"Vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp!"

(Publicerad i GP i augusti 2012)

Säg att det står en skrynklig typ utanför Systemet och frågar om jag kan avvara en tia till ”en kopp kaffe”.

Då kan jag förstås välja att gräva fram en tia ur fickan, även om jag kanske hyser en misstanke om att pengarna kommer att gå till något annat än fika.

Men jag kan också välja att ge mannen ett erbjudande.

- En tia kan inte att hjälpa dig, säger jag. Men vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp till nästa månad. Det räcker till lite rena kläder och en flaska shampo. När du ser proper ut kan du börja söka jobb och komma på fötter igen.

- Tusen spänn? säger mannen häpet, med skrovlig röst och dimmig blick.

- Javisst, och jag ska ge dig en riktigt bra ränta. Tre procent. Och en generös återbetalningstid, fem månader. Tvåhundra plus ränta varje månad. Vi ses här om en månad.

Och så lämnar jag över två femhundringar.

En månad senare går jag tillbaka till samma Systembolag och finner att mannen ser lika skrynklig ut som förra gången. Det visar sig att han varken har köpt kläder eller skaffat ett jobb. Och vad värre är, han har inga pengar att amortera lånet med.

- Oj då, säger jag. Men vet du vad, jag ska vara schysst och låna dig pengar till de närmaste två amorteringarna. Det blir fyrahundra plus ränta. Jag vill ju inte att du ska gå i konkurs.

- Fyrahundra spänn? säger mannen, lika häpet som förra gången.

- Fast räntan på det nya lånet blir förstås åtta procent. Vi ses om en månad!

Efter den månaden kan mannen fortfarande inte betala. Jag ger ett nytt lån till amorteringarna, den här gången till tolv procents ränta. Efter att det har fortsatt på samma sätt några vändor till är mannen skyldig mig 2 000 kronor per månad och utsikterna till att han någonsin ska bli skuldfri är små.

Allt för ett ursprungligt lån på tusen spänn.

I praktiken äger jag nu den här mannen. Om jag vill ta hans fåtaliga ägodelar kan jag göra det, via indrivningsföretag och kronofogde.

Javisst, självfallet handlar det här om Europa, Grekland och hela skuldkrisen.

Faktum är att jag hade tänkt presentera en lösning på hela den problematiken här, men tyvärr ser jag att utrymmet håller på att ta slut. Vilken otur!

Jag får nöja mig med en fråga. Vem är egentligen den största skurken i den här historien: den fattige mannen som lånar mer än han kan betala tillbaka, eller den rike - jag - som ställer ut lånen till honom?