onsdag 16 december 2015

Vänta nu, är de på väg mot oss?

(Publicerad i GP 16 december 2015)

Sverige lär inte glömma den här hösten.

Först var allt som vanligt: flyktingar, det var sånt vi såg på TV. De reste i fallfärdiga båtar över Medelhavet, de samlades i läger på grekiska öar. Stackare.

Men vad var nu detta? De började gå genom Europa! Plötsligt var de i Budapest, de trängdes på en överfylld järnvägsstation. Och sedan kom de iväg därifrån och nu var de visst på väg mot … vänta nu, mot oss? Ska de hit?

Ja, bara några dagar efter bilderna från Budapest befann sig en del av dessa människor på en innergård precis intill mitt jobb. Där improviserades en privat hjälpverksamhet: engagerade människor såg till att flyktingar som kom till Göteborgs Central fick någonstans att vila ut innan de reste vidare.

Barn lekte på den där innergården, män med hopplöshet i blicken stod och rökte. Det var overkligt att tänka sig att de här människorna för några veckor sedan hade börjat gå från Syrien, eller från ett flyktingläger i Turkiet. Och nu var de här. Vid mitt jobb.

Och sedan var det bron. Öresundsbron.

Jag minns debatten när den skulle byggas. Miljövänner hävdade att livet i sundet skulle slås ut. Broförespråkare talade om öppenhet mot Europa och världen.

Vad jag förstår har miljön klarat sig bra. För öppenheten har det gått sämre.

Min fru och jag reste över bron en novemberdag för att se en konsert med electronicaartisten Laurel Halo. Vi hade en egen liten bubbla där i Köpenhamn: bodde i Vesterbro, gick på konsert, såg några fotoutställningar.

Vi reste hem med buss. Dagen före hade Sverige skärpt gränskontrollerna. Vid brofästet på den svenska sidan kom polisen ombord.

På bussen visade det sig finnas en irakisk yngling som skulle till sina föräldrar i Finland och en syrisk man som ville till släktingar i Norge. Men Sverige tillät inte längre transitresor. De två togs av under lugna former. De hade nästan inget bagage.

När bussen for iväg stod de kvar i blåsten vid Öresundsbrons fäste. Jag försökte föreställa mig vidden av deras vilsenhet och rädsla, men kunde inte. Jag ringde hem till vår dotter och sa att vi skulle bli försenade till Göteborg.

När vi kom hem såg vi ett avsnitt av Bron, TV-serien. För det är uppenbarligen så det fungerar: att mitt i denna brutala verklighet behöver vi svenskar en serie späckad med extra sadistiska mord för att kunna sova gott om natten.

Nej, Sverige glömmer inte den här hösten. Och av allt som sades, sa Theodor Kallifatides det klokaste: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för dem som genomlever den.”