onsdag 12 december 2018

Två kvinnor på Oscarsleden

(Publicerad i GP 12 december 2018)

Den här historien, som inte slutar lyckligt, börjar med att en katt försvinner från en gård i Majorna. Och den slutar med att två kvinnor i sextioårsåldern irrar runt på Oscarsleden medan bilarna visslar förbi i hundra kilometer i timmen.

Katten i fråga hette P och var i grunden vitbeige i pälsen, men ansiktet och svansen var mörkgrå. Hon var en social katt och van vid att röra sig i sina kvarter.

Gården där hon bodde var också våra båda kvinnors gård, och P:s matte var en av deras grannar.

En kväll kom P inte hem. Hon kom inte tillbaka nästa dag heller. Snart satt det efterlysningslappar uppe i kvarteret, och sociala medier engagerades.

Ingen hörde av sig.

Att ha katt i stan är som det är. De springer bort, de får stryk av andra katter, de blir överkörda. Stan är full av faror.

Men det händer också att katter mirakulöst kommer tillbaka, ibland efter lång tid. Det fanns alltså ingen anledning att förlora hoppet om P.

En dag fick våra kvinnor ett tips. En person hade sett ett överkört djur på Oscarsleden. Färgerna tydde på att det skulle kunna vara P.

Kvinnorna fattade sitt beslut. De tog sig upp på leden, medan bilisterna tutade och utan tvivel svor över dem. De fick syn på djurkroppen, som låg vid mitträcket. De måste över båda filerna och sedan tillbaka igen.

Liket var illa tilltygat. De tog sig fram till det, fick ner det i en påse och bar hem det.

Något halsband fanns inte kvar. Men tack vare ett inplanterat chip under pälsen blev det bekräftat att det verkligen var P.

Vad hade hon haft uppe på leden att göra? Vad i all världen skulle en katt kunna hitta där? Det får vi aldrig veta.

Men vi kan ställa en annan fråga: handlade våra två kvinnor rätt?

De riskerade ju inte bara sina egna liv utan kunde lätt ha ställt till med en allvarlig trafikolycka. Dessutom kunde kroppen som de bärgade lika gärna ha visat sig tillhöra en stor råtta eller kanske en grävling.

Det var kort sagt ganska vansinnigt gjort. Och förresten finns det människor som lider, varför inte hjälpa dem i stället? Varför ta alla dessa risker för ett dött djurs skull?

Men tänk nu i stället på kedjan av omtanke och vänlighet. Någon ser ett överkört djur på vägen och kopplar det till en efterlysning. Några andra, våra två kvinnor, tar för en liten varelses skull en stor risk.

Och tack vare allt detta får kattens matte ett tråkigt men viktigt besked.

Det är sådana kedjor av omtanke och vänlighet som gör att den här världen fortsätter att fungera. Så kanske är det ett lyckligt slut trots allt.



onsdag 14 november 2018

Hördudu, du ska inte tro att du klarar dig


(Publicerad i GP 14 november 2018)

Det har hörts en väldigt märklig allsång i Konsertsverige de senaste åren.

Nämligen den som brister ut när Annika Norlin, med sitt band Säkert!, spelar låten ”Det ska hända dig med”.

Musik behöver förstås inte vara glad och tjoig. Tvärtom. Klart man gillar depplåtar bäst. Klart man vill att det ska värka i hjärtat.

Men det här? En långsam melodi med en envist pessimistisk text om att hördudu, du ska inte tro att du klarar dig. Även du kommer att tappa krafterna, även du kommer att sakta åldras och dö.

”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe. Kommer det att hända? Det ska hända dig med.”

Jag har hört den här låten framföras på scen ett par gånger de senaste åren och varje gång klämmer publiken i. Jag också.

För att hitta något liknande måste man kanske gå tillbaka till 1980-talet, när Imperiet brukade spela Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”.

Även den handlar om att alla ska dö. Men där erbjuds åtminstone en sup som tröst i sista versen.

Vid konserten på Liseberg i september berättade Annika Norlin från scenen – medan vi i publiken hukade under paraplyer – att hon skrev låten när hon pluggade psykologi. Alla andra på kursen var tio år yngre än hon. De var väldigt snälla mot henne, men de behandlade henne som en tant.

Det var då hon tänkte: det ska hända er med.

I samband med den här konserten sa Norlin i en intervju i GP att hon brukar gråta när hon skriver sina texter, eftersom hon blir så berörd av sina egna ord. Hon verkade tycka att det var pinsamt, men det borde hon verkligen inte göra.

Dels för att det är just det som är hennes mästerskap: att nå in i lyssnarens hjärta med sin röst och sina ord.

Men också för att hon är i gott sällskap. Efter att ha googlat lite kan jag rapportera att så olika författare som Joyo Moyes, Hjalmar Bergman, Majgull Axelsson och Niklas Natt och Dag gråter ibland när de skriver.

Om läsaren inte tar illa upp för att jag blandar in mig själv bland dessa storheter, så kan jag meddela att även jag satt och hulkade vid datorn när jag skrev vissa – i mitt eget tycke – gripande passager i min senaste roman.

Och varför inte? Man vill skriva så att det känns och bränns i läsaren. Det är ju det som allt går ut på. Om man själv blir berörd så är det åtminstone en början.

På Liseberg, i september, avslutade Annika Norlin sången om att vi alla ska bli gamla.

Sedan spelade hon och bandet ett par dängor om klimatångest.

Regnet tilltog ännu mer. Det var en fin kväll, tro mig.


onsdag 17 oktober 2018

Där det kitschiga möter det sublima


(Publicerad i GP 17 oktober 2018)

Idag blir det litteraturundervisning. Vårt textexempel är låten Sjätte september med Flamingokvintetten, utgiven första gången på LP:n ”Flamingo 6” (1975).

Text och musik: Peter Himmelstrand. (Hela texten finns nedan.)

Jag menar att alla som försöker skriva, oavsett genre, har något att lära av den här låttexten. Och nej, jag är inte ironisk.

Vad är det som gör detta till en så fin text? Låt oss börja med hantverket.

1. Historieberättandet. Författaren ger oss en tydlig historia med början, mitten och slut. Vi får en



långfilm på tolv rader. Det är skickligt gjort och skapar en sorts belåten mättnad hos lyssnaren.
(Det finns en fjärde vers också, men den upprepar bara ett par av de tidigare raderna.)

2. Antydningarna. Författaren ger oss en skiss snarare än noggrant utmejslade detaljer. Det fina med den metoden är att lyssnaren själv får fylla i det som fattas. Vi får till exempel inte veta vilken låt det är som är kärleksparets egen. Därmed kan varje lyssnare tänka på en låt som är betydelsefull för just henne eller honom.

3. Konkretionen. Redan titeln förankrar låten i en vardaglig almanacksverklighet. Sedan har vi den stora förlovningsmiddagen med släkten. Här placeras vi med några få ord i en stabil, troligtvis borgerlig miljö där man inte slarvar med det formella. (Men vår sympati ligger hos det unga kärleksparet, som smiter iväg och går på dans.)

Lägg märke till att punkt tre kan sägas stå i motsats till punkt två. Så är det ofta med bra texter, de växlar mellan olika sorters knep.

4. Upprepningarna. Från antiken (minst) till nobelpristagaren Bob Dylan (och vidare) är detta det vanligaste tricket i all muntligt framförd dikt. Refränger, omkväden, återkommande fraser – det är sånt, tillsammans med rimmen, som gör att en text fastnar i minnet. I det här fallet är det orden ”Sjätte september” som upprepas. De inleder varje vers och knyter snyggt ihop texten på sista raden.

Vi måste förstås säga något om innehållet också. Det är utan tvivel ganska banalt. Vilket är helt i sin ordning.

För våra liv, det som räknas av dem, är ju banala. Det är kärlek, sorg, uppbrott, glädje, förtvivlan. Stora drömmar och ibland våldsamma krascher.

Sjätte september balanserar på den gräns där det kitschiga möter det sublima.

Om du skriver, sök dig till den gränsen. Det är mitt råd.

Hötorgspoesi vid bråddjupet.

Melodin får andra uttala sig om, jag kan bara text. Men jag konstaterar att sångaren Hasse Carlsson fraserar väldigt fint.

Och en bra dikt blir inte sämre för att man kan dansa till den.


Sjätte september, minns du den kvällen, det var rätt längesen
Men det var vår kväll, kvällen vi möttes, och jag minns allting än
Minns hur dom spela, minns hur vi dansa, kyssen på vägen hem
Minns när jag vakna och hur jag genast ringde till du vet vem

Sjätte september, det var den dagen när vi förlova oss
Först en stor middag, mammor och pappor, ringar och tal förstås
Mitt i ståhejet smet vi iväg sen, till där vi mötts en gång
Dansade kära sen vi bett bandet spela vår egen sång

Sjätte september, det är väl löjligt, fick jag ditt sista brev
Och jag ska aldrig någonsin glömma raderna som du skrev
Att det var över, allt det vi trott på, allt det som var förut
Sjätte september, det var den dagen sagan om oss tog slut

Text och musik: Peter Himmelstrand



onsdag 19 september 2018

En kvart vid Vasaplatsen


Publicerad i GP 19 september 2018)

Jag var en gång i Jerusalem. Där, på liten yta, finns nästan ofattbart mycket historia samlad. På varje kullerstensgata i gamla stan har en berömd person trampat, runt varje knut har en religion grundats.

Men det här ska inte alls handla om Jerusalem utan om Vasaplatsen i Göteborg.

Jag hade nyligen en kvart över där, eftersom jag ovanligt nog var för tidig till ett möte. Jag bestämde mig för att gå en liten sväng, och började på Vasaplatsen 11.

Där bodde faktiskt Karin Boye under sina nio första år i livet, från 1900 till 1909. Vid den tiden var Vasaplatsen helt nybyggd, de sista husen stod färdiga 1897.

När Karin var sju år började hon i Mathilda Halls flickskola på Karl Gustavsgatan, alltså i princip om hörnet från familjen Boyes sjurumslägenhet. Två år senare flyttade familjen till Stockholm.

Efter att ha kikat in i Boyes port – givetvis utan att se något särskilt – spankulerade jag vidare längs samma sida av Vasaplatsen tills jag kom ända ner till Parkgatan.

Här på hörnet låg tidigare Parkkafét, en av många diskreta träffpunkter för Göteborgs manliga homosexuella under 1940-talet. Kafét låg behändigt nära den så kallade Rundan, ett stråk från Pustervik till Heden där den tidens bögar möttes. Homosexualitet var straffbart i Sverige fram till 1944, så det gällde att vara försiktig.

Från Parkgatan vände jag uppåt, sneddade över gatan och gick fram till monumentet över Torgny Segerstedt.

Segerstedt är förstås känd för att han – som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – stod upp mot nazismen före och under andra världskriget.

Trots hårda påtryckningar från både den tyska och svenska regeringen höll Segerstedt fast vid sitt ställningstagande för humanismen och mot barbariet. Tänk vilka rakryggade tidningsmän det fanns i stan på den tiden!

Jag lyfte blicken från Segerstedtmonumentet och såg upp mot Aschebergsgatan – och stelnade till.

Den vyn får mig alltid att minnas spårvagnsolyckan den 12 mars 1992. Jag var inte ens i stan den dagen, men jag har många gånger med en rysning försökt föreställa mig skräcken när en spårvagn utan fungerande bromsar kom skenande i 100 kilometers fart nerför Aschebergsgatan.

Vid Vasaplatsens hållplats spårade vagnen ur och kraschade in i huset bredvid Karin Boyes. Tretton dog, många skadades. Det finns en minnessten vid fontänen.

Nu hade min kvart visst gått. Jag spanade efter kompisen som jag skulle träffa, samtidigt som jag tänkte att gatorna faktiskt är fulla av historia även i Göteborg.

Om Karin Boyes första år kan man läsa i Johan Svedjedals fina biografi ”Den nya dagen gryr”. Böglivet i Göteborg under åren kring andra världskriget skildras i sociologen Arne Nilssons bok ”Såna & riktiga karlar”, en oumbärlig studie av den tidens homosexuella subkultur i Göteborg.

PS. I den version som publicerades i pappers-GP hade jag fått hjärnsläpp och skrivit Gibraltargatan i stället för Aschebergsgatan. Ursäkta så mycket!

onsdag 22 augusti 2018

En bok vart nionde år


(Publicerad i GP 22 augusti 2018)

Jag har alltid varit avundsjuk på låtskrivare. Jag menar, att skriva en treminuters poplåt, hur svårt kan det vara?

En elementär melodi, en lite kraftfullare refräng, en text om kärlek – och sedan in i studion och bomba på med beats och effekter, så är det klart.

På en vecka skriver man lätt färdigt en låt. Det blir 52 låtar om året. Så jäkla lätt de har det, låtskrivarna.

Nå, jag överdriver väl lite nu. Jag fattar att det inte är riktigt så lätt att göra musik. Det är bara det att om man som jag ägnar sig åt att skriva romaner, så verkar allt annat enkelt i jämförelse.

När jag nu i höst kommer med en ny bok är det nästan nio år sedan senast. Nio år! Okej, då har det förstås funnits långa perioder då jag inte har haft tid att klicka fram romanfilen i datorn, eftersom jag har varit tvungen att försörja mig och annat trivialt.

Men även när jag inte skriver så skriver jag. Som de flesta författare har jag ständigt mitt projekt i huvudet. Hjärnan bearbetar oavbrutet olika aspekter av texten, från enstaka formuleringar till nya vändningar i intrigen.

Dina ögon ser kanske bilder. Mina ser text. Alltid.

En roman. Herregud, vilken gigantisk ordmassa det är! Så många slängda utkast! Så många omskrivningar! Så många gånger som jag har gett upp! Och på vägen: ett nästan färdigt manus som jag brände, eftersom jag aldrig fick det så bra som jag ville.

Att skriva en poplåt är att få några blommor att slå ut i en balkonglåda. Att skriva en roman är att ensam försöka få en hel slottsträdgård att prunka. När man har fått ordning på rosorna undrar någon varför man inte har beskurit äppleträden. Och när man har rensat köksträdgården klagar folk på att grusgångarna inte är krattade.

Säg att man ändå mot alla odds lyckas skapa en förstklassig fransk slottsträdgård. Ja, då visar det sig att nu är franska trädgårdar ute och alla vill ha engelsk trädgårdskonst i stället.

Så jo, nog är låtskrivare bortskämda. Om en låt inte funkar kan de bara pröva den i ett annat tempo. Eller ge den ett nytt intro. Eller plocka fram det yttersta tricket: att köra låten i reggaetakt. Och om det ändå inte fungerar är det bara att lägga låten åt sidan. Särskilt mycket arbetstid har inte förlorats.

Poeter har det också alldeles för lätt, förresten. Tio rader räcker ju för en dikt! Snacka om livet på en pinne.

Medan romanförfattaren slavar vidare år efter år och kanske, som jag, har något att visa upp bara vart nionde år.

tisdag 24 juli 2018

Det hon ser är sanningen


Publicerad i GP onsdag 24 juli

Min dotter sommarjobbar. Och hon är förskräckt.

Är det så här vuxna lever? Långa, inrutade arbetsdagar som gör en så trött att man inte orkar göra något på kvällen. Några korta semesterveckor på sommaren, annars samma trall månad efter månad, år efter år.

Decennium efter decennium.

En del av mig vill svara: Ja, kära dotter, det är så vi lever, vi vuxna. Och det är bäst att du lär dig, du också. Det är så vi skapar välstånd i det här landet: genom att jobba och betala skatt. Och förresten, hur tror du att vår familj har råd med bil och semesterresor och nya kläder? Jo, för att din mamma och jag jobbar. Hårt.

Men jag svarar inte så.

För hon har ju rätt.

För länge sedan jobbade jag några somrar på ett företag i mediebranschen. Vid midsommar, då mitt vikariat började, gick medarbetarna runt i lokalen med sammanbitna käkar och gråblek hy. Om man sa något till dem märkte de det knappt.

Ett års jobbstress ackumulerad i deras kroppar.

Och sedan i augusti, när de kom tillbaka: ett mirakel.

Avslappnad hållning. Solbränna. Tid att stanna och snacka en stund. Och kaffet: nu smuttade de på det som ett njutningsmedel, stjälpte inte desperat i sig det för att hålla sig vakna.

Jag minns att jag tänkte att det jag såg i augusti var deras rätta jag. De var schyssta typer med familjer och kompisar och intressen. Det var bara det att jobbet bröt ner dem.

Jobbet och allt som det för med sig: pendlingen, bostadslånen, barnen som ska lämnas och hämtas, köket som ska renoveras, hela den moderna livsstilen.

Hur blev det egentligen så?

Långt in på 1900-talet antog de flesta ekonomer, både till höger och vänster, att vi skulle jobba mycket mindre i framtiden. Det var ju uppenbart – maskinerna skulle utföra allt själlöst arbete åt oss.

Idag är vi där. Vi skulle inte behöva lönearbeta särskilt mycket. Ändå har inte normalarbetstiden sänkts sedan fyrtiotimmarsveckan infördes 1973.

För min del håller jag arbetet som en av de viktigaste sakerna i livet. Att vara bra på det jag gör är viktigt för mig.

Men notera: en av de viktigaste sakerna. Det finns fler.

Att umgås. Att i lugn och ro laga och äta god mat. Att promenera planlöst. Att lata sig. Och förstås: att älska och att skapa.

Ja, det är bara några exempel. Och jag menar, har vi inte låtit arbetet bli lite väl dominant i vårt samhälle?

Så vad kan jag svara min dotter?

Inte mycket mer än att hon, som sagt, har rätt. Det hon ser är sanningen. Att hitta balansen mellan arbetslivet och livet – där, min dotter, har du en av tillvarons verkliga knäckfrågor.


onsdag 27 juni 2018

Jag är alltid beredd


(Publicerad i GP onsdag 27 juni 2018)

Vid 47 års ålder tänkte jag att jag visste något om livet. Det gjorde jag inte.

Den sommaren, 2012, blev min son sjuk i cancer, och som läsarna av den här spalten vet så dog han så småningom av sjukdomen.

Nu är jag 53. Det är sommar igen och jag försöker förstå vem jag har blivit under de sex år som gått sedan hans insjuknande.

Den största förändringen, tror jag, är att jag aldrig vilar längre.

Tro mig, avslappning har varit en av mina bästa grenar. Jag har kunnat konsten att släppa jobbstress och bekymmer och njuta fullt ut av ledig tid.

Nu har jag inte slappnat av på sex år. Jag vågar inte släppa efter. Jag är alltid på min vakt. Alltid beredd.

Beredd på vad? På precis vad fan som helst.

Det blir ansträngande i längden.

När det stod klart hur allvarlig min sons sjukdom var, kändes det som om den jag trodde mig vara sprängdes i bitar. Fragment av min forna personlighet och min forna världsbild virvlar fortfarande runt i luften. En dag kanske de fogas samman till en person som är begriplig för mig själv igen.

Till dess är jag en sorts tonåring. En människa i gränslandet, en som är osäker på sin identitet och sin plats. Jag prövar olika sätt att vara och existera på, testar olika förhållningssätt. I diskussioner intar jag rabiata ståndpunkter bara för att säga emot, och för att jag inte vill låta folk slippa undan med bekväma, oreflekterade åsikter. För precis som när jag var ung avskyr jag självbelåtna människor mer än något annat.

Finns det ingen tröst? Jo, det gör det. Hos mina närmaste förstås – men också, faktiskt, i världens allmänna elände.

Du kanske inte tror det, men det finns gott om föräldrar i Sverige som har förlorat ett eller flera barn, och syskon som förlorat ett syskon. Jag läser deras historier, träffar en del av dem. Och det hjälper. Vi hjälper varandra.

Hela världen är dessutom full av människor som haft ett bra liv tills kriget en dag kom till deras stad, eller jordbävningen, eller svälten. Plötsligt har de förlorat allt de äger och är på flykt, efter att hastigt ha begravt sina döda.

Det är kanske hemskt av mig, men det hjälper att se att världen är och alltid har varit skoningslös. Varför skulle just jag vara skyddad?

Flyktingar och krigsoffer lever vidare trots att de antagligen inte heller känner igen sig själva längre. De har förlorat mycket mer än jag, men de finner nya mål och nya skäl. Eller vad vet jag. Men de lever i alla fall.

Om så många människor klarar av att leva med smärta, då ska väl också jag klara det.