onsdag 26 juni 2019

Mössan och mössen


(Publicerad i GP 26 juni 2019)

Jo, så var det dags: min dotter skulle ta studenten. Jag kom direkt att tänka på mössan.

En gång i forntiden hade jag köpt en förbluffande dyr studentmössa – nåja, det var förstås mina föräldrar som betalade – som jag hade burit under min studentdag och sedan aldrig mer. Det slog mig nu att jag skulle kunna ha mössan på min dotters examensdag, och därmed halvera kostnaden per användningstillfälle.

Det kunde ju vara trevligt av andra skäl också. Men det där med att halvera kostnaden lockade mig. Jag är trots allt boråsare.

Jag visste faktiskt ungefär var mössan fanns, nedpackad bland en massa barndomsprylar i kartonger som sedan några år står staplade i sommarstugans redskapsbod.

Någon gång, inbillar jag mig, ska jag ta itu med de där kartongerna. Gå igenom dem och sortera och slänga och sånt. Vi får väl se hur det blir med det. Till dess står de bra i boden.

Trodde jag.

En dag i våras började jag rota i kartongerna, på jakt efter mössan. Jag hittade den. Problemet var bara att mössen hade hittat den först.

Kartongen var en enda härva av musbajs och fransiga textilrester. Studentmössan hade de sataniska små djuren bara fått i sig en del av, men de hade helt demolerat min t-shirt från Roskildefestivalen 1984 – en ovärderlig klenod, som alla förstår. Som om det inte räckte hade de också knaprat på en bunt viktiga Bustertidningar från 1973.

Det blev till att hämta en sopsäck.

Examensdagen fick jag klara barhuvad.

Nå, det viktiga var ju faktiskt min dotter. Vid utspringet var hon strålande vacker med blommor om halsen och sin studentmössa, som hon hade köpt för en rent chockerande summa – nåja, det var förstås min fru och jag som hade betalat.

Hon försvann snart upp på ett lastbilsflak. Kvar stod min fru och jag, två vilsna föräldrar som fullgjort sin uppgift. Vi hade lotsat henne hit. Nu var det hennes liv.

Tänk på döden, står det på Stampens kyrkogård.

Och numera på en skylt bredvid: Tänk på livet.

Det betyder exakt samma sak. Nämligen att mössen knaprar på allting, ingenting varar. Men livet finns. Du lever.

Allra bäst har Bellman uttryckt det:

Ända i din kärleks timma
Måste du en död förnimma
Masken dold i blomman bådar blommans död.

Det är ur Epistel 43, som skildrar en förlossning.

En far bör kanske ha ett råd att ge sin dotter på hennes stora dag. Men det enda jag kunde komma på var: ”Satsa på studentmössebranschen. Den är säker.” Jag beslöt att hålla det rådet för mig själv.


Bild

söndag 9 juni 2019

Alla har rätt till orgasmer


(Publicerad i GP 5 maj)

En bekant till mig som undervisar i svenska för invandrare brukar ta med sina kvinnliga elever till en av sexbutikerna på Andra Långgatan. Hon visar dem runt bland de olika hjälpmedlen och frågar sedan eleverna:

- Har inte vi kvinnor också rätt till orgasmer?

Och tjugo kvinnor i allt från jeans till slöjor svarar:

- Jooo!

Här snackar vi integration i praktiken.

Och kanske skulle det bara kunna hända på Andra Långgatan.

Jaha, tänker du, Andra Långgatan? Nu igen? Är inte den gatan omskriven så det räcker? Är den inte söndermytologiserad rentav? Det finns väl inget nytt att berätta om den?

Jo, det kanske det finns. Har du till exempel gått på gatan vid lunchtid någon gång?

Det finns nämligen två Andra Långgator. För att skilja dem åt kan vi kalla den ena för Andra Lång. Det är den gata som på senare år blivit en bargata för i första hand den yngre generationen i utelivet. Om du aldrig har gått där en sen fredags- eller lördagskväll så rekommenderar jag det verkligen. Krogarna är fullproppade, utanför på trottoarerna står folk i klungor, man hör musik, sorl, skratt.

Detta är alltså Andra Lång. Den finns på kvällstid.

På dagtid däremot finns Andra Långgatan. Det är den gata där jag råkar ha mitt arbetsrum.

Och vid lunchtid, som sagt, då … Fast först måste jag berätta att på Andra Långgatan ligger Göteborgs stads integrationscentrum, som ordnar träffar med så kallade språkvänner och kurser om det svenska samhället för nyanlända. Här ligger också ett gymnasium där huvuddelen av eleverna uppenbarligen inte har månghundraåriga rötter i Småland eller Västerbotten.

Just det: det är fullt av mörkhyade invandrare här! Mitt i Linnéstaden!

På Långgatorna finns också många arbetsplatser. Det betyder att vid tolvtiden väller det ut små sällskap med hungriga kontorsarbetare som vill ha lunch. Och det är då det händer, det som jag har velat komma fram till hela tiden:

Gamla och nya svenskar möts på samma trottoar.

Till saken hör att på Andra Långgatan är dessa trottoarer ovanligt smala. Nu i april smäller dessutom krogarna upp sina uteserveringar, vilket det egentligen inte alls finns plats för. Utrymmet som finns kvar för oss gående är minimalt.

Vi får gå sidledes. Vi får vänta på varandra. Vi får knö. Både gamla och nya svenskar.

Jag har förresten själv varit en av de där språkvännerna. Det är inte mer komplicerat än att man paras ihop med ett par gamla och ett par nya svenskar i en grupp, och sedan är tanken att man ska träffas och, tja, prata svenska.

Första gången vi sågs var förstås över en fika på Andra Långgatan.

Blev det en stormande succé? Firar vi numera jul och eid-al-fitr tillsammans, dricker vi brännvin och tuggar kat ihop som en enda stor familj? Nix, intresset sjönk och gruppen upplöstes efter ett tag. Men vi var åtminstone några stycken som knödde på varandra ett tag.

En syrisk kille i gruppen var utbildad sjuksköterska. I Sverige kan han få jobb hur lätt som helst, om han bara lär sig språket. Kanske hjälpte vi honom ett steg på vägen.

Ibland, förresten, så möts faktiskt Andra Lång och Andra Långgatan. Det är när värmen kommer och det är fredag och de där minimala uteserveringarna fylls med folk redan på eftermiddagen.

Då vet man knappt vad som är vad. Vi kontorsslavar är på väg hem till fredagsmyset, gymnasisterna hänger kvar utanför sin skola och syrier som varit på försvenskningskurs passerar en halvmeter från svenniga ölhävare som redan har bränt sönder pannan i solgasset. Kvällens första unga hipsters släntrar in från Järntorgshållet, i vinylbutikerna samsas de med gråhåriga farbröder vid skivbackarna. Det är trångt! Själv står jag stilla och minns min ungdoms tysta gata, som var full av lumpbodar i stället för barer. Och på något sätt är även gatans judiska historia närvarande, den som Karin Brygger skrev så bra om i GP härom året. Och det här är ju också gamla arbetarkvarter och sjömanskvarter och …

Säga vad man vill, men tillsammans med Möllevången i Malmö är detta en unik stadsmiljö i Sverige. Stockholm har inget liknande.

Andra Långgatan är varken paradis eller helvete, men här får åtminstone alla chansen att knö lite på varandra. Det är alltid något. Här kan vi iaktta varandras olikheter. Och begrunda likheterna. Som att vi alla har rätt till orgasmer.


måndag 3 juni 2019

Till fots på Otto Elanders gata


(Publicerad i GP 29 maj)

I sommar är det 50 år sedan Neil Armstrong landade på månen.

Jag fattar faktiskt precis hur Neil kände sig när han tog de där första stegen på månens yta. Häromdan var jag nämligen med om nästan exakt samma sak, när jag blev den första människan att gå till fots på Otto Elanders gata.

Denna gata går parallellt med Söderleden, på norra sidan, genom Högsbo-Sisjö industriområde.

Det är en av dessa miljöer som framtiden aldrig kommer att förlåta oss. Det är inte stad och inte landsbygd, det är bara ett asfaltslock som smetats ut över vad som en gång var prima åkermark. På detta asfaltslock har man placerat ut hangarer. Köplador.

Ni vet de där historierna man hör av folk som varit i USA. Om hur de försökt ta en enkel promenad runt kvarteret, och hur en polisbil genast har bromsat in och frågat vad som står på. Varför i hela världen går de till fots?

Ungefär så var det för mig när jag, av skäl som kan kvitta här, en vårmorgon gav mig ut på den ödsliga trottoaren längs Otto Elanders gata. Jag noterade bilisternas misstänksamma blickar. Jag anade hur de kollade centrallåset en extra gång och nervöst trevade efter mobilen.

De gjorde rätt i att vara misstänksamma. Detta är en miljö utformad enbart för bilar, inte för gående.

Samtidigt kändes det högtidligt. Jag var en pionjär. En gång hade denna trottoar anlagts och nu, ett par decennier senare, kom någon och gick på den. Jag!

I östra änden av Otto Elanders gata finner man en rad bilhallar som var och en ser ut som en lågbudgetvariant av en modern flygplats. Det är inte menat som beröm.

Om man sedan följer gatan västerut passerar man kontorsbyggnader, fler bilhallar och köpcentret 421, vars parkeringsplats är större än Heden.

Var det kargt och livlöst på månen, Neil? Då skulle du se Otto Elanders gata en blåsig morgon i maj.

Men just när allt var som dystrast skymtade något vid horisonten. Det var ju Beckmans kafé!

Utanför var det fullt av firmabilar och inne i kaffedoften fanns mänskligt liv i form av små gubbgäng med likadana t-shirts. På tröjorna stod sånt som ”Åkes Bygg” och ”VVS-experten”.

Säga vad man vill, men det är bara längs ringlederna och i industriområdena som man fortfarande kan få en riktig macka med falukorv och pannbiff.

Synd bara att man normalt sett måste ha bil för att komma dit.

Jag satte mig med en kopp kaffe och blickade ut över en rondell och Ica Maxis parkering. Var miljön här mer eller mindre livsfientlig än på månen? Svårt att säga.

Men Neil Armstrong kunde i alla fall inte ta en fika på Beckmans.