söndag 13 september 2020

Det regnar inte!

Publicerad i GP 12 september 2020


Det var midsommarafton 2020 och vi satt ett gäng på en altan i Bohuslän och begick sill och nubbe.


Jodå, vi höll avstånd runt bordet. Vi glada att alls kunna ses, efter att ha varit mer eller mindre instängda hela våren.


Ingen av oss kunde minnas när vi senast haft en så varm och skön midsommarafton, och med kumminsmaken från den kryddade snapsen i gommen började livet kännas levbart igen.


Då smattrade det till mot altantaket. Från en nyss blå himmel kom en regnskur.


Nu är min fråga till dig, bästa läsare: Vad tror du att vi gjorde nu, vi som satt där på altanen?


Sprang vi runt och plockade in grejer som kunde bli blöta? Stängde vi nedvevade bilrutor? Spanade vi upp mot himlen för att se om regnet skulle bli långvarigt?


Nej, nej, självfallet inte. Vi gjorde det enda raka: vi tog upp våra mobiler.


Med febrig förväntan fingrade vi fram våra väderappar. Och sedan utbrast vi triumfatoriskt:


”Det regnar inte!”


Ty apparna visade inte regn. Åtminstone inte vid exakt detta klockslag.


Ett slags lyckligt raseri spred sig runt det socialt distanserade bordet. Det var som om vi hade avslöjat något stort. Eller som om vi hade fått en länge efterlängtad revansch.


Oklart på vad.


Snart uppstod en lång (och jag menar lång) diskussion om för- och nackdelar med den svenska respektive norska väderappen.


Under tiden fortsatte regnet. Och sedan klarnade det upp igen, och bofinken började sjunga. Men inget av det intresserade oss. Vi glodde på apparna.


I alla tider har människan försökt förutspå framtiden, i djurs inälvor, kaffesump och tarotkort. Man kan skratta åt det, men frågorna har varit nog så allvarliga. Kommer vi att vinna slaget i morgon? Hur kommer skörden att bli? Kommer mitt äktenskap att bli lyckligt?


Klart man vill ha svar på sådant.


Men tyvärr finns som bekant inget sätt att veta vad som ska hända innan det händer.


Vädret har alltid varit ett slags gränsfall. Om solen går ner på en molnfri himmel efter en vacker dag – ja, då säger oss erfarenheten att det troligtvis kommer att vara vackert väder även nästa dag.


Men säkra kan vi inte vara.


Numera, i det tjugoförsta århundradet, har det hänt något märkligt.


Med hjälp av avancerad teknik kommer väderinstituten – både det svenska och det norska – numera upp i över 80 procents träffsäkerhet för endygnsprognoser.


Det är egentligen något oerhört. För första gången kan vi faktiskt förutsäga framtiden med god precision. Åtminstone framtidens väder.


Så är vi glada över detta mirakel? Är vi tacksamma?


Nix, vi är rasande.


Om vi tittar upp mot himlen och ser att det är risk för en skvätt regn under eftermiddagen, tar vi med ett paraply när vi går ut. Mer är det inte med det.


Men om det står på en skärm att det ska komma 1,2 millimeter klockan 16, då bryter vi ihop om det i stället kommer 0,7 millimeter klockan 15.


Det är något med den extrema precisionen i en sådan prognos (regnmängder angivna i tiondels millimeter!) som gör oss gravt neurotiska.


Kanske handlar det bara om att ju mer vi kan kontrollera i livet, desto läskigare känns de faktorer som vi trots allt inte rår på.


Som virusutbrott – eller den exakta minuten då det ska börja regna.


Så där sitter vi på altanen, glömska för sillen och nubben, med blicken på skärmen, mumlande om och om igen: ”Det regnar inte!”


Medan regnet fortsätter falla. 

"Ger du lejonet kärlek får du kärlek tillbaka"

Publicerad i GP 27 juni

Göteborgare som kommer till Naturhistoriska museet vill se Malmska valen. Där står de sedan och dividerar om huruvida valen verkligen användes som kafé en gång i tiden, eller om det bara är en myt.

De kommer aldrig fram till något bestämt.


Vi gamla boråsare har ett annat mål.


Vi vill se Simba, lejonet som växte upp i en villa i Tosseryd utanför Borås på 1950-talet och senare blev 

dragplåster på Borås djurpark. Faktum är att djurparken grundades för att Simba skulle ha någonstans att bo när han hade växt ur villan.


Som barn besökte jag djurparken med min familj varje år. Det gjorde de flesta boråsare. Simba var förstås ett av huvudnumren.


Simba började sitt liv någonstans i Centralafrika. Hans mamma sköts ihjäl när han var mycket liten och han blev omhändertagen av en svensk – ingenjören och affärsmannen Sigvard Berggren, även grundare till Brämhults juice. Berggren körde lejonungen i bil till Sverige, där han inte bara fick en egen djurpark utan också blev filmstjärna i Nils Poppe-filmen Lejon på stan (1959).


Efter sin död 1971 stoppades den ståtliga lejonhannen upp och placerades på Naturhistoriska museet.


Som barn var jag förstås imponerad av allt detta.


Idag framstår det enbart som bisarrt: en europé som kuskar runt i ett kolonialt Afrika och plockar med sig en lejonunge hem som husdjur.


Sådant har sannerligen tappat sin charm med tiden. Ja, om inte förr så efter TV-serien Tiger king, som visar den cyniska hanteringen av stora kattdjur i USA.


Som barn i Borås fick jag höra att vår djurpark var bättre än alla andra. Vi stängde minsann inte in djuren i trånga burar. Nej, i Borås vandrade de afrikanska djuren fritt i stora hägn.


Precis som hemma på savannen.


Nästan.


Att själva idén med djurparker var galen, den tanken slog mig aldrig.


Sigvard Berggren menade att det inte var så märkvärdigt att uppfostra vilda djur. ”Lejonet är absolut hederligt och ofarligt om man uppför sig hyfsat mot det … Ger du det kärlek får du kärlek tillbaka”, skriver han i boken Simba – mitt lejon.


När jag läser det går tankarna till ett annat djur och en annan bok: Vargattacken av Lars Berge. Det är en reportagebok om händelsen i Kolmården 2012 då parkens vargflock anföll och dödade en skötare.


Precis som Sigvard Berggren betraktade lejon som ”hederliga”, säger en ansvarig på Kolmården att vargar är ”ärliga”. Det gäller bara att bemöta dem rätt.


Lars Berge visar dock att det hade förekommit en lång rad vargattacker i Kolmården redan före dödsfallet. Samtliga tystades ner eller bagatelliserades.


Även Sigvard Berggren berättar i sin bok om potentiellt farliga situationer, men han gör dem till lustiga anekdoter. Tänk så nära det var att Simba bet benet av Nils Poppe! Om man läser mellan raderna ser man att det var ett ganska obehagligt tillbud.


Man borde nog vara försiktig med att använda ord som ”kärlek” och ”hederlig” om vilda djur. Inget tyder på att de tänker i sådana kategorier.


Det går absolut att prägla en djurunge på en människa – att Simba såg Berggren som en reservmamma är uppenbart – men när ett vilt djur blir könsmoget sätter andra instinkter in.


Hur skulle den moderlösa Simba ha klarat sig om han fått vara kvar Afrika? Risken är stor att han inte hade blivit så gammal.


Kanske hade det ändå varit bättre än att sitta uppstoppad på ett museum i Göteborg.



Simba – mitt lejon, utgiven 1960, är lätt att hitta på antikvariatssajter på nätet. Lars Berges Vargattacken är utgiven på Bonniers 2018 och finns också i pocket.

 

måndag 22 juni 2020

Faster P och oljan


Publicerad i GP 16 maj 2020

Det finns en sak som man får inpräntat i sig från början i vår släkt: När faster P ringer, säg alltid nej.

Vad hon än vill, säg bara nej. Annars kommer du att få ångra dig.

Så när hennes namn dök upp på displayen en dag i höstas stålsatte jag mig innan jag svarade.

- Morsning, sa hon, allt väl? Jag har en kanongrej på gång. Kan du hjälpa mig en stund i kväll?

- Javisst, sa jag.

Jag kan inte förklara det. Hon har den förmågan.

Några timmar senare satt vi i hennes gamla skåpbil, som hon rattade förbi Gamlestan och Bellevue och vidare mot Kortedala. Hon bromsade in vid ett kebabställe.

- Fattar du hur krångligt det är för såna här ställen att ta hand om använt matfett? sa faster P. Man måste ha en fettavskiljare, man måste ordna med tömning, det är en massa byråkrati och kostnader. Morsning, Hassan. Allt väl?

Det sista var riktat till kebabställets ägare.

Faster P hoppade ut och öppnade bakdörrarna. Där stod ett par stora tunnor. När vi åkte därifrån en stund senare var en av dem fylld med använd matolja från kebabhaket, och Hassan hade tryckt ett par sedlar i näven på Faster P.

Både hon och jag stank av gammal frityrolja.

- Är detta din plan? undrade jag. Köra runt och ta hand om matfett? Det kan inte finnas många kronor i det. Och var ska du göra av oljan?

- Vänta bara, myste faster P och svängde in på en ödslig industritomt.

Det visade sig att hon hade fler prylar i beredskap i skåpbilen. Vi ägnade en timme åt att sila oljan och tappa den på nya kärl. Efter det var vi så flottiga att det glänste om oss.

Faster P satte kurs tvärs genom stan. Till slut stannade hon vid en grillbar utåt Askim till.

- Morsning, Åke, sa hon. Allt väl? Jag har prima grejer med mig. Direktimporterat.

Vi lastade av den silade oljan och Åke tryckte ett par sedlar i näven på faster P.

- Så du säljer gammalt matfett som nytt? sa jag matt när vi körde därifrån.

- Vilket drömupplägg, va? myste faster P. Hassan tjänar på det, Åke tjänar på det, jag tjänar på det. Trippel-vinn. Du hänger med nästa vecka också, va?

Men bara några dagar senare ringde faster P igen. Nu lät hon mindre munter.

- Vem kunde ana att Åke och Hassan var polare? suckade hon. Vad är oddsen för det?

Hennes upplägg hade med andra ord avslöjats. Jag drog en suck av lättnad. Kläderna från förra veckan hade jag fått slänga.

Några dagar senare mötte jag faster P på Järntorget. Till min förvåning var hon återigen på bästa humör.

- Kom, sa hon, jag ska visa en grej.

Vi tog in på Haga Nygata och steg in i en butik som sålde särskilt exklusiva matvaror.

- Morsning, Tuva-Lotta, sa faster P. Allt väl?

Hon ledde mig till en hylla där fina olivoljor från Italien stod uppradade bredvid små flaskor med en gulbrun, grumlig sörja som jag tyckte mig känna igen.

Jag tog en flaska och läste på etiketten: ”Naturlig olja … ofiltrerad för bästa smak … rustik karaktär … hälsoeffekter … ekologisk.”

Sedan tittade jag på prislappen.

- Va? Tar du 250 spänn för två deciliter?

- Det är en premiumprodukt, sa faster P. De måste vara dyra. Annars känner inte folk att de unnar sig.

Hon lutade sig fram och viskade:

- Butiken har redan beställt mer. Ju grumligare desto bättre. Den här oljan säljer som smör.

Hon plirade mot mig och jag bestämde mig för att nästa gång hon ringde, då skulle jag verkligen, verkligen säga nej. 



lördag 4 april 2020

Alltid rött alltid rätt


Publicerad i GP 4 april 2020

Jag minns den sommaren när folk inte ville ha vägbeskrivningar längre.

Var det tio år sedan? Mer?

Vi hade hur som helst köpt sommarstugan på Orust och för att folk skulle hitta dit krävdes en omständlig beskrivning, som jag hade finslipat till perfektion.

”När ni ser en gul skylt som pekar åt höger ska ni ta av åt vänster … sedan kör ni förbi en liten skogsväg ...” Och så vidare, steg för steg. Det var en fröjd.

Tills en dag då någon plötsligt sa: det behövs inte, ge mig bara adressen.

Jag blev förstås bestört. Ville människan ta ifrån mig glädjen i att dra min vägbeskrivning? Ja, så var det. Ty nu fanns sådant som ”smartphones” och ”gps” i världen.

De första åren var dock inte kartfunktionerna så finkalibrerade, särskilt inte utanför storstäderna. Till exempel så placerade gps:erna vår stuga sådär tre kilometer norr om den verkliga platsen.

Varje gång vi väntade besök upprepades samma sak. Folk ringde en stund efter att de borde ha varit framme och undrade förvirrat:

- Var ligger ert hus? Vi ser det inte.

- Nej, just det, sa jag lugnt. Ni är på fel ställe.

Och sedan lade jag till, helt nonchalant:

- Ni kanske vill ha en vägbeskrivning?

Det kändes fint. Där satt de och glodde på sina skärmar utan att det hjälpte dem ett dyft. Bara en levande människa kunde rädda dem.

Medan vi väntade på gästerna gnolade jag belåtet på Imperiets gamla låt om människans seger över maskinerna: ”Ett hjärta är alltid rött/Ett hjärta har alltid rätt.”

Min triumf blev förstås kortvarig. Redan sommaren därpå hade vår stuga hamnat rätt på de digitala kartorna. Ingen behövde längre mänsklig vägledning.

Numera är vägbeskrivningar en av dessa saker som har försvunnit med tidens gång, som telefonkataloger och kassettbandspelare.

Vi har sedan länge vant oss vid att lita på den digitala tekniken. Just den här våren sitter många av oss vid skärmar och talar med våra föräldrar och andra äldre anhöriga som vi inte vågar träffa. Vi skickar glada emojier och mer eller mindre roliga internetskämt.

Det är bra. Men samtidigt har vi nog aldrig känt så tydligt att skärmkontakt inte räcker.

Det viktigaste arbetet i vårt samhälle, nu och alltid, utförs av människor som jobbar inom vård och omsorg av olika slag.

Deras jobb handlar alltid om mänsklig beröring. Skyddsutrustning eller inte: deras viktigaste redskap är de egna händerna.

Starka mänskliga kroppar som hjälper svaga mänskliga kroppar – det är samhällets basarbete. Just nu inser vi det extra tydligt.

Själv blir jag närmast chockad när jag tänker på hur mycket närkontakt jag har med människor till vardags. Jag är en snubbe som brukar cykla till jobbet, slå på datorn och sedan sitta där större delen av dagen. Jag trivs bäst med en god bok och är inte Sveriges socialaste person. Inte träffar väl jag så mycket folk?

Jo, nu när vardagen är hotad inser jag att det närmast myllrar av människor runt mig i vanliga fall.

Igår mötte jag en bekant på en öde gata där flera butiker redan hade bommat igen. Vi stod två meter ifrån varandra och försökte prata naturligt.

Herregud, jag har aldrig längtat så mycket efter mänsklig beröring.

Ett hjärta är fortfarande alltid rött.

Gps kan ersätta en vägbeskrivning, men inte ens tusen roliga emojier kan ersätta en kram.

torsdag 6 februari 2020

Förr kors, nu blommor


(Text publicerad i GP 5 februari 2020)

Kors, kors, överallt kors. Det var det enda man såg när jag växte upp.

I dödsannonserna, alltså.

Det måste rimligtvis ha funnits en del andra symboler också. En och annan solnedgång och blomma. Men korsen dominerade stort.

Så ser det inte ut längre. Andra typer av bilder har kommit in i dödsannonserna. Korsen finns kvar, men de har fått konkurrens.

Det är i alla fall mitt personliga intryck. Och som kåsör hade jag ju kunnat nöja mig med det. Vi kåsörer har alltid varit skickliga på att dra långtgående slutsatser utifrån enstaka iakttagelser, och vi har alltid hållit den egna magkänslan högre än fakta.

Vi är föregångare på det sättet. Många av dagens debattörer borde tacka oss.

Men just idag ska vi faktiskt hålla oss till fakta.

För idag presenterar Världens gång, kanske för första gången någonsin, ett kåseri baserat på en egenhändigt utförd, strikt vetenskaplig undersökning.

Underlaget är samtliga dödsannonser (281 stycken) i GP, DN och SvD under helgen 25-26 januari 2020. Och det jag undersökte var alltså vilka bilder och symboler som är vanligast i dödsannonserna.

Fem i topp ser ut så här:

1. Blomma (71 annonser)
2. Kors (61)
3. Hobby (43)
4. Hjärta (29)
5. Solnedgång (21)

Därefter följer fåglar (14), båtar (13), yrke (6), natur (6), ängel (2) foto på den döde (2) samt fyr (1). Det finns också elva annonser som jag har placerat under ”annat/oklart”.

Vi kan alltså konstatera att korsen finns kvar, men nu endast har drygt 20 procent av marknaden.

Två trender är starka, som jag tolkar det.

Den ena är att vi numera vill ha en personlig touch. Några schackpjäser, en orienteringsskärm eller ett dansande par säger faktiskt något om individen.

Den andra är att blommor och hjärtan verkar vara de nya konventionerna. Korset, den gamla konventionen, blir alltmer en renodlat kristen symbol.

Några symboler för andra religioner såg jag inte i de 281 dödsannonserna, vilket förvånade mig.

Nu finns det kanske gnälliga läsare som ifrågasätter vilka kriterier jag har använt. Om någon till exempel har ett piano i sin dödsannons, hur kan jag då veta om personen var yrkesmusiker eller glad amatör?

Jag tar naturligtvis sådana frågor på största vetenskapliga allvar.

Om du bara går in på sajten, klickar dig fram till chatten, svarar på en kort enkät, uppger fem valfria kundnummer och tre lösenord, intygar att inga av dina släktingar intill fjärde led har haft en politisk post, klickar ”I agree”, laddar ner appen och letar upp rätt flik, så kan du ställa dina frågor där.

Jag lovar att skyndsamt besvara dem.

onsdag 8 januari 2020

En felkörning i London

(Publicerad i GP 8 januari 2020)

Taxichauffören som körde oss från St Pancras-stationen i London hade en stickad mössa och var så kort att jag undrade om hon skulle nå ner till pedalerna. Det tog bara några minuter innan hon bad om ursäkt för brexit.

Det var hon inte ensam om under våra veckor i London men det var inte det som fick mig att le där i taxin.

Den adress vi angav var en liten tvärgata i Stoke Newington i norra London, långt från huvudstråken. Men hon styrde genast ut i den livliga trafiken, utan att titta på kartan och utan att tveka.

För att få köra klassisk svart Londontaxi måste man än idag lära sig samtliga 60 000 gator i staden utantill. Aspiranterna brukar behöva plugga i mellan två och fyra år innan de klarar testet – det är alltså jämförbart med en universitetsutbildning.

Man kan förstås fråga sig varför när det finns gps. Då hamnar man ganska snart i frågor kring vad mänsklig ansträngning har för värde över huvud taget.

Hjärnorna hos Londons taxichaufförer skiljer sig från din och min hjärna. Deras hippocampus, där den rumsliga orienteringsförmågan sitter, är mycket större. Genom att skaffa sig så mycket kunskap har chaufförerna byggt om sina hjärnor, precis som en elitidrottare bygger om sin kropp.

På samma sätt som idrottaren med rätta är stolt över sin prestation kan taxichauffören vara stolt över sin. Det vore förstås enkelt att installera gps i Londons svarta taxibilar. Men vad händer då med denna mänskliga stolthet över ett väl utfört arbete?

På 1800-talet började maskiner befria människan från det tyngsta arbetet. Samtidigt växte det fram en stark tro på att maskinerna även skulle befria oss i andligt hänseende.

Oscar Wilde skrev till exempel 1891 att maskinerna i framtiden skulle ”utföra allt nödvändigt och otrevligt arbete medan mänskligheten roar sig eller njuter av kultiverade nöjen --- eller tillverkar vackra ting eller läser goda böcker eller helt enkelt betraktar världen med beundran och förtjusning”.

Den globala medelklassen är idag mycket riktigt befriad från hårt fysiskt arbete. Så är vi lyckliga? När vi skrollar i våra flöden timme efter timme, betraktar vi då världen med beundran och förtjusning?

Taxichauffören var uppväxt i London men hade rötter i Skottland. Om Skottland blev självständigt skulle hon flytta dit upp, sa hon.

När hon kom till vår gata gjorde hon faktiskt ett misstag. Hon svängde åt det håll där husnumren gick uppåt i stället för åt andra hållet, där de gick nedåt. Den extra svängen förlängde säkert resan med två, tre minuter.

Den mänskliga faktorn. Jag kände mig tacksam över den.

Citatet av Oscar Wilde är hämtat ur ”Människans själ under socialismen och är översatt av Elisabeth Mansén.

onsdag 11 december 2019

Peter Handkes lugna dagar


(Publicerad i GP 11 december 2019)

Vi var tre översättare från tre olika länder vid ett köksbord i Tyskland, och vi hade alla en personlig koppling till Nobelfesten.

Köksbordet i fråga stod i ett hus i den lilla staden Straelen, nära gränsen till Holland. Här kan litterära översättare få bo nästan gratis – man får ett enkelt rum med säng, skrivbord och uppkoppling, plus tillgång till ett kök där man kan laga sin egen mat.

Och inte minst: man får arbetsro och umgänge med kollegor från hela världen.

Jag var där i oktober, just under den period då de olika Nobelpristagarna utses. Och en kväll när jag satt och pratade med en finsk och en rysk kollega vid det där köksbordet, berättade den förstnämnda att hon faktiskt hade förhoppningar om att bli medbjuden till årets Nobelfest.

Hon översatte nämligen Peter Handke till finska, och under årens lopp hade hon blivit god vän med Handke och hans familj.

Faktum var att hon hade ringt honom dagen efter tillkännagivandet – inte i första hand för att gratulera utan för att försäkra sig om att han stod fast vid deras överenskomna arbetsmöte i december. Det gjorde han.

Så jag råkar veta att det sista Peter Handke gjorde innan han for till Stockholm, där både festligheter och protester väntade på honom, var att sitta ett par dagar i lugn och ro med sin finska översättare och gå igenom kniviga partier i en text.

Min ryska kollega hade en annan historia: hennes farfar hade fått Nobelpriset i ekonomi 1975. Det här var dock på Sovjettiden, och för regimen innebar varje resa till väst en risk för avhopp. Inte en chans att släkten skulle få följa med till Stockholm – den hölls kvar hemma som gisslan. Nobelfesten förblev en hägring.

Och jag själv då? Vilken är min koppling till ”festernas fest”?

Nej, jag har inga bekanta eller släktingar som fått pris. Men till den här festen sökte man åtminstone förr personal i hela landet. Under några år på 1980-talet tog min mamma och några servitriskollegor till henne tåget från Borås till Stockholm för att jobba.

För kring dessa potentater – sovjetiska ekonomer och kontroversiella litteraturpristagare, kungar och kulturprofiler – kretsar alltid okända människor som passar upp, och som städar efter dem. En sådan var min mamma.

Vi såg på TV hur hon paraderade med desserten nedför trappan i Blå salen, tillsammans med de andra servitriserna. Ett kort ögonblick av glamour i ett slitsamt yrke.

Vem vet, kanske var min finska kollega verkligen med på festen igår. Men den där kvällen vid köksbordet var vi bara tre personer med varsin historia om en fest vi aldrig varit på.