onsdag 18 oktober 2017

Kvinnan från nattåget

Publicerad i GP 18 oktober 2017

På ett nattåg genom Europa viskade en kvinna tröstande i mitt öra medan ljusen från sydtyska städer glimmade förbi. Jag anade inte då att jag skulle återse samma kvinna ett drygt år senare, i Filadelfiakyrkan i Halmstad.
Om vi börjar med nattåget.
Det var förra sommaren, sträckan var Hamburg-Basel och jag, som inte åkt nattåg på decennier, hade glömt hur trånga de där sovkupéerna är. Min fru och dotter somnade snart, jag låg vaken och försökte andas lugnt men kände hur väggarna kröp närmare. Luften var kvav, värmen smutsig och torr.
Jag fumlade upp mobilen och satte i hörlurarna.
Någon hade tipsat om en artist vid namn Marie Danielle, en amerikansk singer-songwriter. Jag klickade fram hennes hittills enda album, och det visade sig att hon gjorde musik som passade perfekt för att hålla hotande panikkänslor i schack.
Hennes röst var mörk och aningen sträv. Hon sjöng om hårda erfarenheter på ett sätt som fick mig att minnas min ungdom, när jag trodde att all smärta var romantisk. Nu vet jag bättre, men Danielle hade ett rakt och lite dröjande tilltal som fängslade mig. Hon gick in i hjärtat.
Albumet gick på repeat hela natten. På återvägen några veckor senare var det samma sak. Marie Danielle blev min talisman.
På nätet hittade jag nästan ingenting om henne. Att döma av hur få lyssningar hon har på Spotify kan jag mycket väl vara hennes största fan i hela världen.
Därför blev jag ganska förvånad när jag härom veckan fick se att hon skulle spela i Halmstad, som förband till något slags countryrockband. I Filadelfiakyrkans kafé, av alla ställen.
Jag tog tåget dit förstås. Slog mig ner på tredje bänkraden, fem meter från scenen, bland en publik på kanske hundra personer. Jag var faktiskt lite nervös. Pirrig.
Marie Danielle kom in i svart klänning och jeansjacka och hon spelade sina sånger och vi fick ögonkontakt. Vi gick ut på en liten italiensk krog efteråt och jag berättade allt för henne och hon tog min hand, och dagen efter skickade hon en ljudfil med en låt som hon hade skrivit bara till mig.
Nej, herregud, vad tror ni egentligen?
Det var en kort spelning. Hon var ensam med akustisk gitarr, vilket inte gjorde låtarna rättvisa. Publiken satt tyst och väntade på huvudbandet. Hon nämnde en ny cd, sådär som artister gör.
Både hon och publiken kommer nog att glömma den här spelningen. Bara jag kommer att minnas.
Jag kunde lätt ha gått fram till henne efteråt, men avstod.
Men när tåget for hem genom det halländska höstmörkret var det nästan som att åka nattåg genom Europa.


                                              Marie Danielle på scen i Halmstad











onsdag 20 september 2017

Drömmen är vår enda chans

(Publicerad i GP 20 september 2017)

De senaste åren har jag träffat många människor som liksom jag har förlorat ett barn. Vissa alldeles nyss, andra för flera decennier sedan. Alla har sin egen historia att berätta och sina egna strategier för att klara sig.

Ingen enda har sagt att de har kommit över sitt barns död, oavsett hur lång tid som har gått. Den typen av hopp – att allt ska bli bra en dag – ges inte i vår situation.

Vissa dagar tänker jag: såret läker aldrig men det går att leva ändå.

Andra dagar tänker jag: det går att leva men såret läker aldrig.

Skillnaden mellan formuleringarna motsvarar skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Av dessa dagar blir det till slut månader och år. Tiden stannar inte för oss levande. I vår familj kommer snart lillasyster att vara äldre än sin storebror.

De döda däremot förblir frusna i tiden. Vår son sitter fast i ett allt avlägsnare förflutet. Han blir aldrig äldre än de där nästan sjutton åren.

Bilderna vi har uppsatta av honom i lägenheten kommer att blekna. Och det är oförlåtligt, det är skamligt, men även minnena kommer att blekna. Vinden blåser över slätten. Tiden själv hånar oss.

Det är förstås inte så att vi glömmer honom. Men vi förs allt längre bort från honom. Det är en helt fruktansvärd känsla, att lämna kvar sitt barn och själv resa vidare. Som att man sviker bara genom att fortsätta andas.

Till slut återstår bara en sak: att hoppas på natten. På drömmen.

För vissa nätter finns han ju där så tydligt. Han är hos mig, ibland som liten parvel, ibland som gänglig tonåring. Ibland är han svårt cancersjuk, andra gånger frisk och lycklig. I drömmen är hans närvaro stark. Vi är tillsammans. Han är lika verklig eller overklig som allt annat.

Det finns morgnar då jag inte är helt säker när jag vaknar. Hade jag nyss en fasansfull mardröm där mitt barn dog? Eller drömde jag en lyckodröm där mitt döda barn var i livet?

För en kort stund är gränserna upplösta och allt är möjligt. Sedan återfår verkligheten sina fasta, obarmhärtiga konturer.

Det går inte att bestämma vad man ska drömma om. Det kan gå länge mellan gångerna. Men varje kväll hoppas jag.

Jag gissar att jag inte är ensam. Vi är många som lever med omätbara förluster.

Vi somnar, vi hoppas. Drömmen är vår enda chans.
  


onsdag 23 augusti 2017

Solens tempel

(Publicerad i GP 23 augusti 2017)

Det var mulet när vi kom till solcirkeln. Det doftade starkt av gödsel från de omgivande åkrarna. Min fru och jag steg ur bilen och följde en stig som människor gått i minst 7 000 år.

Vi befann oss i byn Goseck, inte långt från Leipzig i det forna Östtyskland. Här har man på senare år rekonstruerat ett av Europas första större byggnadsverk, en cirkel som ursprungligen anlades ca 4 900 år f Kr av tidiga jordbrukare.

Det som mötte oss när vi kom till platsen var två koncentriska ringar uppbyggda av träpalissader, och utanför dem ytterligare en ring i form av en vallgrav med diametern 75 meter. Det fanns tre ingångar till cirklarna.

Vi traskade in till mittpunkten. Det var en fin känsla, men jag kunde inte låta bli att önska att vi varit där vid vintersolståndet. Just den dagen faller ljuset in genom den sydöstra porten vid soluppgången och genom den sydvästra vid solnedgången. Andra luckor i palissaden markerar sommarsolstånd och vårdagjämning.

Att cirkeln är en sorts kalender är alltså uppenbart. Säkert har den haft praktisk betydelse för jordbruket. Utgrävningar visar även på djuroffer, vilket tyder på att cirkeln också var en kultplats. Ett soltempel.

På sätt och vis är cirkeln kanske inte så imponerande – rekonstruerade palissader av två tre meter höga ekstockar, ska det vara så märkvärdigt? Men stället är alltså 2 000 år äldre än Stonehenge och 5 000 år äldre än Colosseum.

På ett informationscentrum i närheten blandades stenåldershistoria och nutidshistoria. Tydligen hade cirkeln siktats från luften redan 1970 av, som det stod, ”en jordbrukspilot”. Upptäckten offentliggjordes dock inte den gången. Var det piloten som höll tyst? Eller la den östtyska diktaturen locket på – och i så fall varför? Utställningen gav inga svar.

Efter murens fall upptäcktes cirkeln för andra gången, på flygbilder tagna 1991.

Jag tänker på hur jag ibland är ute och vandrar i Orustskogarna, i vad jag uppfattar som rena vildmarken. Men plötsligt blir jag varse att den där upphöjningen i terrängen egentligen är en övervuxen stenmur. Det går upp för mig att jag står på vad som en gång var inhägnad mark. En åker, ett gärde, en del av en gård.

Det kan vara så lite som hundra år sedan som stället övergavs. På en generation eller två försvinner både minnena och markerna.

Tänk då 7 000 år.

Överallt lager på lager av historia, det mesta bortglömt, nedsjunket i själva landskapet.
Men genom årtusendena fortsätter vi att fira vintersolståndet och sommarsolståndet, årets stora vändpunkter.




onsdag 26 juli 2017

Spindelns horoskop

(Publicerad i GP 26 juli 2017)

Trädgårdsslangen låg i det höga gräset bakom sommarstugan och försökte se ut som en kobra. Mig lurade den inte. Jag ringlade burdust upp den.

Vid munstycket som skulle skruvas fast på kranen satt ett vitt, klibbigt spindelnät. Jag pillade bort det. Ett par centimeter in i slangen satt spindeln själv och stirrade på mig.

Om jag fäste slangen på kranen och vred på vattnet skulle spindeln spolas bort och möta en säker död. Det ville jag förstås inte, så jag tog upp en liten pinne och försökte pilla ut spindeln. Den drog sig längre in i slangen, som jag antar att den betraktade som sitt bo. Efter en stund tittade den fram igen, men hur jag än försökte så fick jag inte ut den.

Till slut tröttnade jag. Jag skruvade fast slangen och satte på vattnet, trots att spindeln var kvar där inne. Jag förmodar att den dog rätt snabbt.

Jag rättfärdigade genast mitt mord genom att tänka att jag hade räddat livet på massvis av små oskyldiga kryp, som spindeln annars skulle ha fångat och ätit upp.

Senare under dagen var vi vid bryggan och fiskade krabbor med några barn och deras föräldrar.

En efter en kröp krabborna upp på de fullmatade musselskal som vi använde som bete, och lät sig hissas upp och läggas i vår hink. Inte en enda av dem tycktes stanna upp och tänka: Vänta lite nu, vad hände nyss med min kompis?

Jag kom att tänka på en kvinna som jag träffade på Styrsö för några år sedan. Hon berättade hur de i hennes barndom under andra världskriget hade kokat den här sortens små tångkrabbor och ätit dem. De kan inte ha gett mycket näring.

Vi tänkte förstås inte koka våra krabbor. Jag kan föreställa mig barnens reaktion om vi hade föreslagit det.

När vi skulle gå hem hällde vi ut krabborna på stranden och lät dem krypa mot vattnet. Några stod helt stilla, kanske chockade. Vi knuffade dem varsamt åt rätt håll, angelägna om att de skulle överleva.

Nästa dag skulle samma krabbor antagligen fiskas upp igen, av andra barn.

Jag tog upp mobilen för att kolla mitt dagshoroskop på en astrologisajt.

”Din orubblighet kan bli ditt fall. Du bör överväga att följa en tydlig vink”, löd mitt horoskop. Nej, vänta, det var fel stjärntecken. Här då: ”Du får ett fint erbjudande, men var inte naiv, för vips kan du hamna på ett oönskat ställe.”

I själva verket var det första spindelns horoskop och det andra var krabbans. Men inte hade det hjälpt dem.

På mitt stjärntecken stod det att jag snart skulle gå hem och tända grillen, och det var faktiskt precis vad jag gjorde.




onsdag 28 juni 2017

Flädersaft och goda grannar

Publicerad i GP onsdag 28 juni

Midsommaren är förbi; flädern mognar. Det är dags att göra saft.

Vårt fläderträd i sommarstugan – för det är ett träd, inte en buske – står egentligen på grannens tomt, men halva växer över på vår sida. Jag reser stegen mot stammen och klättrar upp med en sax i fickan.

Jag sticker upp huvudet i bladverket. Det är en egen värld här uppe: flädervärlden. Det droppar lite efter regnet som föll för en stund sedan.

Jag funderar på hur den här sommarens personlighet ska bli. Vissa somrar blir legendariska, som VM-somrarna 1958 och 1994. Andra blir oförglömliga på ett personligt plan. Det kan vara av positiva eller negativa orsaker, men varje sommar har sin egen karaktär.

Även vintrar har ofta en tydlig personlighet. De hårda krigsvintrarna på 40-talet. Eller de vintrar, senast var det väl på 80-talet, då man kunde ploga bilväg ut till södra skärgården. Sådan kyla är ett monument i sig.

Vårar och höstar är mer lösa i kanten. De är alltför skiftande och nyckfulla. Rentav opålitliga. De blir inga riktiga personligheter.

Till min glädje ser jag att fläderblommen är nästan helt lusfri i år. Jag klipper av klase efter klase och låter dem falla ner på gräsmattan. I början försöker jag hålla räkningen – jag ska ha 40 stycken – men efter en stund struntar jag i det. Så viktigt kan det väl inte vara? Klasarna faller tungt men landar mjukt. Jag tittar ner: okända vita stjärnbilder i det gröna gräset.

När jag tycker att det räcker bär jag in klasarna, blandar dem med citronskivor, strösocker och citronsyra i en ren hink och slår hett vatten över. Täcker över hinken och ställer undan den. Fyra dygn ska den stå.

Flädersaft är förstås väldigt gott men faktum är att jag tycker ännu bättre om svartvinbärsbladssaft. Man gör den på samma sätt, byter bara ut fläderblommorna mot friska gröna blad från svartvinbärsbusken. Min mamma brukade göra sådan saft.

När du läser det här är det hur som helst snart dags att tappa årets flädersaft på flaskor. En flaska ska förstås gå till grannarna. Trädet står som sagt på deras sida. Bra grannar ska man vara rädd om.

Midsommaren är förbi, men ännu en tid är nätterna mattgrå och mystiska. Solens öga blundar inte så här års, det bara kisar lite.

Jag hoppas den här sommarens personlighet blir stark och fin. Jag hoppas att jag ska känna mig utvilad och stärkt i augusti. Tja, vi får väl se. Om flädersaften blir god så är det åtminstone en bra början.



onsdag 31 maj 2017

Rakt ut i det okända

(Publicerad i GP onsdag 31 maj 2017)

På baksidan av huset där jag bodde när jag växte upp rann en bäck. Det var i Fristad utanför Borås.

Andra har havet eller små svarta insjöar. Min barndoms vatten var denna porlande bäck.

Här arrangerade vi barn barkbåtsmästerskap och på vintern åkte vi skridskor. En bedrift med tanke på att bäcken på det bredaste stället mätte sådär 40 centimeter från strand till strand.

Liksom Nilen har sin källa, måste även vår bäck ha en. Men var?

Vi visste att bäckfåran leddes under landsvägen i ett cementrör. På andra sidan vägen låg skogen. Någonstans djupt där inne måste källan finnas.

Vi utrustade alltså en expedition. Det var min bror, min syster och jag, och så Maria och Anna från familjen som vi umgicks mest med. Vi packade mariekex och saft. Vi tog farväl av våra nära och kära.

På andra sidan landsvägen stod vi vid gränsen för vårt vetande. Utan att tveka gick vi rakt ut i det okända.

* * *

Det finns en plats i Sahara som heter Oualata. Det går inga bilvägar dit. På de stora kamelkaravanernas tid var Oualata nästa anhalt efter Timbuktu. Om man kom från Kairohållet, alltså.

Jag hamnade där på resa genom Västafrika i mitten av nittiotalet.

Oualata ligger vid foten av en hög klippa. När solen sjönk gick männen i sina kaftaner upp på klippan och bad. Det var som en scen ur Gamla testamentet, förutom att de bedjande var muslimer.

Varje morgon i gryningen tog jag med mig vatten och dadlar och gav mig ut på vandring. Åt vissa håll var det stenöken, åt andra sanddyner. Luften var torr och välgörande, svalorna for över himlen.

Jag hade varit i Negevöknen och i Sinai, men det här var mäktigare än allt annat. Det var den öken jag drömt om.

Jag levde för friheten. Allt jag ville var att gå rakt ut i det okända.

 * * *

På morgnarna denna vår ringer min frus mobil klockan sex, min och vår dotters halv sju. Vi har svårt att vakna, det går tungt. Långa skol- och arbetsdagar väntar för oss alla tre.

För min del kämpar jag för att få en översättning klar till midsommar. Efter det har jag, som så många gånger förr, ingen aning om vad jag ska göra. Jag får hoppas att det dyker upp något.

Jag är van. Och ja, jag har alltid sökt frihet före trygghet. Tryggheten är bara en illusion. Men tänk om friheten också är det?

Numera, vid 52, skulle jag kanske bara önska mig lite större stadga.

Efter frukost hoppar jag upp på cykeln. Det är samma väg varje dag, ändå känns det som att jag inte har en aning om vart jag är på väg.

Dag efter dag trampar jag rakt ut i det okända.


onsdag 3 maj 2017

En bra erfarenhet

(Publicerad i GP 3 maj)

Min dotter hade sitt första sommarjobb förra året, på ett äldreboende. I år ser hon ut att få jobb som fastighetsskötare.

- Det är en bra erfarenhet, säger jag till henne.

Och det låter ju bra. Mina föräldrar brukade säga samma sak till mig. Men vad betyder det egentligen?

Jag har haft fler jobb än jag kan räkna. Jag har rest över halva världen, träffat massvis av människor i mängder av olika situationer. Jag har levt med samma kvinna i bortåt 25 år, vi fick två barn, ett av dem dog.

Erfarenheter i massor.

När kommer egentligen stunden då jag får nytta av dem?

En del av mig vill svara: aldrig, det är en bluff alltihop.

När man säger att något är ”en bra erfarenhet” tycks man underförstått mena att livet är en väg som oavbrutet går framåt, mot något bättre. Ibland kommer man till något litet hinder och då plockar man upp sin medhavda erfarenhet, som en matsäck ungefär. Man löser problemet och traskar sedan vidare, visslande.

Men vems liv ser ut så? Inte mitt i alla fall.

Och tänk om ens erfarenheter inte alls är ”bra”? Tänk om man har blivit slagen, om ens föräldrar var missbrukare eller om man bär på annat som tynger en?

En erfarenhet är mer än en enskild händelse.

Det är mer än ett minne.

En erfarenhet är något som du i efterhand inser har format dig.

Vi föds inte som oskrivna ark, men det är ändå slående hur öppet livet är för ett nyfött barn. Hur annorlunda framtiden blir om man växer upp rik eller fattig, i en kärleksfull miljö eller en kärlekslös.

Vi bygger en världsbild utifrån de erfarenheter vi gör. Och de erfarenheter vi gör skiljer sig mycket åt i vårt hårt uppdelade samhälle.

Folk som går på teater träffar inte folk som går på monster truck. Folk som bor i Askim känner ingen i Biskopsgården och tvärtom. Folk som går från framgång till framgång glömmer bort gamla kompisar som går mellan a-kassa och soc.

Och likväl tror jag det är nyttigt för en ung människa att jobba en sommar med äldre och en sommar med fastighetsskötsel.





onsdag 5 april 2017

Gammal och ny teknik

(Publicerad i GP 4 april 2017)

Det finns en gammal sketch med Galenskaparna där Claes Eriksson spelar en kutig liten hantverkare vars mobiltelefon ringer oavbrutet. Varje gång är det frun som vill tala om vad hon gör, till exempel att hon står i kön på Ica. Och varje gång utbrister Claes Eriksson lika lyckligt:

- Det hörs skitbra!

Ja, det här var förstås på den tiden när mobilerna var nya och folk pratade hämningslöst rakt ut i luften om ingenting särskilt. På spårvagnen surrade fantasifulla ringsignaler i luften och hälften av passagerarna stod och hojtade “Jag är snart hemma!”

Numera är det dödstyst på spårvagnen och överallt annars. Mobilen, som nyss uppmuntrade till obetänkt pladder, kräver nu tystnad och koncentration. Tekniken förändrar ständigt vårt beteende.

Själv tillhör jag inte typen som kastar mig över ny teknik. Men bit för bit förändras även en seg femtioplussare som jag.

När jag köper böcker betraktar jag det som normalt att jag läser vissa av dem direkt medan andra blir liggande, ibland i flera år. Vissa böcker påbörjar jag, lägger åt sidan och plockar upp igen senare.

Alltså borde det inte vara så märkvärdigt att förstå att TV- och radioprogram idag fungerar på samma sätt. Men för en gammal tablåslav som jag har det tagit sin tid. När insikten väl slog igenom var det faktiskt lite svindlande.

Jag har till slut fattat att jag kan titta och lyssna när det passar mig själv. Jag kan pausa en direktsänd fotbollsmatch, sticka ut och springa och fortsätta titta när jag kommer hem. Jag behöver aldrig se reklam och aldrig zappa mellan skitprogram utan bara se det jag vill se.

Den moderna medietekniken har alltså till sist kommit ifatt boken i användarvänlighet.

Och kanske till och med gått förbi?

När jag slår igen en bra bok numera önskar jag ofta att jag kunde söka upp vissa passager och läsa om dem. Det jag saknar är alltså en sökfunktion i den tryckta boken.

Vad gäller Claes Eriksson så förmodar jag att han fortfarande inte äger någon mobiltelefon. Han gillar inte sådana nymodigheter, har jag förstått. Det är principfast och jag respekterar det. Men ibland skadar det inte att släppa lite på principerna och se vad som händer.

Samtidigt ska jag inte vara för kaxig. Jag ligger sådär hundra år efter min tonårsdotter när det gäller medieanvändning.

Hur som helst så blandas nytt och gammalt hela tiden. I väntan på den där sökfunktionen för tryckta böcker använder jag bokläsarens uråldriga söksystem: jag viker hundöron på intressanta sidor, stryker under, antecknar.

onsdag 8 mars 2017

Mannen som kanske var Elvis

(Publicerad i GP 8 mars 2017)

Jag är uppväxt i Borås. Beatles har spelat där. Baccara också. Men den märkligaste artist som uppträtt i staden är utan tvivel Ellis.

Nu undrar kanske du, kära läsare: Ellis, vem är det? Menar han Elvis?

Svaret på den frågan är inte så självklart som man kan tro.

Det var 1992 som Jimmy Ellis uppträdde i Parken i Borås. Han var en artist vars röst var väldigt lik Elvis Presleys och som sjöng låtar som liknade Elvis Presleys och uppträdde i likadana glitterdräkter som Elvis Presley.

En Elvisimitatör, alltså? Nej, inte alls. Utan en artist som uppträdde i mask eftersom han kanske var den riktiga Elvis.

Jag var reporter på Radio Sjuhärad på den tiden och intervjuade några åskådare i samband med konserten. För de flesta var det bara ett spektakel, men ett par stycken sa med darr på stämman att de trodde att det var den riktiga Elvis på scenen.

Exakt varför Elvis skulle ha iscensatt sin egen död bara för att kunna komma till Borås och sjunga iförd mask blev aldrig riktigt utrett.

Man kan skratta åt det här, men det finns en sorglig historia bakom.

Jimmy Ellis var en begåvad sångare från Alabama som hankade sig fram i musikbranschen utan att slå igenom. Men hans karriär fick fart 1978 när Sun Records gav ut en singel där han sjöng två Elvislåtar. Sun Records är förstås samma bolag som gav ut Elvis första singlar.

Bolaget angav ingen artist på skivan utan satte bara dit ett frågetecken. Det sägs att det var den här releasen som startade hela konspirationsteorin om att Elvis fortfarande lever.

För Jimmy Ellis följde nu några år då han, under artistnamnet Orion, sålde bra med skivor och drog folk till sina turnéer. Men allt byggde på att han måste bära masken och låtsas att han kanske var Elvis. Han plågades av att göra karriär på ett så förnedrande sätt. Vid en dramatisk konsert 1983 slet Ellis av sig masken och svor att det fick vara slut på hyckleriet.

Fansen straffade honom hårt för det tilltaget. De ville ha sina alternativa fakta i fred. Skivorna slutade sälja, bokningarna slutade komma.

En tidigare manager hade dessutom blåst Ellis på alla pengar. Så efter några magra år åkte masken på igen, trots att han hatade den.

Men han fick aldrig riktig snurr på karriären igen, trots spelningen i Borås. Till slut gav Ellis upp och öppnade en pantbank hemma i Alabama.

Där, på pantbanken, sköts både han och hans före detta hustru ihjäl under ett rånförsök i december 1998. Jimmy Ellis blev 53 år, vilket åtminstone är elva år mer än Elvis Presley.


För den som är intresserad finns en bra dokumentär om Jimmy Ellis. Den heter ”Orion. The man who would be king” och är gjord av den brittiska filmaren Jeanie Finlay. Bilden nedan visar Jimmy Ellis tillsammans med medlemmar i Kiss någon gång i början av 1980-talet.

Bildresultat för orion kiss



onsdag 8 februari 2017

Penisdistraktionen

Publicerad i GP 8 februari

När det har gått några månader sedan senast brukar min fru fråga med len röst: Ska vi inte ta ett parti backgammon?

- Nej, nej, nej, svarar jag, absolut inte, aldrig i livet.

Eller svarar jag verkligen så? Tydligen inte, för en stund senare sitter vi vid brädet och placerar ut brickorna.

Innan jag fortsätter måste jag nu ta mitt ansvar och meddela att den som är väldigt pryd inte bör läsa den här texten till slut.

För det fåtal läsare som antagligen finns kvar efter den varningen kan jag meddela att det var just min fru, på den tiden min flickvän, som lärde mig spela backgammon.

Jag trodde att det var ett turspel eftersom det spelas med tärningar. Den villfarelsen tog hon snabbt ur mig. Min vinstprocent låg väl på sådär 20 procent i början. Och det var kanske inte så konstigt. Problemet är bara att den knappt har stigit sedan dess. När jag har en riktigt bra period kan jag kanske komma upp i 30 procent.

För det mesta är jag ingen dålig förlorare. Jag hör snarare till gruppen dåliga vinnare – jag har ofta svårt att dölja hur odrägligt nöjd jag blir när jag vinner. Men som sagt, att förlora brukar jag klara.

Det är dock väldigt demoraliserande att år efter år, decennium efter decennium, bli utklassad i ett fånigt brädspel av sin hustru. Vad jag än prövar för taktik, hur bra jag än ligger till halvvägs genom ett parti, så slutar det alltid med att jag förlorar.

Efter ett tag brukar jag försöka tänka på något annat, till exempel en historia som min fru berättade för länge sedan.

När hon var ung och reste runt i USA blev hon vid ett tillfälle utmanad på backgammon av en kille som hon inte kände särskilt väl. De satte sig på en gräsmatta och började spela. Men efter en stund märkte hon att killen hade satt sig på ett sådant sätt att hans penis och halva pungen hängde utanför hans korta, avklippta jeansshorts.

Vad skulle hon göra? Hur säger man till någon som man knappt känner att ursäkta, men din snopp hänger utanför? (När jag tänker på det kanske det skulle vara ännu svårare att säga det till någon som man känner väl.)

Det var bara för min fru att spela färdigt partiet och sedan artigt tacka för sig.

Jag är antagligen barnslig, men jag tycker den historien är vansinnigt rolig.

Och så ger den mig något att tänka på medan jag genomlider ännu en förlust. Till slut får jag ändå nog, skjuter brädet åt sidan och meddelar att jag aldrig kommer att spela med henne mer.

Och killen i jeansshortsen? Tja, penisdistraktion eller inte, min fru vann förstås även mot honom.




onsdag 11 januari 2017

Tänk på kattens tassar!

Publicerad i GP onsdag 11 januari 2017

Ibland kan en nödlösning bli en oväntad succé. Som poesihyllan vid min säng.

Eftersom vi har bestämt oss för att inte fylla vårt hem med fler bokhyllor och samtidigt hela tiden skaffar nya böcker, måste vi ständigt rensa i hyllorna. Eller åtminstone skapa en illusion av ökat utrymme genom olika kreativa omflyttningar.

Vid en av dessa omflyttningar placerade jag en smal hylla vid min säng och ställde där lägenhetens alla diktsamlingar.

Hyllan hade tidigare använts för dvd-filmer och kunde därmed klassas som en befintlig hylla, inget nytillskott. Dvd-filmerna har vi gjort oss av med, för det är ju intressant nog så att den senaste tekniken blir omodern först. Medan böckerna, denna medeltida metod för kunskapslagring, verkar överleva alla teknikskiften.

Numera har jag alltså ett par hyllplan lyrik intill sängen. Och därmed har jag upptäckt glädjen i att skapa små poesimedleyn på kvällarna.

I min säng kan Gunnar Ekelöf äntligen få ett snack med sin idol Edith Södergran, inte bara besöka hennes grav. De två finner varandra genast.

”Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå”, säger hon. ”Jag tror på den ensamma människan”, svarar han. ”Kan du fånga med händerna en stjärna som stiger mot höjden” undrar hon. ”Jag mättar min hunger med hunger”, mumlar han.

En annan kväll diskuterar poeterna bostadsfrågan.

”Jag bor i Möjligheten”, säger Emily Dickinson.  ”Jag lever ett lugnt liv/på Drottninggatan 83a”, meddelar Sonja Åkesson. ”Å bergig ås, där står mitt hus/Högt över skog och sjö”, berättar Erik Gustaf Geijer. Men Bruno K Öijer ska förstås vara värst: ”jag delar den rymd/där varje människa stämt möte/med sej själv.”

Och så blir det mycket kärlek, förstås – ni vet hur poeter är.

”Det är kväll på Masthuggstorget/jag gråter, jag längtar efter kärlek”, trånar Gunilla Gränsbo. ”du älskar mig så mycket”, säger Karin Bellman, ”att grannarna rodnar i trappuppgången!” Från 1500-talet hälsar Louise Labé: ”Ditt skratt, ditt hår, din panna, dina händer/din röst, din lutas lek, ja du! Och än/en gång blott du! Det är för mycket, vän.”

Lyckligtvis finns även sådana som Tua Forsström, som alltid behåller sitt melankoliska lugn. ”Dagarna liknar varandra./Rader av burkar med slem och blod”, konstaterar hon. Varefter hon sammanfattar livet i en av de bästa rader jag vet: ”Man transporterar små barn och skridskor.”

När det är dags att släcka ber jag Ann Jäderlund sätta sig på sängkanten och viska i mitt öra:

”Tänk på katten/Tänk på katten/Tänk på kattens tassar!”

Sedan somnar jag gott.


Dickinson är översatt av Ellen Löfmarck, Loiuse Labé av Bertil Sundborg.
.