onsdag 7 maj 2014

Nuets bojor

(Publicerad i GP onsdag 7 maj)

En morgon när vi vaknar har alla krukväxter rymt. Ropet från skogarna och vidderna blev för starkt till slut. Vårvärmen och dofterna och de ljusa kvällarna drev dem till vanvett.

Benjaminfikusen, svärmorstungan, den ömtåliga orkidén. De kommer aldrig tillbaka.

På hallgolvet löper ett jordspår fram till ytterdörren.

Våren krossar allt i sin väg. Det är en skoningslös årstid – och kanske ett bra tillfälle att avliva en myt. Nämligen den om att det alltid är bättre att leva i nuet.

Livsstilsmagasinen och de personliga coacherna kallar det för ”mindfulness”. Du ska inte bekymra dig. Du ska inte tänka på framtiden. Bara ge akt på din andning och existera i stunden.

Men i ett gott liv ingår även minnen, både goda och dåliga. Och det ingår att göra upp planer för framtiden. Ska vi inte ta och äta strömming i morgon? Och i sommar kanske vi kan resa till Köpenhamn? Att se fram mot roliga saker är en lycka i sig.

Vår familj har i snart två år levt i ett fängelse där murarna utgörs av vår sons sjukdom och handikapp. Vår fysiska rörelsefrihet som familj är starkt begränsad. De där enkla tankarna om vad vi skulle kunna göra i morgon eller i sommar slutar alltför ofta med ett: Nej, det går faktiskt inte.

Våra minnen gör oss ofta sorgsna eftersom de påminner oss om bättre tider. Och framtiden? Ärligt talat, den skrämmer oss.

Vi är fångar i ett ganska eländigt nu.

Men jag skriver verkligen inte det här för att beklaga mig utan för att fastslå något viktigt: Om du tror dig leva i nuet så betyder det egentligen något annat, nämligen att du tryggt förlitar dig på att du har en framtid som du kan planera för. Gott så. Var tacksam för det.

Fortsätt med din yoga och meditation, det är jättebra grejer. Och fortsätt absolut att stanna upp i vardagen ibland och njuta av ögonblicket.

Men tro mig, om du någon gång blir tvungen att leva i nuet på riktigt kommer du att avsky det. Det är en fruktansvärd begränsning. En minimal cell där du varken kan röra dig bakåt eller framåt, bara stampa på fläcken.

Nu måste jag gå och titta till marsvinen i min dotters rum. De senaste dagarna har jag märkt att de har bunkrat proviant och att de flitigt har studerat en liten karta som de tydligen har fått tag på.

Det är deras tur att lämna oss. I natt eller senast i morgon kommer de att göra sitt utbrytningsförsök.

Jag tänker lämna buren öppen åt dem.

Ty allt som lever måste växa, måste vidare, måste lämna nuets bojor.