onsdag 15 januari 2014

Vinst varje gång

(Publicerad i GP onsdag 15/1)

Ibland har man en bra historia att berätta, men man lyckas inte lägga fram den på ett bra sätt. Man hittar inte rätt form. Så är det med den här storyn.
Det var på nattfärjan mellan Trelleborg och Travemünde i början av 90-talet. Jag var på väg ner mot kontinenten, men innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att ge de enarmade banditerna en chans.
Framför mig vid växlingsmaskinen stod en man som plötsligt gav ifrån sig ett häpet ljud. Efter en stund vände han sig mot mig.
- Testa du också. Stoppa i en femma!
Jag gjorde som han sa och det rasslade till när de fem enkronorna matades ut i skålen. Men sedan tog jag en närmare titt. Det var inte fem enkronor. Det var två femmor och tre enkronor
Jag hade matat in fem spänn i växlingsmaskinen och fått tretton tillbaka.
In med en ny femma. Samma resultat: två femmor och tre enkronor i retur.
Om man försökte med en tia fick man korrekt växel. Men med femmorna var det vinst varje gång.
Ett par personer runt omkring hade märkt att något var på gång och till slut var vi sex, sju stycken runt maskinen. Vi bildade en kö och enades ordlöst om reglerna. Man fick lägga i fem femmor, sedan måste man ge plats för nästa person och själv ställa sig sist i kön igen.
Medan natten gick fylldes våra fickor av klingande mynt. Till slut måste väl maskinen ha tömts, men innan dess hade jag hunnit tröttna. Att stå där och håva in pengar var tråkigare  än man kan tro. Jag gick och lade mig.
Och detta är hela historien. Visst är det en otrolig grej? Jag menar, herregud – gratis pengar! Och visst är det häftigt med det där tysta samförståndet som uppstod! Likt ädla rövare delade vi rättvist på bytet.
Ändå: när jag drar historien får den aldrig den uppskattning som jag anser att den förtjänar. Folk blir avvaktande, jag märker att de inte riktigt tror på mig. Vilket retar mig och får mig att ta i lite extra för att övertyga dem – och då blir jag sådär gäll på rösten och låter verkligen som att jag ljuger. Eller åtminstone överdriver.
Kanske är den här historien på något vis så bra att den blir overklig. Kanske borde jag uppfinna en dramatisk vändpunkt, som att en ilsken vakt dök upp och började jaga oss. Men så gick det ju inte till.

Det är nog bäst att bara låta storyn vila. Den funkar uppenbarligen inte.

Men jag minns den trötta kassörskan i taxfreebutiken morgonen efter. Hennes förtvivlade blick när hon insåg att alla i kön tänkte betala med näve efter näve av osorterade en- och femkronor. 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar