torsdag 6 februari 2020

Förr kors, nu blommor


(Text publicerad i GP 5 februari 2020)

Kors, kors, överallt kors. Det var det enda man såg när jag växte upp.

I dödsannonserna, alltså.

Det måste rimligtvis ha funnits en del andra symboler också. En och annan solnedgång och blomma. Men korsen dominerade stort.

Så ser det inte ut längre. Andra typer av bilder har kommit in i dödsannonserna. Korsen finns kvar, men de har fått konkurrens.

Det är i alla fall mitt personliga intryck. Och som kåsör hade jag ju kunnat nöja mig med det. Vi kåsörer har alltid varit skickliga på att dra långtgående slutsatser utifrån enstaka iakttagelser, och vi har alltid hållit den egna magkänslan högre än fakta.

Vi är föregångare på det sättet. Många av dagens debattörer borde tacka oss.

Men just idag ska vi faktiskt hålla oss till fakta.

För idag presenterar Världens gång, kanske för första gången någonsin, ett kåseri baserat på en egenhändigt utförd, strikt vetenskaplig undersökning.

Underlaget är samtliga dödsannonser (281 stycken) i GP, DN och SvD under helgen 25-26 januari 2020. Och det jag undersökte var alltså vilka bilder och symboler som är vanligast i dödsannonserna.

Fem i topp ser ut så här:

1. Blomma (71 annonser)
2. Kors (61)
3. Hobby (43)
4. Hjärta (29)
5. Solnedgång (21)

Därefter följer fåglar (14), båtar (13), yrke (6), natur (6), ängel (2) foto på den döde (2) samt fyr (1). Det finns också elva annonser som jag har placerat under ”annat/oklart”.

Vi kan alltså konstatera att korsen finns kvar, men nu endast har drygt 20 procent av marknaden.

Två trender är starka, som jag tolkar det.

Den ena är att vi numera vill ha en personlig touch. Några schackpjäser, en orienteringsskärm eller ett dansande par säger faktiskt något om individen.

Den andra är att blommor och hjärtan verkar vara de nya konventionerna. Korset, den gamla konventionen, blir alltmer en renodlat kristen symbol.

Några symboler för andra religioner såg jag inte i de 281 dödsannonserna, vilket förvånade mig.

Nu finns det kanske gnälliga läsare som ifrågasätter vilka kriterier jag har använt. Om någon till exempel har ett piano i sin dödsannons, hur kan jag då veta om personen var yrkesmusiker eller glad amatör?

Jag tar naturligtvis sådana frågor på största vetenskapliga allvar.

Om du bara går in på sajten, klickar dig fram till chatten, svarar på en kort enkät, uppger fem valfria kundnummer och tre lösenord, intygar att inga av dina släktingar intill fjärde led har haft en politisk post, klickar ”I agree”, laddar ner appen och letar upp rätt flik, så kan du ställa dina frågor där.

Jag lovar att skyndsamt besvara dem.

onsdag 8 januari 2020

En felkörning i London

(Publicerad i GP 8 januari 2020)

Taxichauffören som körde oss från St Pancras-stationen i London hade en stickad mössa och var så kort att jag undrade om hon skulle nå ner till pedalerna. Det tog bara några minuter innan hon bad om ursäkt för brexit.

Det var hon inte ensam om under våra veckor i London men det var inte det som fick mig att le där i taxin.

Den adress vi angav var en liten tvärgata i Stoke Newington i norra London, långt från huvudstråken. Men hon styrde genast ut i den livliga trafiken, utan att titta på kartan och utan att tveka.

För att få köra klassisk svart Londontaxi måste man än idag lära sig samtliga 60 000 gator i staden utantill. Aspiranterna brukar behöva plugga i mellan två och fyra år innan de klarar testet – det är alltså jämförbart med en universitetsutbildning.

Man kan förstås fråga sig varför när det finns gps. Då hamnar man ganska snart i frågor kring vad mänsklig ansträngning har för värde över huvud taget.

Hjärnorna hos Londons taxichaufförer skiljer sig från din och min hjärna. Deras hippocampus, där den rumsliga orienteringsförmågan sitter, är mycket större. Genom att skaffa sig så mycket kunskap har chaufförerna byggt om sina hjärnor, precis som en elitidrottare bygger om sin kropp.

På samma sätt som idrottaren med rätta är stolt över sin prestation kan taxichauffören vara stolt över sin. Det vore förstås enkelt att installera gps i Londons svarta taxibilar. Men vad händer då med denna mänskliga stolthet över ett väl utfört arbete?

På 1800-talet började maskiner befria människan från det tyngsta arbetet. Samtidigt växte det fram en stark tro på att maskinerna även skulle befria oss i andligt hänseende.

Oscar Wilde skrev till exempel 1891 att maskinerna i framtiden skulle ”utföra allt nödvändigt och otrevligt arbete medan mänskligheten roar sig eller njuter av kultiverade nöjen --- eller tillverkar vackra ting eller läser goda böcker eller helt enkelt betraktar världen med beundran och förtjusning”.

Den globala medelklassen är idag mycket riktigt befriad från hårt fysiskt arbete. Så är vi lyckliga? När vi skrollar i våra flöden timme efter timme, betraktar vi då världen med beundran och förtjusning?

Taxichauffören var uppväxt i London men hade rötter i Skottland. Om Skottland blev självständigt skulle hon flytta dit upp, sa hon.

När hon kom till vår gata gjorde hon faktiskt ett misstag. Hon svängde åt det håll där husnumren gick uppåt i stället för åt andra hållet, där de gick nedåt. Den extra svängen förlängde säkert resan med två, tre minuter.

Den mänskliga faktorn. Jag kände mig tacksam över den.

Citatet av Oscar Wilde är hämtat ur ”Människans själ under socialismen och är översatt av Elisabeth Mansén.

onsdag 11 december 2019

Peter Handkes lugna dagar


(Publicerad i GP 11 december 2019)

Vi var tre översättare från tre olika länder vid ett köksbord i Tyskland, och vi hade alla en personlig koppling till Nobelfesten.

Köksbordet i fråga stod i ett hus i den lilla staden Straelen, nära gränsen till Holland. Här kan litterära översättare få bo nästan gratis – man får ett enkelt rum med säng, skrivbord och uppkoppling, plus tillgång till ett kök där man kan laga sin egen mat.

Och inte minst: man får arbetsro och umgänge med kollegor från hela världen.

Jag var där i oktober, just under den period då de olika Nobelpristagarna utses. Och en kväll när jag satt och pratade med en finsk och en rysk kollega vid det där köksbordet, berättade den förstnämnda att hon faktiskt hade förhoppningar om att bli medbjuden till årets Nobelfest.

Hon översatte nämligen Peter Handke till finska, och under årens lopp hade hon blivit god vän med Handke och hans familj.

Faktum var att hon hade ringt honom dagen efter tillkännagivandet – inte i första hand för att gratulera utan för att försäkra sig om att han stod fast vid deras överenskomna arbetsmöte i december. Det gjorde han.

Så jag råkar veta att det sista Peter Handke gjorde innan han for till Stockholm, där både festligheter och protester väntade på honom, var att sitta ett par dagar i lugn och ro med sin finska översättare och gå igenom kniviga partier i en text.

Min ryska kollega hade en annan historia: hennes farfar hade fått Nobelpriset i ekonomi 1975. Det här var dock på Sovjettiden, och för regimen innebar varje resa till väst en risk för avhopp. Inte en chans att släkten skulle få följa med till Stockholm – den hölls kvar hemma som gisslan. Nobelfesten förblev en hägring.

Och jag själv då? Vilken är min koppling till ”festernas fest”?

Nej, jag har inga bekanta eller släktingar som fått pris. Men till den här festen sökte man åtminstone förr personal i hela landet. Under några år på 1980-talet tog min mamma och några servitriskollegor till henne tåget från Borås till Stockholm för att jobba.

För kring dessa potentater – sovjetiska ekonomer och kontroversiella litteraturpristagare, kungar och kulturprofiler – kretsar alltid okända människor som passar upp, och som städar efter dem. En sådan var min mamma.

Vi såg på TV hur hon paraderade med desserten nedför trappan i Blå salen, tillsammans med de andra servitriserna. Ett kort ögonblick av glamour i ett slitsamt yrke.

Vem vet, kanske var min finska kollega verkligen med på festen igår. Men den där kvällen vid köksbordet var vi bara tre personer med varsin historia om en fest vi aldrig varit på.

onsdag 13 november 2019

Störst av allt är fåfängan

(Text publicerad i GP 13 november 2019)

Vilket är solochvårarens viktigaste arbetsredskap? Nej, det är varken mustaschtrimmern, colognen eller en vältränad kropp.

Det redskap han arbetar med är fåfängan hos den kvinna han uppvaktar.

Och tänk på John Banville, den stackars irländska författaren som under en halvtimme trodde att han hade fått Nobelpriset. Någon skojare ringde upp honom från ett svenskt nummer samma dag som pristagaren skulle tillkännages.

Det var ett elakt skämt, men hur i all världen kunde Banville tro på uppringaren? Han är visserligen en etablerad författare, men har aldrig varit nära att nämnas i Nobelprissammanhang. Och nog för att Svenska Akademiens omdöme är ifrågasatt numera, men Banville borde verkligen ha fattat att han inte kunde få världens största litteraturpris.

Så varför gick han på det?

Av ren fåfänga. I sitt hjärta visste han att han var värd Nobelpriset.

Hela den här inledningen är tänkt att leda fram till en historia som inte är så märkvärdig, men som jag tycker är fascinerande.

Jag kom i samspråk med en åttioplussare som gärna ville berätta om hur mycket han använde Internet.

Genom sociala medier höll han livlig kontakt med släktingar i USA. Och tack vare rapporteringen på en viss sajt kunde han följa yngsta barnbarnets framgångar på handbollsplanen, mål för mål.

Mannen var uppenbart nöjd med att han bemästrade webbens alla svårigheter, till skillnad från, som han sa, ”en massa gamla gubbar och tanter som inte hänger med”. Det märktes att han ville ha beröm, vilket jag gärna gav honom. Jag tvivlar starkt på att jag själv kommer att hänga med i utvecklingen när jag är över åttio.

Men sedan sa mannen att han hade fått mejl från en trevlig rysk kvinna vid namn Vera.

Det var en väldigt rar flicka, och bra såg hon ut också. Tyvärr hade hon hamnat i vissa svårigheter och behövde eventuellt lite hjälp.

Nu var jag tvungen att harkla mig, och jag började säga något om nätbedrägerier och att den här Vera kanske inte …

Mannen skrattade. Nej, han fattade nog. Hon ville bara åt hans pengar.

Så lutade han sig fram och sänkte rösten till en förtjust viskning man och man emellan:

- Men hur visste hon att hon skulle kontakta just mig?

Och jag såg på honom att bortom alla fakta och all kunskap så var han bottenlöst smickrad över att en ung kvinna ville skriva till honom. Och innerst inne kunde han inte föreställa sig annat än att hon noga hade valt ut honom på grund av hans personliga egenskaper.

Ingen kraft är större än den mänskliga fåfängan.

onsdag 16 oktober 2019

Stordalen vet ingenting om Göteborg


(Publicerad i GP 16 oktober 2019)

Järntorget ska bli ”det nya Avenyn”, meddelar hotellkungen Petter Stordalen.

Ja, han lovar mer än så: Järntorget ska bli ”folkets aveny”. Vad nu det ska betyda. Bara Stordalen får bygga sitt senaste hotell ovanpå Folkets Hus så lovar han att fixa detta.

Stordalen säger att han älskar Göteborg. Han säger att han är en göteborgare i en norsk kropp. Kanske menar han det verkligen. Men sanningen är att han inte vet ett dugg om den här stan.

För det är ju så här. De göteborgare som gillar Avenyn vill inte ha en ny Aveny vid Järntorget. Och de göteborgare som gillar Järntorget vill det ännu mindre.

Den här stan har alltid, eller i alla fall väldigt länge, varit delad på det sättet: mellan Avenyn och Järntorget.

De som gillar Avenyn tycker det är kul med event, konserter på Ullevi och att fira Frölundas SM-guld på Götaplatsen. De som gillar Järntorget går på poesiuppläsningar, handlar på Fram och tror att Majorna är som Brooklyn.

Ja, jag överdriver. Lite.

Att säga att Järntorget ska bli precis som Avenyn är som att säga att Gais ska bli precis som IFK Göteborg. Både grönsvarta och blåvita skulle rysa av fasa.

Detta vet alla göteborgare, men inte Stordalen.

Karln har faktiskt nyss startat ett bokförlag också. Av intervjuer framgår att han inte vet särskilt mycket om bokbranschen och ännu mindre om litteratur. Hans arbetsmetod är att öppna plånboken och köpa över kända författare och kunniga medarbetare från andra förlag. Att han skulle odla något eget är tydligen uteslutet.

Det finns något befriande i att karln inte försöker komma med en massa trams om att han älskar litteratur. Men när det gäller Göteborg har han konstigt nog fått för sig att han måste just det: komma med trams.

Tro nu inte att jag är emot att det byggs. Tvärtom är jag för vartenda bygge som pågår just nu: vägar, kollektivtrafik, bostäder och arbetsplatser.

Visst är det bökigt att allt ska ske samtidigt, men vi får skylla oss själva. I flera decennier byggde vi (nästan) inget alls i Göteborg. Klart att en massa saker blev eftersatta.

Jag är inte ens emot Stordalens hotell. Däremot ser jag förstås symboliken i placeringen.

Folket Hus vid Järntorget symboliserar en tid då medborgarna hade ett visst inflytande över samhället. Stordalens hotell symboliserar en annan tid, vår, när pengarna bestämmer allt.

På ett eller annat sätt kommer Stordalen säkert att få sin nya Aveny.

Men när karln säger att han älskar Göteborg, ja då vet han inte vad han pratar om.

onsdag 18 september 2019

Den tecknande poeten


(Text publicerad i GP 18 september 2019)

Vid 55 års ålder anser jag att det är för tidigt att börja döstäda.

Vilket faktiskt är lite märkligt. Min mamma dog vid 48, min son vid 16, ändå tar jag tydligen för givet att jag ska bli minst 80. Människans inbilskhet vet inga gränser. Åtminstone inte min.

Hur som helst: det jag gjorde i somras kallar jag inte för att döstäda utan för att för-döstäda. Tolv stora kartonger med gamla prylar blev sex. Resten gick till tippen.

Många gamla minnen dök förstås upp. Teckningen nedan, till exempel. Den fick mig först att rynka pannan. Vad i all världen var detta?

Teckningen är som synes daterad 17 december 1987. På den tiden bodde jag i Stockholm. Sakta började jag minnas …

… en sen natt med snö när jag tillsammans med några kompisar hamnade på Café Bellman på Söder. Där kom vi i slang med ett gäng äldre konstnärstyper av den sort man kallar luggslitna.

En av dem var centralfiguren. Han drog in oss ungdomar i samtalet, var nyfiken på oss, ställde frågor och beställde öl, höll liv i kvällen fram till stängningsdags. Han satt dessutom och tecknade, och när natten var slut hade jag uppenbarligen med mig en teckning hem.

Låna ”Mellan våra ansikten”, står det skrivet på snedden, längst till höger. Och när jag gjorde det, på Bergshamra bibliotek, förstod jag att det var poeten Urban Torhamn jag hade pratat med.

Nu, i juli 2019, googlade jag på hans namn och hittade en intressant radiodokumentär av Hugo Lavett. Jag lärde mig att Torhamn var en av de mest hyllade svenska poeterna under 1960- och 70-talen och att han faktiskt var en av medlemmarna i den legendariska Metamorfosgruppen på 1950-talet.

I dokumentären kallas han för kroggeni, och jag kan intyga att han ännu 1987 kunde dominera och lysa upp ett sällskap.

Därefter gick det uppenbarligen sämre för honom. Han fick inte ut någon mer diktsamling och blev alltmer isolerad. När han dog 2010 publicerades inga minnesartiklar i pressen. Hans poesi hade fallit ur modet, hans namn var bortglömt.

Men poeters liv fortsätter även efter döden. Ord kan alltid återupptäckas. Titta bara, just nu hämtar jag upp de här vackra raderna ur glömskan:

Visste man något om sitt eget liv
vore man inte längre en blomma.

Men vet jag vad du tänker om mig
älskar jag dig ändå.

Det är ur samlingen Lisbet!.

Jag sparade förstås Torhamns teckning. Den sitter uppsatt på jobbet nu. Som en påminnelse om något, fast fråga mig inte om vad.

Kanske bara om att tiden går för oss alla och att jag inte får glömma att döstäda på allvar om några år.



onsdag 21 augusti 2019

Att jobba eller jogga sig trött


(Publicerad i GP 21 augusti 2019)

I augusti varje år händer mystiska saker med min kropp. Till min egen förvåning utvecklar jag nämligen muskler.

Alla som någon gång har sett min taniga lekamen tror antagligen att jag ljuger nu. Men det gör jag faktiskt inte.

Saken är den att i augusti har jag varit i sommarstugan sedan midsommar. Och att vara i sommarstugan innebär att bära sten, köra skottkärra, rensa sly och annat kroppsligt arbete.

Framåt sensommaren känner jag mig jämförelsevis urstark i axlar, rygg och bål.

Och när jag känner mig stark tänker jag alltid på Irish Tony.

Irish Tony var ihop med en svensk tjej som jag kände i London. Det här var på åttiotalet, och jag tog Tor Line över och hälsade på dem. Jag minns framför allt två saker med Tony.

Det ena är att han en dag, på en trottoar i London, plockade upp en skitig snörstump från gatan. ”Kan vara bra att ha”, sa han, ”för att binda ihop sovsäckar, till exempel.”

Det andra är att han brukade håna joggare. Dessa patetiska stackare satt antagligen instängda på kontor hela dagen. För att bli trötta i kroppen var de tvungna att på sin fritid klä om till fåniga kläder och kuta runt på gatorna.

Tony däremot tog ut sig fysiskt på jobbet. På sin fritid ville han ta det lugnt. Han var byggjobbare.

Nu är det så här: min pappa var telearbetare och jobbade utomhus året om, med att laga fasta telefonlinjer. Min mamma var servitris och när hon kom hem framåt morgonen hade hon ofta varit på benen åtta timmar i rad, i krogmiljö.

Det var hårda fysiska arbeten.

Själv var jag brevbärare, städare och vårdbiträde när jag var ung. Det jag sålde på arbetsmarknaden, och som det uppenbarligen fanns en efterfrågan på, var min kropp.

Men jag drog en annan slutsats än Irish Tony. Jag ville bort från det där. Få ett jobb där jag inte slet ut mig. Jag var fåfäng nog att tro att jag kunde skriva.

På söndagarna satt Tony på en pub och drack hela dagen med andra irländare. De var byggjobbare allihop, eller hade andra hårda yrken.

Tja, det tog slut mellan Tony och hans tjej. Jag har inte sett honom sedan dess. Men jag tänker på honom varje augusti, när min kropp utvecklar dessa blygsamma trädgårdsmuskler.

Det är sant att det är skönt att jobba sig trött. Men när hösten kommer är det skönt att sitta vid en dator också, på ett varmt kontor med en kaffekopp bredvid sig.

Jag kan knappt säga hur tacksam jag är över att numera få ägna mina dagar åt att skriva och översätta. Och jag är hemskt ledsen, Tony, men efter jobbet byter jag om till fåniga kläder och ger mig ut och joggar.