte att suget hade försvunnit.

När jag tuggade på en biff smakade det inte precis äckligt, men inte heller gott. Framför allt kändes det främmande. Vad var det där för konstig produkt, vad gjorde den i min mat?

Jag hade gått under gränsen. När man gör något alltför sällan tappar det till slut sin betydelse.

Det finns många goda etiska och politiska skäl till att inte äta kött, men det var alltså inte sådana överväganden som drev mig. Och förresten äter jag fortfarande havslevande djur – jag är så kallad göteborgsvegetarian.

Att kunna avstå från saker är på många sätt en god egenskap. Om vi ska kunna rädda jordklotet måste vi nog alla lära oss att avstå från en del av dagens överflöd.

Men på ett personligt plan kan det vara förbryllande.

För först var det köttet, och nu är det alkoholen.

De senaste åren har jag gått från att vara normaldrickare till att bli sällandrickare till att bli – har jag plötsligt insett – en person som nästan aldrig dricker.

Det är märkligt. Jag ser verkligen mig själv som någon som står vid en bardisk med ett glas och tankfullt blickar ut över boulevarden utanför. Det är ju jag – en snubbe som gärna tar ett par drinkar. Eller hur?

Nej, tydligen inte längre.

Utan att jag märkte det halkade jag under gränsen. Vips var alkoholen – och framför allt själva betydelsen av alkoholen – borta ur mitt liv.

Det kanske är sunt på ett sätt. Men det är obehagligt att inte känna igen sig själv.

Betyder det här att jag kan sluta med vad som helst? Är min identitet bara en samling slumpmässigt förvärvade vanor?

Var finns i så fall mitt verkliga jag?

Den som har ett svar får gärna skicka det till Världens gång-redaktionen.

onsdag 2 maj 2018

Autoantonymer är vi allihopa


(Publicerad i GP onsdag 2 maj 2018)


På en fest hamnade jag i diskussion med en man i ljusblå kavaj. Vi pratade om bästa sättet att hantera ekonomin i ett parförhållande, och vi var helt överens: delad ekonomi är bäst.

Efter en stund sprack dock enigheten. Det visade sig nämligen att vi hade använt ordet ”delad” i två motsatta betydelser.

Jag menade delad som i gemensam. För mig är det självklart att två människor som lever tillsammans också har pengarna tillsammans.

Mannen i den blå kavajen menade delad som i separerad. Han och hans fru hade skilt pengarna åt så långt det gick. För honom var det lika självklart.

Vad som hänt var att mannen och jag hade råkat använda en autoantonym. Det vill säga ett ord som kan betyda två rakt motsatta saker.

Att ord har flera betydelser är förstås vanligt. Men att samma ord rymmer sin egen motsats är mer sällsynt.

Två vanliga exempel är ”grina” som både betyder skratta och gråta, och ”damma” som både betyder att ta bort damm och att avge damm. Det dammar när man dammar.

Ett kanske mer intressant ord är ”samkönad”. Det betyder dels tvåkönad, dels likakönad.

En samskola är samkönad på det sättet att eleverna är av olika kön, men en samkönad relation är samkönad på det sättet att parterna är av samma kön.

Om man vill kan man alltså roa sig med att skriva så här: Min fru och jag lever i ett samkönat äktenskap med delad ekonomi.

Den meningen tål att tänkas på.

Ett exempel till: att ”jobba mot” vapenindustrin kan betyda att man protesterar mot vapentillverkning – eller att man tvärtom samarbetar med vapenindustrin.

Varför vissa ord betyder motsatsen till sig själva har jag ingen aning om. Jag lämnar den frågan till språkvetarna. Men jag gillar sådana ord eftersom de är så mänskliga.

För vem rymmer inte sin egen motsats? Ingen är väl enbart glad eller enbart ledsen, enbart flitig eller enbart lat? Ingen är väl enbart god eller ond?

Själv sopsorterar jag noga och äter inte kött. Men jag kommer att flyga utomlands två gånger bara den här våren. Jag verkar alltså vara både miljövän och miljöbov.

För den som vill ha mer extrema exempel så lär vi av historien att en varmhjärtad familjefar också kan vara en sadistisk lägervakt. Och att en hänsynslös självmordsbombare också kan vara en kärleksfull son.

Autoantonymer är vi allihopa.

Ordens betydelse skiftar med sammanhanget, och det är likadant med oss människor. Det behövs ett sammanhang för att vi märkliga, motsägelsefulla varelser ska bli någorlunda begripliga.



fredag 13 april 2018

Torr och våt översättning


(Det här är inte en av mina vanliga GP-texter utan en lång essä om olika strategier som en litterär översättare kan tillgripa. Den publicerades i översättarnas tidning Med andra ord, nr 94, mars 2018.)

1. Torr översättning

På somrarna löser min fru och jag korsord. Vi köper en korsordstidning, sätter oss på sommarstugans altan med varsin kopp kaffe och bläddrar fram de svåraste kryssen. De som är märkta med fem ugglor.
Egentligen är vi inte fullt så skickliga. Det vore nog klokt av oss att värma upp med ett tre- eller fyruggligt. Men det går vår ära förnär. Bara det svåraste duger.
Alltså sitter vi där och stirrar bistert ner i tidningen. På en lång stund kan vi inte fylla i ett enda ord. Det är svårt att utan hjälpande bokstäver förstå att ”har en som harvar” ska bli ”traktorkort”. Eller att det ur en mångtydig bild ska falla ut en mening som ”drömscenario för prinsessan på ärten”.
Så vi börjar med någon liten faktakunskap. Någon rysk flod eller grekisk gud. Ett par ifyllda ord räcker för att öppna associationsbanorna. En lodrät tanke visar sig stämma med en vågrät chansning. Kaffet skvalpar lätt på det rangliga altanbordet när rutorna fylls i. Pulsen stiger. Vi är igång.
Så fungerar korsordslösning. Och så fungerar även torr översättning.

Sommaren 2015 slöt jag avtal med Volante förlag om att översätta boken The Cosmic Cocktail av Katherine Freese. Det var ett olyckligt avtal för bägge parter. För mig för att jag inte kunde ett dyft om bokens ämne – astrofysik i allmänhet och mörk materia i synnerhet – och för förlaget för att … ja, för att de därmed hade anlitat en översättare som inte begrep boken.
Läsaren undrar förstås hur jag över huvud taget kunde komma i fråga för uppdraget. Vi kan väl säga så här: en förlagsmänniska som fått nej på andra håll och som ville få översättningen utlagd före semestern, fick kontakt med en översättare som var i desperat behov av ett jobb. Det var en litterär motsvarighet till sista dansen på Finlandsfärjan. Vi hade båda hoppats på något bättre, men insåg att vi fick ta vad som fanns.
Där satt jag alltså då med ett manus som var en motsvarighet till ett femuggligt korsord. Och jag måste klara mig ensam. Min fru kunde inte hjälpa mig med detta.
Kosmisk cocktail, som boken heter på svenska, är en populärvetenskaplig framställning, men inte av det slaget som vem som helst kan plocka upp och börja läsa. Vissa förkunskaper inom fysik och astrologi krävs nog för att man ska ha behållning av boken. Texten är faktaspäckad och ganska tungfotad. Katherine Freese är ingen popularisator av den där typen som fångar lekmannen med pedagogisk briljans och svindlande metaforer.
Här ett typiskt stycke ur originalet:

SUSY doubles the numbers of particles in nature. If SUSY is right, then every particle we know about has a supersymmetric partner (Figure 5.4). The photon’s partner is the photino; the partners of the quarks are called squarks; and the W particle has a partner called a Wino (pronounced “weeno,” as opposed to the name given to someone who overindulges in wine). All SUSY particles undergo the same weak interactions as their ordinary partners. Yet SUSY particles are heavier than their counterparts.
The lightest supersymmetric particle (LSP) would be a good WIMP dark matter candidate. All SUSY particles heavier than the LSP are short lived and would decay via a chain of reactions to ever lighter ones until they reach the LSP. This particle is stable against further decay. The best bet for the LSP would be a SUSY particle called the neutralino --- They are also their own antiparticles and would naturally annihilate among themselves in the early Universe, just as required for the WIMP miracle that predicts the correct dark matter abundance today. (Not 1).

För att över huvud taget förstå det här behöver man hyggligt känna till åtminstone följande begrepp: SUSY, weak interaction, WIMP, dark matter, antiparticle och WIMP miracle. Det gjorde inte jag. Så hur skulle jag kunna översätta det?
I ett annat sammanhang skulle man kunna kalla det här projektet för ett litterärt experiment: låt en svårbegriplig facktext silas genom en översättares sinne och se vad som kommer ut på andra sidan. Men det här var inget experiment. Det var ett betalt uppdrag för ett kommersiellt förlag där resultatet förväntades bli en gedigen fackbok.

Metoden jag använde var alltså torr översättning, vars grundprincip är densamma som korsordslösningens: börja med det lilla du förstår. Texten innehöll trots allt många helt normala meningar. (”Idag har både den teoretiska förståelsen och instrumentens känslighet förbättrats enormt.” ”Till slut fick Einstein medge att Hubble hade rätt.”) Börja där. Lös dem först. Ta reda på vad du inte förstår genom att fylla i det du förstår.
När det var gjort hade jag flera hyfsat stora områden med fast mark, en sorts grammatiska öar omgivna av ett mörkt, outgrundligt hav av okända termer och begrepp. Mellan öarna fanns här och där små klivstenar, mer eller mindre stabila. Det säger sig självt att vid torr översättning vill man inte dratta i.
Nästa steg var att säkra alltmer fast mark mellan öarna, och därmed vidtog den rena faktainsamlingen – tidskrävande sökningar i böcker, sajter och tidskrifter. Lägg märke till att faktamaterialet i huvudsak måste vara på svenska för att översättaren ska ha nytta av det, vilket var ett nog så stort problem i det här fallet. Eftersom författaren befann sig vid själva forskningsfronten – det gjordes ändringar i originaltexten in i det sista för att hon skulle få med de senaste upptäckterna – hade svenska begrepp och termer ofta inte hunnit etableras.
För att klara den här torrläggningen jobbade jag med en sorts mikroförståelse. Jag såg i realtid till att ha tillräcklig kännedom om sakförhållandena (eller rättare sagt om hur man benämner sakförhållandena) för att klara mig fram till nästa kommatecken. Efter att ha passerat kommatecknet var jag tvungen att orientera mig på nytt för att finna vägen fram till den hägrande punkten i slutet av meningen. Och efter punkten var jag återigen tvungen att ta ut nya koordinater.
När jag zoomade ut kunde jag upprätthålla förståelse på menings- och styckenivå, ibland kanske på sidnivå. Men knappast mer än så.
På det sättet gnatade jag metodiskt vidare tills jag hade byggt mig en hel, sammanhängande ö med en svensk flagga på. En ö som föreföll att vara åtminstone hyggligt lik den amerikanska ö som låg bredvid.

Jaha, tänker läsaren, så kan man förstås jobba. Men om översättaren inte har förstått sin text (och det hade jag alltså inte), hur blir det då med kvaliteten? Det måste väl finnas massvis av fel i en sådan översättning?
Nja, det är det som är så förbryllande och på sätt och vis illavarslande: genom att alltså bara hitta de rätta svenska termerna och foga samman dem till grammatiskt korrekta meningar, fick jag faktiskt en text som till 99 procent visade sig vara korrekt.
Samtidigt som det i någon mening var tillfredsställande att märka att jag kunde översätta en bok som jag inte förstod, var det också bekymmersamt. Det är som när man fyller i de sista rutorna i korsordet inte för att man fattar, utan för att andra alternativ är uteslutna. Det är frustrerande att inte förstå sin egen lösning.
Som alla inser saknar min översättning av Kosmisk cocktail minsta tillstymmelse till djup. Den är bara yta. Därmed uppstår ännu en fråga: Hur ska en läsare kunna utvinna förståelse ur en sådan text? Kan förståelse över huvud taget överföras om överföraren själv inte har förstått?
Förr skulle jag tveklöst ha svarat nej på den frågan. Jag har alltid föreställt mig att översättaren måste tillgodogöra sig texten på djupet för att kunna göra ett bra jobb. Översättaren, brukade jag pompöst säga, är den som vet mest om en text, mer än både läsaren och författaren. Men det kanske inte är så? I det här projektet var jag ju den som visste minst! Det verkar ju gå alldeles utmärkt att bara översätta ord för ord och sedan fixa till meningsbyggnaden.
Det slår mig att jag har arbetat som en dator. Jag har inte gjort någon som helst tolkning, bara kopplat samman en för mig okänd begreppsvärld med kända grammatiska mönster. Jag är kanske den första människan som har utfört en maskinöversättning.
Medan datorerna blir alltmer mänskliga har jag blivit alltmer datorlik.
Nå, datorer kan såvitt jag vet inte ljuga. Och jag har så här långt faktiskt ljugit för läsaren, eller åtminstone undanhållit en sak. Som översättare är man inte den isolerade hero som jag har framställt det som. I projektet fanns även en förträfflig redaktör och – framför allt – en helt ovärderlig faktagranskare, vars namn sannerligen förtjänar att nämnas: Mikael von Strauss, teoretisk fysiker baserad i Paris. Det manus som jag så småningom skickade till förlaget var så fullt av frågor till honom i form av digitala kommentarer att han måste ha bleknat när han klickade upp dokumentet. Men han arbetade sig plikttroget igenom mina frågor, och efter ett flertal vändor fram och tillbaka hade vi en slutprodukt.
Jag må ha träffat rätt till 99 procent, men 1 procent fel i en sådan här text hade varit ett rent haveri.
Fackgranskaren blev garanten för att min ytliga översättning överensstämde med den djupa verklighet som texten behandlar. Han var den människa som korrigerade datorns misstag.

Varför kallar jag den här sortens översättning för torr?
En anledning är att den framstår som en rent intellektuell övning. Intuition och känsla är verktyg som får ligga kvar i skrivbordslådan. Här handlar det om att metodiskt få bitarna på plats. Att hålla balansen.
Utgå från det du förstår och vidga metodiskt den sfären. Improvisera aldrig.
En annan anledning är att om man trots all försiktighet ändå trampar fel och ramlar i vattnet, så kan det bli ödesdigert. När – om – man kravlar sig upp på fast mark igen kommer man inte att ha den minsta aning om var man befinner sig. De misstag man riskerar att göra i ett sådant läge kan föra ens text långt bortom all räddning.
Får du yrsel av att översätta sådant som övergår ditt förstånd? Släpp genast de tankarna. Täta bara läckorna överallt, håll skorna blankputsade, det här är inget jobb för den som har existentiella dubier.

2. Våt översättning

Vid våt översättning gäller naturligtvis det motsatta. Översättaren måste genast kasta av sig kläderna och hoppa i vattnet med ett ljudligt plask.
För att förklara den våta översättningens princip vill jag som exempel använda Eleanor Cattons debutroman The Rehearsal, på svenska Repetitionen (2011). Det är en roman som arbetar med flera olika nivåer både i språk och intrig; den är med andra ord ett konstverk. Ett helt annat slag djur än Kosmisk cocktail.
Repetitionen kretsar kring ett eventuellt sexövergrepp på en flickskola. Författaren ser till att det förblir osäkert exakt vad som hände. Kanske förgrep sig läraren verkligen på eleven, kanske var det bara ett rykte. Kanske var elev och lärare stormande kära och planerade en romantisk flykt tillsammans. Eller kanske hände inget alls men skolan kände sig pressad att agera av uppjagade föräldrar.
I boken pågår repetitionerna inför en teateruppsättning, och författaren drar hårt på teatermiljön. Boken är full av maskspel, tjuvlyssningssituationer, förväxlingar och andra teaterknep, och där finns en återkommande sammanblandning av teater och verklighet som bidrar till att hålla läsaren i ovisshet om vad som egentligen händer. Dessutom är allt skrivet på en kvick, uppfinningsrik och väldigt njutbar prosa.
Inom parentes är det intressant att Catton några år senare tilldelades Bookerpriset för sin andra roman, Himlakroppar. Det är en brett upplagd historisk roman i nyzeeländsk guldgrävarmiljö, full av ”färgstarka personer” och ”mustiga miljöer”. Precis en sådan bok som litterära juryer älskar. Och visst, det är en utmärkt roman. Men den saknar debutens charm och egensinne.

Här är två stycken som är ganska typiska för The Rehearsal:

”Stanley walked out of his final audition feeling light headed. He paused at the fountain in the foyer to steady himself and gripped the basin with both hands. He breathed quietly for a moment, looking past the porcelain masks into the foggy middle-distance of a recent memory, and after a moment he realised he was being observed.”

”Sometimes, for her own amusement, the saxophone teacher tries to imagine what it would be like if the casting were to change. She imagines the girl who is playing Bridget in the coveted role of Isolde, and in her mind’s eye she converts the girl, ironing out her lanky nothing-hair into a glossy sheet that falls sheer from a centre part, rosying her cheeks and transforming her expression into the careless wounded look that has become Isolde’s signature.”
(Not 2)

Eftersom styckena är hämtade från olika kapitel har jag aldrig sett dem intill varandra förut, men jag upptäcker genast sammanhang och korrespondenser. Vi har förstås teatermiljön. I det övre stycket: antagningsprovet och porslinsmaskerna. I det nedre stycket: när saxofonläraren jämför två av sina elever gör hon det genom att föreställa sig att de spelas av olika skådespelare som skulle kunna byta plats. Vi har också blickarna: Stanley upptäcker att han är iakttagen, medan saxofonläraren iakttar. Detta säger i sin tur mycket om deras personligheter: Stanley är en osäker yngling som drömmer om att bli upptäckt, medan den desillusionerade saxofonläraren skarpt dömer ut de flesta av sina elever.
Det här är förstås ett av de sätt som bra litteratur fungerar på: den upprättar en egen pärmomsluten värld där varje del samspelar med varje annan del. Allt hänger samman inom ramen för en överenskommen textverklighet. Inom denna ram kan en uppmärksam läsare ständigt hitta nya saker, samtidigt som en annan uppmärksam läsare kan hitta helt andra saker.
Och jag hoppas att det är uppenbart att det är just på grund av detta som översättaren måste klä av sig och plumsa i.
Våt översättning handlar om att koppla på kroppen och sinnesorganen. Översättaren måste vältra sig i textvattnet, sparka upp kaskader med fötterna, simma under vattnet och frustande komma upp till ytan. Är vattnet salt eller sött? Är bottnen lerig eller stenig? Befinner vi oss i ett stojigt badhus eller på en enslig skärgårdsklippa?
Översättaren måste tåla en kallsup eller två. Hen får absolut inte vara rädd för att öppna ögonen under vattnet.
Med en text som Cattons blir detta själva arbetsmetoden: att vistas under textytan så länge att man genomgår en shakespearesk sea change  (Not 3) och blir ett med texten. Till slut har författarens personliga ordval och speciella tilltal blivit en del av ens levda erfarenhet, och översättningen blir ett sätt att efter bästa förmåga uttrycka den erfarenheten. En tolkning, således.
Författaren har skapat ett vatten. Jag badar i det och försöker återberätta hur det känns. Och min förmåga att återberätta beror till stor del på vilka andra författarvatten jag har badat i sedan jag började läsa. Jag menar bada.
Det är inte så svårt eller mystiskt som det låter. Det jag gör rent praktiskt är bara att gå till jobbet varje dag och slå på datorn och börja röra fingrarna över tangentbordet. Jag jobbar mig ner under ytan med hjälp av Word, internet och lexikon. Jag måste förstås arbeta i badbyxor men annars är det inte särskilt märkvärdigt.
Men det kan kännas märkvärdigt. Ibland är det som att kunna andas under vatten. Ibland är det som att läsa på riktigt för första gången.

Det finns garanterat saker som jag har missförstått i min tolkning av Repetitionen; det finns säkert rena misstag också. Men tack vare den våta översättningens metod har jag en taktil förståelse för texten som gör att jag kan försvara mina val. Jag har levt den här boken.
Skönlitteratur utgör dessutom ett väldigt speciellt referenssystem. En författare kan till exempel medvetet laborera med vaghet och osäkerhet. En författare är även fri att skriva ”fel”, och översättaren måste då tolka det felet efter bästa förmåga. Alla inblandade kan sedan säga: nu är det upp till läsaren att förhålla sig till resultatet – alla läsningar är bra läsningar! Detta kan låta banalt och självklart för oss som jobbar med litteratur men om man tänker efter: i hur många branscher går det egentligen till så?
Inte inom astrofysiken, det är ett som är säkert.
Skönlitteraturen är helt enkelt ganska våt och klibbig i sig. En svårbestämd massa där det som lockar läsaren ofta är just det undflyende, det som man bara nästan lyckas greppa. Inte för att det gör uppdraget lättare för översättaren. Det betyder bara att ett misstag i en roman är något annat än ett misstag i en vetenskaplig text.
Repetitionen är, det törs jag säga, en stabil översättning. Den står pall för en kritisk läsning. Kosmisk cocktail är däremot bara kulisser som skulle rasa vid minsta vindstöt. Ändå vill jag påstå att både torr och våt översättning är metoder som fungerar. Jag använde i det här fallet den torra översättningen som en nödmetod, men om bokens ämne hade legat närmare mina egna intressen hade jag kunnat skapa en helt gedigen torr översättning

3. Torr och våt översättning

Det verkar som om jag har formulerat en mycket prydlig teori här, vilket också var min avsikt. Torr översättning: intellekt, kyla, i huvudsak en metod för saklitteratur. Våt översättning: sinnlighet, djärvhet, i huvudsak en metod för skönlitteratur.
Två tydligt åtskilda alternativ, precis vad som behövs för att göra en teori framgångsrik. När jag satte mig för att skriva såg jag framför mig en text som skulle bli obligatorisk läsning på alla översättarutbildningar. Jag såg välbetalda föreläsningsturnéer till prestigeuniversitet över hela världen.
Men ju längre jag skrev desto mer började jag tvivla på mina idéer. Jag insåg att verklig översättning inte går att dela upp på det här förenklade, teoretiska sättet. Framför allt insåg jag att min teori inte stämmer med min praktiserade verklighet. I den är översättning en skitig verksamhet där allt blandas samman i en enda kreolsk röra, där allt är tillåtet och jag själv smyger som en spion kors och tvärs över hårdbevakade gränser.
När jag så torrt och rationellt översatte Kosmisk cocktail läste jag också massvis av populärvetenskap – jag badade i det språket i avsikt att tillägna mig det. Och när jag så flummigt plaskade mig fram till den rätta känslan i Repetitionen var jag också noga med att få alla musik- och teatertermer rätt, och det krävdes definitivt ett nyktert och kyligt intellekt för att bena ut bokens ibland väldigt långa och invecklade meningar.
Det vill säga: med bägge texterna växlade jag oavbrutet mellan torra och våta strategier utan att ens tänka på det.
Om översättning vore en idrott skulle det vara en av de där moderna sporterna där olika grenar kombineras. Som swimrun, där man springer en sträcka i terräng, hoppar ner i en sjö eller i havet och simmar en bit, varefter man kravlar sig upp på land igen och fortsätter springa. Torrt och vått om vartannat. Eller som parkour, där man tar sig fram i stadsmiljö genom att efter bästa förmåga klättra, hoppa, springa och balansera.
Minst en sak skiljer dock översättning från sport: i översättning är det tillåtet att fuska. Eller rättare sagt, det finns inget fusk. Det spelar ingen roll om du hittar din lösning i en manual för gräsklipparmotorer eller i en dikt av Södergran. Du kan sno ett uttryck som du hörde på spårvagnen för en kvart sedan eller ett som din kompis brukade använda när ni var små. Herregud, det spelar inte ens någon roll om det är du eller din brorsa som gör översättningen, bara resultatet blir bra.
Jag beklagar om jag lurade någon att tro att översättning är en rätlinjig verksamhet där man kan välja mellan väl definierade arbetsmetoder. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag själv suggererade mig till att tro på det. Ja, jag vet inte, såna där idéer kan dyka upp ibland – tankar om att allt här i världen går att separera och sortera.
I den levande praktiken blandas allt hela tiden: intellekt och sinnesförnimmelser, ny kunskap och gamla minnen, knastertorr grammatikkunskap och stänkande improvisationer. Att översätta är att delta i ett kombinerat swimrun- och parkourlopp där allt slags fusk uppmuntras, och där man samtidigt som man simmar, hoppar, klättrar och springer måste lösa ett femuggligt korsord.

Johan Nilsson


Not 1. I min svenska översättning:
Susyteorin fördubblar antalet partiklar i naturen. Om teorin stämmer har alla kända partiklar en supersymmetrisk partner (Figur 5.4). Fotonens partner kallas fotino, kvarkarnas kallas skvarkar och W-bosonens partner heter Wino. Susypartiklarna är underkastade samma svaga växelverkan som sina vanliga partners. Trots det är Susypartiklarna tyngre än dessa partners.
Den lättaste supersymmetriska partikeln (LSP) är samtidigt en wimp och skulle vara en bra kandidat till mörk materia. Alla Susypartiklar som är tyngre än LSP är kortlivade och skulle via en kedja av reaktioner sönderfalla till allt lättare partiklar tills endast LSP-partiklar återstod. Den här partikeln är stabil mot fortsatt sönderfall. Det troligaste verkar vara att LSP är en Susypartikel vid namn neutralino --- Neutralinon är också sin egen antipartikel och skulle naturligt annihilera sig själv i universums barndom, vilket är förutsättningen för wimpmiraklet som gör att förekomsten av wimpar och mörk materia stämmer överens idag.

Not 2: I min svenska översättning:
Stanley kände sig yr när han kom ut från det sista antagningsprovet. Han stannade till vid fontänen i foajén för att lugna sig, och fattade tag om handfatet med bägge händerna. Han andades snabbt en stund, blickade förbi porslinsmaskerna och in i ett dimmigt men färskt minne, tills han efter en stund la märke till att han var iakttagen.

För att roa sig själv försöker saxofonläraren ibland föreställa sig hur det skulle vara om man ändrade rollbesättningen. Hon föreställer sig flickan som spelar Bridget i den eftertraktade rollen som Isolde, och för sin inre syn gör hon om flickan, slätar ut hennes stripiga intetsägande hår till ett glansigt skynke som faller brant från en mittbena, ger henne rouge på kinderna och förändrar hennes min så att hon får det där likgiltiga, sårade utseendet som har blivit Isoldes kännetecken.

Not 3:

Från William Shakespeare, The Tempest:

Full fathom five thy father lies,
Of his bones are coral made,
Those are pearls that were his eyes,
Nothing of him that doth fade,
But doth suffer a sea-change,
into something rich and strange,
Sea-nymphs hourly ring his knell,
Ding-dong.

I engelskan har sea-change med tiden kommit att stå för en genomgripande förändring vilken som helst. De svenska Shakespeareöversättarna har haft problem med denna kärnfulla havsförvandling. Ingen har vad jag vet fått till en klangfull ett-till-ett-lösning utan har fått pröva olika omskrivningar.

Några exempel på översättningar av de tre rader som i originalet börjar ”Nothing of him …”:

C.A. Hagberg: I hafvet inget faller,/som ej förvandlas i dess flod/Till någon kostelig klenod.”
Britt G. Hallqvist och Claes Schaar: ”Intet bleknar och förfaller – havet kan förvandla allt/till en kostbar ny gestalt.”

Jan Ristarp: ”Inget som var hans i glömska faller,/nej, det havsomdanas där/till det som rikt och märkligt är.”