onsdag 23 oktober 2013

Vad tumören vill

(Publicerad i Göteborgs-Posten 23 oktober 2013)
Man tror man fattar vad en tumör är. Hur den verkar, vad den vill. Att få beskedet är en chock, men man tror sig ändå förstå förutsättningarna.
Tumören vill ta ett liv, i det här fallet min sons. Den ska bekämpas med strålning och cellgifter.
Det är ingen enkel kamp och sannerligen ingen given seger. Men ändå någonstans okomplicerat: läkarvetenskapen mot tumören.
Okej, tänker man när man hämtat sig lite, då kör vi, vi ska nog fixa det här. Man har frysen full av matpaket och kanelbullar från kompisar, och man har hela Facebook fullt av hälsningar och kramar.
Men tumören är slugare än så. Den bidar sin tid, väntar tills den där adrenalinstinna kampviljan har runnit av en och utmattningen tar vid. Att ta ett liv är bara ett av tumörens mål. När sjukdomen går in på sitt andra år börjar den visa sitt verkliga ansikte.
Tumören vill krossa familjens minnen. Alla dessa bilder från när barnen var små, alla sommardagar och födelsedagar. Tumören vill ha oss att tänka: det ledde bara fram till cancer.
Tumören vill ta ifrån oss vår framtid. Den vill traumatisera en lillasyster och få oss föräldrar att bli bittra och uppgivna och oförmögna att planera framåt.
Och i nuet: där vill tumören ha precis allt. Varje millimeter av lägenheten, varje sekund av dygnet, varje tanke i huvudet. Den vill åt vår ekonomi, våra jobb, vår fritid, våra drömmar, våra relationer. Ja, framför allt relationerna.
Balansen i en familj. Två vuxna, två barn. Alla trådar, alla år, allt detta skavande mot varandra i kärlek och glädje och bråk, allt trassel, allt tjat, allt fredagsmys, allt detta som med tiden blir en familjs liv, dess hemlighet. Sådant tål inte tumören. Den vill se skilsmässor och frätande skuldkänslor, den vill se anklagelser, sammanbrott och igensmällda dörrar.
Att mobilisera krafter i ett akut krisläge är en sak. Men tumören jobbar genom att sätta långvarig, oavbruten och skoningslös press månad efter månad. Till slut brister det någonstans. Du står framför spegeln och undrar vem du är, vad var det du sa, vad var det du gjorde? Då njuter tumören.
Jag skriver det här på ett undangömt kafé i Majorna. Jag kan inte säga dess namn och jag kan inte stanna länge, för det här är ett av få ställen som tumören ännu inte känner till. Här kan jag vara fri en stund.
Vilket byte tumören får med sig från oss vet vi inte än. Men på detta gömställe kan jag andas djupt och minnas oss som vi var, som jag vill att vi ska vara: världens bästa familj.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera