Att gå under gränsen

Publicerad i GP 30 maj 2018

Att ”gå över gränsen” kan syfta på folk som har gjort något olämpligt – men också på exempelvis elitidrottare eller konstnärer som försöker nå längre än vad någon tidigare har gjort inom deras område.

Nå, den här texten handlar om motsatsen: vad som kan hända om man går under gränsen.

Som så ofta när det gäller förändringar så började det med barnen.

Först slutade den ena ungen äta kött, sedan den andra. Min fru och jag suckade.

Under en period körde vi med dubbel matlagning: kött till de vuxna, vegetariskt till barnen. Det blev krångligt och tidsödande, och efter ett tag kom vi fram till att slopa köttet helt hemma. Men när jag åt ute beställde jag alltid kött.

Så småningom bestämde jag mig ändå för att ta ett köttfritt år, mest för att testa att leva likadant som barnen. Och det var när jag skulle börja äta kött igen efter det som jag märkte att suget hade försvunnit.

När jag tuggade på en biff smakade det inte precis äckligt, men inte heller gott. Framför allt kändes det främmande. Vad var det där för konstig produkt, vad gjorde den i min mat?

Jag hade gått under gränsen. När man gör något alltför sällan tappar det till slut sin betydelse.

Det finns många goda etiska och politiska skäl till att inte äta kött, men det var alltså inte sådana överväganden som drev mig. Och förresten äter jag fortfarande havslevande djur – jag är så kallad göteborgsvegetarian.

Att kunna avstå från saker är på många sätt en god egenskap. Om vi ska kunna rädda jordklotet måste vi nog alla lära oss att avstå från en del av dagens överflöd.

Men på ett personligt plan kan det vara förbryllande.

För först var det köttet, och nu är det alkoholen.

De senaste åren har jag gått från att vara normaldrickare till att bli sällandrickare till att bli – har jag plötsligt insett – en person som nästan aldrig dricker.

Det är märkligt. Jag ser verkligen mig själv som någon som står vid en bardisk med ett glas och tankfullt blickar ut över boulevarden utanför. Det är ju jag – en snubbe som gärna tar ett par drinkar. Eller hur?

Nej, tydligen inte längre.

Utan att jag märkte det halkade jag under gränsen. Vips var alkoholen – och framför allt själva betydelsen av alkoholen – borta ur mitt liv.

Det kanske är sunt på ett sätt. Men det är obehagligt att inte känna igen sig själv.

Betyder det här att jag kan sluta med vad som helst? Är min identitet bara en samling slumpmässigt förvärvade vanor?

Var finns i så fall mitt verkliga jag?

Den som har ett svar får gärna skicka det till Världens gång-redaktionen.