torsdag 2 maj 2019

John Walker, världsrekordet och ölen


(Publicerad i GP 1 maj 2019)

För några år sedan brukade jag träna på Slottsskogsvallens gym. Efter att ha duschat stod jag ofta och tittade på de idrottshistoriska tidningsklipp som var uppsatta utanför omklädningsrummen.

Där kunde man bland annat läsa om den skönlockige nyzeländaren John Walker som satte världsrekord på en engelsk mil just på Slottsskogsvallen, den 12 augusti 1975.

Som jag mindes det intervjuades Walker med en öl i handen efter sitt lopp. Han framstod som en skön gamäng som berättade att han brukade gå på diskotek med sina löparkonkurrenter mellan tävlingarna.

Jag kom att tänka på John Walker när jag nyligen såg ett sorgligt inslag om ännu en elitidrottare som hoppat av karriären efter att ha drabbats av psykisk ohälsa. Dagens idrottsmän och -kvinnor pressar både kropp och psyke så hårt att det för vissa slutar med depressioner, utbrändhet och ätstörningar.

Var inte idrotten lite lättsammare på John Walkers tid ändå?

Jag bestämde mig för att ta en titt på de där tidningsklippen igen, för att se om jag mindes rätt. Det visade sig att de hade flyttats till Idrottsmuseet i Kviberg, där de hade placerats så högt upp på väggen att personalen fick ta fram en stege åt mig.

På svajiga ben klättrade jag upp, och det jag läste gjorde mig betänksam.

Det var visst inte en öl som John Walker hade druckit efter sitt lopp. Det var ”10-12 flaskor mellanöl”. Därefter gick han på lokal och beställde ännu mer öl.

Det hade förresten blivit några glas även dagen före loppet.

Det där lät inte som en välförtjänt segerbira utan mer som alkoholproblem. Hade John Walker blivit alkoholist senare i livet?

Nej, det verkar inte så. Internet meddelar att Walker idag, vid 67 års ålder, är aktiv i kommunpolitiken hemma i Nya Zeeland. Han joggar fortfarande, trots att han har drabbats av Parkinsons sjukdom.

John Walkers världsrekord var det näst sista på Slottsskogsvallen. Det sista – det tror jag vi kan säga med säkerhet – sattes av den östtyske kulstötaren Udo Beyer tre år senare, 1978. Beyer har senare erkänt att han var dopad under hela sin elitkarriär.

För alla var ju inte gamänger på sjuttiotalet. Öststaternas statsunderstödda dopning pågick för fullt. Det var knappast en lättsam tid trots allt.

Jag skulle unna både Udo Beyer och dagens utbrända idrottare att få sätta sig ner och ta ett glas med John Walker. Visst, nyzeeländaren överdrev kanske drickandet. Men han har en del att lära ut.

Träna hårt, satsa allt när du tävlar. Men för tusan, ta sedan en bärs och stick ut och dansa. 

onsdag 3 april 2019

Du är skyddad


(Publicerad i GP 3 april 2019)

Du är skyddad, hälsar datorn när jag slår på den på morgonen.

Så bra, svarar jag.

Fast ärligt talat är jag inte hundra procent övertygad. Är jag verkligen skyddad? Mot vad?

Jag tänker på när barnen var små och satt baktill på cykeln i en barnstol. Självfallet hade de hjälm. Men jag hade det inte. Och ungarna var förstås inte dummare än att de så småningom frågade varför.

Eftersom jag inte hade lust att ljuga för dem sa jag som det var: det är lagen. Fram till ni är femton är ni tvungna att ha hjälm. Sedan får ni välja hur ni vill göra.

Några år senare, när de kunde cykla själva, brukade vi ta en liten, fridfull grusväg från sommarstugan ner till en badplats. Vid något tillfälle sa jag sorglöst åt dem att de inte behövde ha hjälm den biten. De såg ut som om jag hade föreslagit att de skulle testa heroin.

För mig, som cyklade till skolan varje dag under min uppväxt, var hjälm en obekväm nymodighet som jag rent teoretiskt förstod nyttan av, men helst ville slippa för egen del. Barnen var däremot så vana vid hjälmen att blotta tanken på att vara utan den gjorde dem nervösa.

Jag var säkert en dålig förälder som uppmuntrade barnen att cykla utan hjälm. Men var drar vi egentligen gränsen för vad vi räknar som farligt eller inte?

De flesta av oss knäpper antagligen säkerhetsbältet när vi kör bil, och kanske är bilen även utrustad med krockkudde. Om vi dessutom kör försiktigt borde vi väl vara ganska säkra?

Men tänk om den verkliga faran med bilen är de utsläpp av koldioxid som genereras dels när den tillverkas, dels varje gång vi kör?

Hjälper bilbältet mot det? Har vi gjort rätt riskbedömning?

Enligt Stadsbyggnadskontoret behöver Göteborg bygga stora barriärer vid älvmynningen, och dessutom höja kajerna inne i stan, om vi ska klara de stigande vattennivåer som väntas om några decennier.

Jag cyklar ofta till jobbet längs dessa kajer, förbi Fiskhamnen och Danmarksterminalen. Det vore förstås trist att se alltihop översvämmat. Kanske kommer de där barriärerna verkligen att skydda oss. Kanske kommer vi att känna oss trygga bakom dem.

Numera, efter femtio, har jag förresten cykelhjälm. Åtminstone i stan.

När jag kommer fram till jobbet slår jag på datorn igen.

Upptill på den sitter en liten bit eltejp över kameraögat. Jag tejpade dit den efter att ha läst att vem som helst kan hacka sig in i min dator och kika på mig genom kameran. Det vill jag inte vara med om.

Jag stirrar på skärmen och på den lilla tejpbiten.

Nu är jag väl skyddad? frågar jag maskinen. Visst är jag skyddad nu?




onsdag 6 mars 2019

De döda barnen på Varbergs fästning


Varbergs fästning! Att komma gående, som jag gjorde härom veckan, längs strandpromenaden från Lilla Apelviken, med vinden bitande i ansiktet och ljuset flödande in från havet, och se fästningsmurarna torna upp sig där framme … det är en mäktig vy, en av de finaste i Sverige.

Inne i fästningen, i Hallands museum, hänger en av mina favorittavlor: den så kallade Hjortbergstavlan, utförd av den tysk-svenske målaren Jonas Dürchs omkring 1770.

Tavlan är ett epitafium – en minnestavla – över prosten Gustaf Fredrik Hjortberg. Han syns på bilden tillsammans med sin hustru Anna Helena och deras femton barn.

Bilden är full av olika symboler och detaljer, både religiösa och vetenskapliga. Lemuren i förgrunden hade Hjortberg med sig hem från en av sina resor som skeppspräst till Kina.

Men efter ett tag är det bara barnen jag tittar på.

Femton stycken, som sagt. Pojkarna grupperade till vänster runt pappa, flickorna till höger runt mamma. Det yngsta barnet ligger i vaggan, det äldsta ser vuxet ut.

Men det är något konstigt med flera av dem.

Sedan förstår man: bara åtta av barnen lever. Övriga sju är döda.

De döda barnen är mestadels placerade i skymundan, men de är inte skildrade som spöken eller änglar. De liknar fortfarande människor av kött och blod.

En död liten grabb ser tvärilsken ut där han kikar fram över en levande brorsas axel. Var det sådan han var – argsint? En av hans döda storebröder står bortvänd, med blicken mot bokhyllan – en introvert typ som gillade att läsa? En av de döda flickorna ler lika monalisalikt som de två levande systrar hon placerats emellan – både levande och döda tycks uppfylla samma ljuva flickideal.

Tavlan visar precis hur det är: våra döda finns med oss hela tiden.

Jag, som bara har förlorat ett barn, har svårt att föreställa mig hur det måste ha varit att mista sju. Kanske förtröstade sig makarna Hjortberg på Gud och tänkte att det fanns en mening med allt. Men sorgen måste ändå ha varit lika brutal som för mig, eller för vem som helst.

Ibland frågar folk hur ofta jag tänker på min döda son. Men det går inte att ange ett tidsintervall – jag tänker inte på honom ”flera gånger om dagen” eller ”när jag ska somna”. Han är en del av mig sedan han föddes, på samma sätt som min levande dotter är det.

Båda två är en del av mitt medvetande. Det förändras inte; de bara finns där.

Det är det som Hjortbergstavlan visar så fint. Makarna har femton barn. Alla har sin plats i familjen, vare sig de lever eller är döda.


                                                       Ilsken död pojke kikar fram

                                               Tre ljuva flickor - hon i mitten är död

                                 Hjortbergstavlan, originalet i Släps kyrka nära Särö. Den
                                   målning som hänger i Varbergs fästning är en kopia.










Hisingen Blues


(Publicerad i GP 3 mars 2019)

I Viveca Lärns och Jens Ahlboms barnbok Liraren Ludde finns en underbar bild där en mamma och hennes sexårige son blickar ut över Göteborg från Ramberget. De bor i ett litet samhälle en timme bort, men varje söndag tar mamman med sig grabben hit. Hon vill visa honom den stad där hon växte upp och där hon, anar man av hennes drömmande blick, en gång levde ett annat liv än det som ensamstående mor i en småstad.

”Där ligger hamnen och där ligger älven, och där ser du Götaälvbron och där borta är Volvo”, upplyser mamman.

Sonen, Ludde, är helt ointresserad och önskar bara att han skulle få slippa.

Under en period när mina barn var små läste vi ofta den boken och jag brukade föreställa mig hur jag skulle ta med ungarna på samma sätt, stuva in dem i bilen, köra upp till Rambergets topp och säga till dem: Här är er stad! Där ligger hamnen och …

De skulle antagligen ha varit precis lika likgiltiga som Ludde.

Nå, den där utflykten med barnen blev aldrig av. Men en februaridag 2019 knallar jag ensam upp till toppen av Ramberget genom Kiellers park, med Lärns och Ahlboms bok i ryggsäcken. Det är soligt och blåsigt – om det fanns snö kvar skulle jag kalla det för en vårvinterdag, men nu vet jag inte riktigt. Tidig Göteborgsvår, kanske.

När jag jämför Jens Ahlboms illustration med den verkliga utsikten ser jag att han har tryckt ihop perspektivet på minst två sätt. Han har krympt avståndet över älven så att byggnaderna på andra sidan blir större och syns tydligare. Och han har tryckt ihop södra älvstranden på längden, så att landmärkena från Läppstiftet i öster till Sjömanshustrun i väster behändigt får plats i samma vy.

Det kanske är med illustratörer som med oss kåsörer: för att visa verkligheten som den är måste vi ibland skarva lite.

När jag traskar nerför berget får jag en låt i huvudet: Graveyards Hisingen Blues. Kontrasten kunde inte vara större än mellan Ahlboms ljusa, glada färger och Graveyards drogmörker. ”Where is the future?/There is no past”, sjunger Joakim Nilsson. Den enda räddning som erbjuds är att ta Djävulen i handen och följa honom.

Eftersom jag är en försiktigare typ bestämmer jag mig för att i stället följa Kvillebäcken.

Därmed kan jag inte undgå att hamna mitt i den omtumlande stadsomvandling som pågår i de här kvarteren.

Jag utgår från det nya bostadsområdet Porslinsfabriken, där bäcken rinner rakt genom en av innergårdarna. Sedan följer jag bäckfåran förbi de slitna landshövdingehusen i Brämaregården och – efter en lång omväg för att ta mig över Hjalmar Brantingsgatan – vidare till nybyggena i nya Kville.

Längs Färgfabriksgatan går en tydlig gräns. På södra sidan: nya Kvilles täta, åttavånings nybyggen med fasadplattor i olika färger. På norra sidan: låga, nedgångna, glest utplacerade kåkar med grillrestauranger och butiker för polska och asiatiska livsmedel.

För mig är valet enkelt: jag går på norra sidan. Mitt hjärta finns alltid i det ruffigare och mänskligare.

Nya Kville bidrar med bostäder, vilket är utmärkt. Och nog är området snyggare att se på än de bostadsområden som byggdes för några decennier sedan. Samtidigt finns det något sterilt och liksom datoranimerat över alltihop. Det kommer att dröja länge innan det uppstår ett genuint stadsliv här.

Själv älskar jag stadsmiljöer som den längs Herkulesgatan från moskén och österut, med balkanbageriet och den vackra gamla metodistkyrkan, St Matteus. Eller ta miljön runt Kvilletorget, med en vietnamesisk och en östafrikansk restaurang och en lätt, men bara lätt, antydan till hipstrifiering i form av en folkölsbutik och en cool begagnataffär.

Här verkar det fortfarande finnas plats för folk som inte ser sin bostad som en investering, och för butiker som inte skulle klara en vinstmaximerande hyra.

Är Göteborg berett att låta sådana områden få vara kvar i framtiden?

Hm, det verkar som om den här texten sönderfaller i två delar som inte liknar varandra och knappt har med varandra att göra.

Precis som den här stan, med andra ord.

                                                       Liraren Ludde, utsikt från Ramberget

                                                                   Gamla Tuvevägen

                                       Kombinerade balkonger och bullerskydd, Porslinsfabriken

                                                                     Madängsgatan, nybygge

                                                                            Kvillebäcken

onsdag 6 februari 2019

Om grillen kommer

Publicerad i GP 6 februari 2019

Härom kvällen satte jag mig och läste broschyren Om krisen eller kriget kommer. Den har legat inslängd i en låda sedan vi fick den eftersom, tja, vem vill egentligen tänka på kris och krig?

Jo, jag vet, en del människor vill faktiskt det. Vissa får något längtansfullt i blicken när de ser apokalyptiska filmer. Andra, så kallade preppers, lägger upp överlevnadsförråd i skogen.

Men det finns saker som varken preppers eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) verkar ha tänkt på. För vad skulle egentligen hända om Sverige till exempel blev utan ström i en vecka?

Skulle vi frysa? Det beror på årstiden och vilket uppvärmningssystem vi har. Skulle vi få svårt att kommunicera med omvärlden? Absolut. Alla mobiler och datorer skulle snart vara urladdade.

Men skulle vi svälta? Nej, tvärtom. Det skulle bli ett frosseri utan like.

De flesta svenskar har minst ett frysskåp som bågnar av mat. I många hus står även en fullproppad frysbox i källaren eller garaget.

Det första som skulle hända vid en allvarlig kris är att vi snabbt som sjutton måste äta upp all smältande glass.

Sedan är det bara att fortsätta vräka i sig. Ska vi ta färdigrätterna och matlådorna först? Hur länge står sig bären och svampen? Hur gör vi med grönsakerna? Brödet och bullarna? Den här halva hämt-padthaien från i somras?

Som om det inte räckte med frysen så är antagligen även kylskåpet fullt av mat som det gäller att hinna få i sig.

Och sedan har vi köttet. Och fisken.

Nötkött, kyckling, fläskkött, lamm. Fyrpack med lax. Och utanför innerstäderna: älg, rådjur. Hur snart börjar allt det där lukta illa?

Det är nog ganska svårt att tillaga en älgstek på ett av de spritkök som MSB vill att vi ska ha hemma.

Det här är vad jag tror: apokalypsen skulle snabbt förvandlas till ett stort grillparty. Mitt tips är att svensken i genomsnitt skulle gå upp två kilo under den första krisveckan.

De där konservburkarna med bönor och krossade tomater som vi förväntas bunkra skulle stå orörda rätt länge.

Jag menar inte att raljera. Och jag fattar förstås att en verklig kris varar längre än en vecka. Men jag misstänker att en skarp situation skulle bjuda på överraskningar såväl för myndigheter som för apokalypsromantiker.

Själv är jag rätt fatalistiskt lagd. Men visst har även jag förberett mig med det allra nödvändigaste. Jag förvarar travar med olästa böcker hemma, och i bokhyllan finns gott om titlar som tål omläsning.

Låt krisen komma. Jag ska nog reda mig.

Kvitten eller dubbelt


Publicerad i GP 9 januari 2019

Kvinnan framför mig i grönsaksaffären ville lämna tillbaka två stora päron som hon hade köpt dagen före. De är för hårda, sa hon.

Grönsakshandlaren tittade på frukterna och meddelade att det inte var några päron, det var kvitten.

- Jaha, sa kvinnan, vad är det för något?

Handlaren berättade att kvitten är vanligt kring Medelhavet, bland annat i hans barndoms Libanon. Utan knot lät han kvinnan lämna tillbaka frukterna.

Och där borde det ha slutat.

En kvinna som köpt fel varor, en handlare som tar tillbaka dem. Fint. Utmärkt.

Men nu var det alltså så att jag stod precis bakom och eftersom jag är en jovialisk typ som gillar att tjôta med folk – alternativt en beskäftig jävel som inte kan låta bli att lägga mig i – sa jag:

- Man kan göra marmelad av dem.

Varvid handlaren sköt över frukterna till mig.

- Ta dem du och gör marmelad. Det brukade min mamma göra.

En stund senare stod jag alltså hemma i köket med två stora päronformade frukter och vetskapen om att jag var tvungen att koka kvittenmarmelad, vilket jag förstås aldrig hade gjort förut.

För tvungen var jag. Jag vet inte hur det är med andra, men för mig funkar det så att om jag hade struntat i att göra marmeladen så skulle jag aldrig mer ha kunnat gå tillbaka till butiken. Och var skulle jag då köpa mina grönsaker?

En gång för några år sedan reste jag mig upp från en restaurang efter att ha ätit lunch. När jag hunnit en bit ut på gatan kom någon springande efter mig. Det var visst en detalj jag hade glömt: att betala notan.

Sedan dess skulle jag hellre dansa naken inför min frus bokcirkel än gå tillbaka till den restaurangen, så pinsamt var det.

En annan gång mötte jag min revisor på stan och började prata om några avdrag som jag undrade över. Hon såg förbryllad ut. Efter en stund insåg jag att det i själva verket var min frisör jag talade med. Jag hade förväxlat dem, trots att de inte är det minsta lika.

Ja, ni förstår ju: jag blev förstås tvungen att skaffa en ny frisör.

Vilket i och för sig är enklare än att skaffa ny revisor.

Eller grönsakshandlare.

Att göra kvittenmarmelad visade sig vara en lätt match. Koka lagom stora kvittenbitar med pressad citron, socker och en skvätt vatten. Mosa eller mixa till önskad konsistens. Klart.

Vissa recept tipsade om att man kunde slänga i några kardemummakapslar också, så det gjorde jag.

Denna marmelad visade sig vara god på rostat bröd och ännu godare till gorgonzolaost.

Men det viktigaste var förstås att grönsakshandlaren skulle godkänna den. Vilket han lyckligtvis gjorde när jag tog med ett litet smakprov till butiken. Jag kunde pusta ut.

Han sa inte ”precis som mammas”, men det kan man kanske inte begära.


onsdag 12 december 2018

Två kvinnor på Oscarsleden

(Publicerad i GP 12 december 2018)

Den här historien, som inte slutar lyckligt, börjar med att en katt försvinner från en gård i Majorna. Och den slutar med att två kvinnor i sextioårsåldern irrar runt på Oscarsleden medan bilarna visslar förbi i hundra kilometer i timmen.

Katten i fråga hette P och var i grunden vitbeige i pälsen, men ansiktet och svansen var mörkgrå. Hon var en social katt och van vid att röra sig i sina kvarter.

Gården där hon bodde var också våra båda kvinnors gård, och P:s matte var en av deras grannar.

En kväll kom P inte hem. Hon kom inte tillbaka nästa dag heller. Snart satt det efterlysningslappar uppe i kvarteret, och sociala medier engagerades.

Ingen hörde av sig.

Att ha katt i stan är som det är. De springer bort, de får stryk av andra katter, de blir överkörda. Stan är full av faror.

Men det händer också att katter mirakulöst kommer tillbaka, ibland efter lång tid. Det fanns alltså ingen anledning att förlora hoppet om P.

En dag fick våra kvinnor ett tips. En person hade sett ett överkört djur på Oscarsleden. Färgerna tydde på att det skulle kunna vara P.

Kvinnorna fattade sitt beslut. De tog sig upp på leden, medan bilisterna tutade och utan tvivel svor över dem. De fick syn på djurkroppen, som låg vid mitträcket. De måste över båda filerna och sedan tillbaka igen.

Liket var illa tilltygat. De tog sig fram till det, fick ner det i en påse och bar hem det.

Något halsband fanns inte kvar. Men tack vare ett inplanterat chip under pälsen blev det bekräftat att det verkligen var P.

Vad hade hon haft uppe på leden att göra? Vad i all världen skulle en katt kunna hitta där? Det får vi aldrig veta.

Men vi kan ställa en annan fråga: handlade våra två kvinnor rätt?

De riskerade ju inte bara sina egna liv utan kunde lätt ha ställt till med en allvarlig trafikolycka. Dessutom kunde kroppen som de bärgade lika gärna ha visat sig tillhöra en stor råtta eller kanske en grävling.

Det var kort sagt ganska vansinnigt gjort. Och förresten finns det människor som lider, varför inte hjälpa dem i stället? Varför ta alla dessa risker för ett dött djurs skull?

Men tänk nu i stället på kedjan av omtanke och vänlighet. Någon ser ett överkört djur på vägen och kopplar det till en efterlysning. Några andra, våra två kvinnor, tar för en liten varelses skull en stor risk.

Och tack vare allt detta får kattens matte ett tråkigt men viktigt besked.

Det är sådana kedjor av omtanke och vänlighet som gör att den här världen fortsätter att fungera. Så kanske är det ett lyckligt slut trots allt.