onsdag 12 juni 2013

När texten bär, bär också min tilltro till livet

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 juni 2013)

När livet slås i bitar finns bara en sak som hjälper: epik. Stora, tjocka romaner, helst klassiker.

Hela vintern och våren har jag suttit vid min sons sjuksäng med sådana böcker. Av flödande, mäktiga textmassor har min sorgsna själ fått tröst.

Att epik hjälper vid livskriser upptäckte jag redan som ung. I svåra stunder rensar jag nattduksbordet från biografier, reportageböcker och annat. Ju mer det känns som att allt faller isär, och ju mer likgiltigt och grymt universum ter sig, desto viktigare är det att välja böcker som ger en känsla av mening och sammanhang.

Epiken har de långa vyerna. Skörd följer på sådd, generation på generation. En blick som växlas på en bal leder till en romans 200 sidor senare. Det ger mig som läsare en trygghetskänsla: livet är långt, pålitligt, evigt.

Men en boks förmåga till tröst ligger bara delvis på handlingens nivå. För mig behöver handlingen inte alls vara positiv eller upplyftande  bra historier slutar som bekant ofta olyckligt.

Nej, det avgörande är själva textkvaliteten. Här är mina krav extremt stränga. Det måste vara texter av yppersta klass. Ju djupare kris, desto bättre böcker måste jag ha.

Det jag menar med kvalitet i det här sammanhanget är att man i varje ögonblick genom hela boken måste kunna lita på författarens röst. Jag talar här om litteraturens kärna: själva stilen. En annan människa som talar inne i min hjärna. Författaren, och i förekommande fall översättaren, får inte träffa fel ton en enda gång, då är allt förstört.

Vi pratar ju här om böcker som man läser när man har det som svårast. För mig är det då så här: att i de stunderna behöver jag känna tillit. Tänk dig att det står en person på Älvsborgsbron och hotar att hoppa. Och tänk dig att någon står bredvid och försöker tala personen tillrätta. I det läget är varje ord och tonfall en direkt fråga om liv eller död.

Just så har det känts för mig vid sjuksängen den här vintern och våren. Inte så att jag har varit självmordsbenägen, men varje ord jag har läst har känts livsavgörande. Och då blir plötsligt allt utom det bästa ett hån. När en text inte håller ihop, känns det som om livet inte heller gör det. Och omvänt: när texten bär, bär också min tilltro till livet och framtiden.

Rent allmänt skulle jag inte säga att läsning är en mer uppbygglig verksamhet än låt oss säga stickning eller cementgjutning. Men det finns tillfällen i livet då ett konstverk, en roman, kan ge en tröst som jag inte vet hur man skulle få annars.

Här är några tips på böcker som har fungerat för mig: Stolthet och fördom av Jane Austen, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Anna Karenina av Lev Tolstoj, Den hemliga historien av Donna Tartt, 2666 av Roberto Bolaño. Alla de här titlarna finns i förstklassiga svenska översättningar. Svenska författare? Pröva Den högsta kasten av Carina Rydberg, eller någon av Klas Östergrens eller Vilhelm Mobergs stora romaner.