onsdag 12 mars 2014

Lill-Babs och tårarna

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars 2014)

Minns ni reportaget om Lill-Babs här i GP i höstas? Reportern hade följt henne under ett dygn när hon uppträdde på färjan mellan Oslo och Fredrikshamn.

Lill-Babs sa något underligt i den artikeln:

”Jag har suttit på toa så många gånger och gråtit. Min dotter Malin gav mig tipset att gråta i duschen i stället. Saltet i tårarna sköljs bort och ögonen svullnar inte.”

Om man lever från show till show, enbart på publikens kärlek  – och likt en bluesdrottning sjunger hjärtat ur sig varje kväll för att göra sig förtjänt av den kärleken – då är det klart man behöver gråta en skvätt bakom scenen ibland.

Men att hon under alla år inte har kommit på att det är bättre att gråta i duschen, är inte det konstigt?

Kära Lill-Babs, här ska du få några tips från en man som – mot sin vilja – har levt ute vid gränsen som du, där allt står på spel hela tiden.

Det första kvartalet av min sons sjukdom var jag som ett kärl som hela tiden fylldes på med tårvätska inifrån. För att inte sprängas av trycket måste jag regelbundet tappa mig själv på tårar. Samtidigt var jag sällan ensam och ville helst inte gråta inför barnen.

Just duschen, det varma vattnet mot huvud och axlar, blev min första fristad.

Snart lärde jag mig att låta tårarna falla medan jag promenerade. Under en vanlig kvällspromenad hinner man få ur sig en hel del. Större delen av året är det så mörkt ute att ingen märker något, särskilt om man tar på sig en bylsig jacka så att det inte syns om axlarna skakar.

Jag lärde mig också att gråta medan jag joggade, vilket är svårare. Ett mästarprov är att kunna klippa av när man möter någon i spåret. Det klarar jag numera – jag bara slutar en stund och så börjar jag igen när vi har sprungit förbi varandra. Man kan verkligen lära sig det mesta.

Att smågråta när man kör bil går bra men inte när man cyklar. Se upp för det, det är farligt.

Och så förstås: i regnet. Regnet är den sörjandes bästa vän. Ärligt talat, Lill-Babs, du som sjunger schlager, det borde väl du veta? Crying in the rain, den textraden har man väl hört i hundra olika låtar.

Nej, inte ska du behöva gråta på toa, Lill-Babs.

Men att du gråter mycket betyder faktiskt att ditt hjärta ännu lever och pulserar. Alltid rött, alltid rätt. Det är bra.

Mitt eget hjärta har tyvärr förhärdats under min sons oändligt långa behandlingsprocess. Tårarna har kristalliserats till salt i mig och sedan stelnat till gråsten. Geologiskt omöjligt kanske, men mänskligt möjligt.

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar