onsdag 17 oktober 2018

Där det kitschiga möter det sublima


(Publicerad i GP 17 oktober 2018)

Idag blir det litteraturundervisning. Vårt textexempel är låten Sjätte september med Flamingokvintetten, utgiven första gången på LP:n ”Flamingo 6” (1975).

Text och musik: Peter Himmelstrand. (Hela texten finns nedan.)

Jag menar att alla som försöker skriva, oavsett genre, har något att lära av den här låttexten. Och nej, jag är inte ironisk.

Vad är det som gör detta till en så fin text? Låt oss börja med hantverket.

1. Historieberättandet. Författaren ger oss en tydlig historia med början, mitten och slut. Vi får en



långfilm på tolv rader. Det är skickligt gjort och skapar en sorts belåten mättnad hos lyssnaren.
(Det finns en fjärde vers också, men den upprepar bara ett par av de tidigare raderna.)

2. Antydningarna. Författaren ger oss en skiss snarare än noggrant utmejslade detaljer. Det fina med den metoden är att lyssnaren själv får fylla i det som fattas. Vi får till exempel inte veta vilken låt det är som är kärleksparets egen. Därmed kan varje lyssnare tänka på en låt som är betydelsefull för just henne eller honom.

3. Konkretionen. Redan titeln förankrar låten i en vardaglig almanacksverklighet. Sedan har vi den stora förlovningsmiddagen med släkten. Här placeras vi med några få ord i en stabil, troligtvis borgerlig miljö där man inte slarvar med det formella. (Men vår sympati ligger hos det unga kärleksparet, som smiter iväg och går på dans.)

Lägg märke till att punkt tre kan sägas stå i motsats till punkt två. Så är det ofta med bra texter, de växlar mellan olika sorters knep.

4. Upprepningarna. Från antiken (minst) till nobelpristagaren Bob Dylan (och vidare) är detta det vanligaste tricket i all muntligt framförd dikt. Refränger, omkväden, återkommande fraser – det är sånt, tillsammans med rimmen, som gör att en text fastnar i minnet. I det här fallet är det orden ”Sjätte september” som upprepas. De inleder varje vers och knyter snyggt ihop texten på sista raden.

Vi måste förstås säga något om innehållet också. Det är utan tvivel ganska banalt. Vilket är helt i sin ordning.

För våra liv, det som räknas av dem, är ju banala. Det är kärlek, sorg, uppbrott, glädje, förtvivlan. Stora drömmar och ibland våldsamma krascher.

Sjätte september balanserar på den gräns där det kitschiga möter det sublima.

Om du skriver, sök dig till den gränsen. Det är mitt råd.

Hötorgspoesi vid bråddjupet.

Melodin får andra uttala sig om, jag kan bara text. Men jag konstaterar att sångaren Hasse Carlsson fraserar väldigt fint.

Och en bra dikt blir inte sämre för att man kan dansa till den.


Sjätte september, minns du den kvällen, det var rätt längesen
Men det var vår kväll, kvällen vi möttes, och jag minns allting än
Minns hur dom spela, minns hur vi dansa, kyssen på vägen hem
Minns när jag vakna och hur jag genast ringde till du vet vem

Sjätte september, det var den dagen när vi förlova oss
Först en stor middag, mammor och pappor, ringar och tal förstås
Mitt i ståhejet smet vi iväg sen, till där vi mötts en gång
Dansade kära sen vi bett bandet spela vår egen sång

Sjätte september, det är väl löjligt, fick jag ditt sista brev
Och jag ska aldrig någonsin glömma raderna som du skrev
Att det var över, allt det vi trott på, allt det som var förut
Sjätte september, det var den dagen sagan om oss tog slut

Text och musik: Peter Himmelstrand