lördag 4 april 2020

Alltid rött alltid rätt


Publicerad i GP 4 april 2020

Jag minns den sommaren när folk inte ville ha vägbeskrivningar längre.

Var det tio år sedan? Mer?

Vi hade hur som helst köpt sommarstugan på Orust och för att folk skulle hitta dit krävdes en omständlig beskrivning, som jag hade finslipat till perfektion.

”När ni ser en gul skylt som pekar åt höger ska ni ta av åt vänster … sedan kör ni förbi en liten skogsväg ...” Och så vidare, steg för steg. Det var en fröjd.

Tills en dag då någon plötsligt sa: det behövs inte, ge mig bara adressen.

Jag blev förstås bestört. Ville människan ta ifrån mig glädjen i att dra min vägbeskrivning? Ja, så var det. Ty nu fanns sådant som ”smartphones” och ”gps” i världen.

De första åren var dock inte kartfunktionerna så finkalibrerade, särskilt inte utanför storstäderna. Till exempel så placerade gps:erna vår stuga sådär tre kilometer norr om den verkliga platsen.

Varje gång vi väntade besök upprepades samma sak. Folk ringde en stund efter att de borde ha varit framme och undrade förvirrat:

- Var ligger ert hus? Vi ser det inte.

- Nej, just det, sa jag lugnt. Ni är på fel ställe.

Och sedan lade jag till, helt nonchalant:

- Ni kanske vill ha en vägbeskrivning?

Det kändes fint. Där satt de och glodde på sina skärmar utan att det hjälpte dem ett dyft. Bara en levande människa kunde rädda dem.

Medan vi väntade på gästerna gnolade jag belåtet på Imperiets gamla låt om människans seger över maskinerna: ”Ett hjärta är alltid rött/Ett hjärta har alltid rätt.”

Min triumf blev förstås kortvarig. Redan sommaren därpå hade vår stuga hamnat rätt på de digitala kartorna. Ingen behövde längre mänsklig vägledning.

Numera är vägbeskrivningar en av dessa saker som har försvunnit med tidens gång, som telefonkataloger och kassettbandspelare.

Vi har sedan länge vant oss vid att lita på den digitala tekniken. Just den här våren sitter många av oss vid skärmar och talar med våra föräldrar och andra äldre anhöriga som vi inte vågar träffa. Vi skickar glada emojier och mer eller mindre roliga internetskämt.

Det är bra. Men samtidigt har vi nog aldrig känt så tydligt att skärmkontakt inte räcker.

Det viktigaste arbetet i vårt samhälle, nu och alltid, utförs av människor som jobbar inom vård och omsorg av olika slag.

Deras jobb handlar alltid om mänsklig beröring. Skyddsutrustning eller inte: deras viktigaste redskap är de egna händerna.

Starka mänskliga kroppar som hjälper svaga mänskliga kroppar – det är samhällets basarbete. Just nu inser vi det extra tydligt.

Själv blir jag närmast chockad när jag tänker på hur mycket närkontakt jag har med människor till vardags. Jag är en snubbe som brukar cykla till jobbet, slå på datorn och sedan sitta där större delen av dagen. Jag trivs bäst med en god bok och är inte Sveriges socialaste person. Inte träffar väl jag så mycket folk?

Jo, nu när vardagen är hotad inser jag att det närmast myllrar av människor runt mig i vanliga fall.

Igår mötte jag en bekant på en öde gata där flera butiker redan hade bommat igen. Vi stod två meter ifrån varandra och försökte prata naturligt.

Herregud, jag har aldrig längtat så mycket efter mänsklig beröring.

Ett hjärta är fortfarande alltid rött.

Gps kan ersätta en vägbeskrivning, men inte ens tusen roliga emojier kan ersätta en kram.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar