Det är väl på andra sidan älven?

(Publicerad i GP onsdag 26 februari)

Om man som jag gick i skolan på 1970-talet fick man lära sig en del om orättvisor i andra länder. Rasdiskriminering, till exempel. Jag minns en film från Sydafrika där några personer viftar undan en ambulans som stannat för att ta hand om en skadad man. Ambulansen var nämligen bara för svarta och den skadade var vit. Det var bättre att låta mannen dö än att han skulle behöva tas om hand av svarta sjukvårdare.

Och sedan var det USA. Där hade de svarta nyss fått full rösträtt (1965) men segregationen var fortfarande så stor att man på många håll bestämde sig för att bussa barn mellan olika skolor för att få en rimligare blandning av svarta och vita. Protesterna blev enorma: många föräldrar vägrade att släppa iväg sina barn till rasblandade skolor.

För mig som rättrådig tioåring var allt detta obegripligt. Det fanns tydligen folk som ansåg det extremt viktigt att människor med olika hudfärg skulle hållas isär. Världen var sannerligen konstig.

Själv hade jag i och för sig aldrig sett en människa med annan hudfärg än vit. Jag växte upp i Fristad utanför Borås. Där bodde alla i likadana villor.

Både Sverige och jag har förändrats sedan dess. I dagens Göteborg kan man på enstaka ställen – Nordstan, Liseberg − se hela världen blandas. Men på det stora hela är stan strängt uppdelad. Gammalsvenskar bor i vissa områden, nysvenskar i andra. Endast pizzabagarna rör sig fritt mellan stadsdelarna.

Själv har jag blivit kulturarbetare med sunkiga kläder och ekofrukt i tygkassen. Var jag bor? I Majorna såklart. Tänk vilken slump att jag hamnade just där!

I andra delar av stan ekar skotten när kriminella gäng gör upp om territorier. I min del av stan öppnar nya sköna kaféer och tapasbarer.

Jag ska inte säga att vi på den här sidan inte bryr oss. Det gör vi. Men herregud, det är ju så långt bort! Biskopsgården, va? Och Backa? Det är väl på andra sidan älven?

Det jag försöker säga är att den tiden är förbi då vi kunde skaka på huvudet åt dumma sydafrikaner och amerikaner. Samma typ av problem finns hos oss nu. Även vi placerar olika sorters människor i olika områden.

Medellivslängden för män är sex år kortare i östra Göteborg än i västra. Arbetslösheten är fyra, fem gånger högre i östra Göteborg än i västra. Det är bara två exempel i mängden.

Ska vi börja bussa skolbarn kors och tvärs över stan? Kanske inte, men något måste till. Något radikalt som skakar om och blandar upp och binder samman. För om vi fortsätter som nu kommer den här stan att gå åt helsicke.

Vinst varje gång

(Publicerad i GP onsdag 15/1)

Ibland har man en bra historia att berätta, men man lyckas inte lägga fram den på ett bra sätt. Man hittar inte rätt form. Så är det med den här storyn.

Det var på nattfärjan mellan Trelleborg och Travemünde i början av 90-talet. Jag var på väg ner mot kontinenten, men innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att ge de enarmade banditerna en chans.

Framför mig vid växlingsmaskinen stod en man som plötsligt gav ifrån sig ett häpet ljud. Efter en stund vände han sig mot mig.

- Testa du också. Stoppa i en femma!

Jag gjorde som han sa och det rasslade till när de fem enkronorna matades ut i skålen. Men sedan tog jag en närmare titt. Det var inte fem enkronor. Det var två femmor och tre enkronor

Jag hade matat in fem spänn i växlingsmaskinen och fått tretton tillbaka.

In med en ny femma. Samma resultat: två femmor och tre enkronor i retur.

Om man försökte med en tia fick man korrekt växel. Men med femmorna var det vinst varje gång.

Ett par personer runt omkring hade märkt att något var på gång och till slut var vi sex, sju stycken runt maskinen. Vi bildade en kö och enades ordlöst om reglerna. Man fick lägga i fem femmor, sedan måste man ge plats för nästa person och själv ställa sig sist i kön igen.

Medan natten gick fylldes våra fickor av klingande mynt. Till slut måste väl maskinen ha tömts, men innan dess hade jag hunnit tröttna. Att stå där och håva in pengar var tråkigare  än man kan tro. Jag gick och lade mig.

Och detta är hela historien. Visst är det en otrolig grej? Jag menar, herregud – gratis pengar! Och visst är det häftigt med det där tysta samförståndet som uppstod! Likt ädla rövare delade vi rättvist på bytet.

Ändå: när jag drar historien får den aldrig den uppskattning som jag anser att den förtjänar. Folk blir avvaktande, jag märker att de inte riktigt tror på mig. Vilket retar mig och får mig att ta i lite extra för att övertyga dem – och då blir jag sådär gäll på rösten och låter verkligen som att jag ljuger. Eller åtminstone överdriver.

Kanske är den här historien på något vis så bra att den blir overklig. Kanske borde jag uppfinna en dramatisk vändpunkt, som att en ilsken vakt dök upp och började jaga oss. Men så gick det ju inte till.

Det är nog bäst att bara låta storyn vila. Den funkar uppenbarligen inte.

Men jag minns den trötta kassörskan i taxfreebutiken morgonen efter. Hennes förtvivlade blick när hon insåg att alla i kön tänkte betala med näve efter näve av osorterade en- och femkronor. 

 

 

Vem är värd vårt medlidande?

(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 december 2013)

På barncanceravdelningen står en buffé framdukad med kallskuret, bröd och sallader. Det är en mörk novemberkväll. Få barn orkar äta, men för föräldrarna blir det ett välkommet avbrott från sjukhusmaten.

Det är Barncancerfonden som bjuder. Vem vet, kanske har du som läser det här bidragit genom att skänka en slant dit någon gång.

Det är du inte ensam om i så fall. År 2012 samlade Barncancerfonden in 185 miljoner kronor. Det är mycket pengar till en sjukdom som drabbar färre än 300 barn om året i Sverige. Det mesta slussas vidare till forskning, vilket förstås är utmärkt.

Ändå skulle jag vilja använda dagens spalt till att diskutera en knepig fråga: vilka barn och familjer är egentligen värda vårt medlidande?

Jag tror att det finns två huvudskäl till att det är så pass lätt att samla in pengar till cancersjuka barn. För det första är de drabbade hundra procent oskyldiga, och oskuld är något mycket sällsynt i vår värld. Barnen har inte rökt sig till sin sjukdom, de har inte frossat i rött kött eller hälsofarliga fetter. Tumörer uppstår heller inte för att pappan varit frånvarande eller för att mamman drack ett glas vin i tredje månaden. Alla är oskyldiga.

För det andra gör sig de här barnen bra i TV och andra medier. Det är tacksamt att berätta om barncancer, särskilt som historien ofta kan få ett hyfsat lyckligt slut numera. Hur många reportage har du inte sett med charmiga flintskalliga barn som säger kloka saker om livet och döden?

Men jag undrar: vem samlar in pengar till barn med adhd? Vem ordnar stjärnspäckade stödgalor till förmån för anorektiker? Vilka kändisar vill posera med ungar som lider av tvångssyndrom eller andra psykiska besvär?

Här talar vi om svårhanterliga, kanske störiga barn med oglamorösa sjukdomar. Det finns inget upphöjt över deras lidande, inget storslaget. Det är bara ett malande, nedbrytande elände som pågår dag efter dag.

Här finns inget av den kittling och det drama som kan få oss att göra en överföring till ett insamlingskonto. Och vilket konto skulle det vara, förresten? De här barnen har inga starka företrädare i stil med Barncancerfonden.

Och så kommer ju skuldfrågan in. Det gör den alltid. För någonstans måste det väl ändå vara föräldrarnas fel? Nog skulle väl de här ungarna kunna skärpa sig om man bara ställde lite hårdare krav på dem?

Som cancerförälder behöver man aldrig motivera sig. Vårt lidande är godkänt. Och jodå, vi behöver all avlastning vi kan få, och gärna en buffé ibland. Men det finns fler än vi som behöver det.

Vad tumören vill

(Publicerad i Göteborgs-Posten 23 oktober 2013)

Man tror man fattar vad en tumör är. Hur den verkar, vad den vill. Att få beskedet är en chock, men man tror sig ändå förstå förutsättningarna.

Tumören vill ta ett liv, i det här fallet min sons. Den ska bekämpas med strålning och cellgifter.

Det är ingen enkel kamp och sannerligen ingen given seger. Men ändå någonstans okomplicerat: läkarvetenskapen mot tumören.

Okej, tänker man när man hämtat sig lite, då kör vi, vi ska nog fixa det här. Man har frysen full av matpaket och kanelbullar från kompisar, och man har hela Facebook fullt av hälsningar och kramar.

Men tumören är slugare än så. Den bidar sin tid, väntar tills den där adrenalinstinna kampviljan har runnit av en och utmattningen tar vid. Att ta ett liv är bara ett av tumörens mål. När sjukdomen går in på sitt andra år börjar den visa sitt verkliga ansikte.

Tumören vill krossa familjens minnen. Alla dessa bilder från när barnen var små, alla sommardagar och födelsedagar. Tumören vill ha oss att tänka: det ledde bara fram till cancer.

Tumören vill ta ifrån oss vår framtid. Den vill traumatisera en lillasyster och få oss föräldrar att bli bittra och uppgivna och oförmögna att planera framåt.

Och i nuet: där vill tumören ha precis allt. Varje millimeter av lägenheten, varje sekund av dygnet, varje tanke i huvudet. Den vill åt vår ekonomi, våra jobb, vår fritid, våra drömmar, våra relationer. Ja, framför allt relationerna.

Balansen i en familj. Två vuxna, två barn. Alla trådar, alla år, allt detta skavande mot varandra i kärlek och glädje och bråk, allt trassel, allt tjat, allt fredagsmys, allt detta som med tiden blir en familjs liv, dess hemlighet. Sådant tål inte tumören. Den vill se skilsmässor och frätande skuldkänslor, den vill se anklagelser, sammanbrott och igensmällda dörrar.

Att mobilisera krafter i ett akut krisläge är en sak. Men tumören jobbar genom att sätta långvarig, oavbruten och skoningslös press månad efter månad. Till slut brister det någonstans. Du står framför spegeln och undrar vem du är, vad var det du sa, vad var det du gjorde? Då njuter tumören.

Jag skriver det här på ett undangömt kafé i Majorna. Jag kan inte säga dess namn och jag kan inte stanna länge, för det här är ett av få ställen som tumören ännu inte känner till. Här kan jag vara fri en stund.

Vilket byte tumören får med sig från oss vet vi inte än. Men på detta gömställe kan jag andas djupt och minnas oss som vi var, som jag vill att vi ska vara: världens bästa familj.

Det var bättre och sämre förr

(Publicerad i GP onsdag 25 september)
 

Det finns sånt som var bättre förr och sånt som är bättre nu. Och sedan finns det saker som helt enkelt bara är annorlunda. Det enda man kan vara säker på är att allt förändras, hela tiden.

Jag är till exempel så svindlande gammal att jag minns …

… när internet inte fanns.

… när det var originellt att vara tatuerad.

… när man fortfarande trodde att samhällsproblem kunde lösas med ”mer information”.

… när homosexuella i Sverige inte fick gifta sig.

… när Västtrafiks biljettsystem gick att förstå.

… när det var hur lätt som helst att köpa glödlampor. (Det enda man behövde hålla reda på var om man skulle ha 40 eller 60 Watt, man slapp välja mellan femton olika lågenergivarianter.)

… när tv-serier var något man såg en gång i veckan på en bestämd tid.

 … och man såg programmen på tv:n! Alltså fattar ni: man såg tv-program på tv, inte på datorn eller surfplattan!

... när Apoteket sålde läkemedel i stället för choklad, smink, bantningsmedel och märkliga hälsokostprodukter. (En allvarlig varning: om du behöver receptbelagd medicin, räkna inte med att ditt apotek kan skaffa fram den inom den lagstadgade tiden, 24 timmar. Folk som är sjuka på riktigt är kolossalt olönsamma och det sista dagens apotek vill befatta sig med.)

… när man skickade en hälsning till en kompis på fredagen och visste att den inte skulle nå honom eller henne förrän på måndagen, för det var först då som posten delades ut nästa gång. Ett svar kunde man i bästa fall hoppas på ytterligare en dag senare.

... när Kalle och Hobbe dök upp första gången i GP. Vilken rolig serie! När den slutade tecknas på 90-talet började den vevas i repris. En gång gick väl an, på sin höjd två. Vad är vi inne på nu, sjunde varvet? Ursäkta, men det räcker nu!

… när över halva Europa var diktaturer.(Det är svårt att fatta, men fascistdiktaturerna försvann först på 70-talet och kommunistdiktaturerna inte förrän på 90-talet.)

… när folk förstod skillnaden mellan födelsenummer och personnummer.

… när unga människor kunde få en enkel lägenhet i den här stan. Och ett jobb. När samhället över huvud taget gav de unga en chans att komma igång med sina liv.

... när bilister i Göteborg som skulle svänga eller byta fil använde en mojäng vid namn ”blinkers”. (Eller vänta, det där sista måste jag väl ha drömt? Kan det verkligen ha funnits en sådan tid?)

Oho för att satsa det sista på mirakel

(Publicerad i GP 28 augusti 2013)

På eftermiddagen drog ett regn in. Efteråt klarnade det upp och jag bestämde mig för att sticka ut och springa. Jag tog cykeln bort till Lilla Änggården och därifrån, via ett litet koloniområde som ligger idylliskt i en lummig sänka, stack jag iväg på min runda.

Ut på de vindlande stigarna! Upp mot Änggårdsbergens toppar!

Luften var kall efter regnet. Dropparna som föll från träden kändes som istappar. Men benen var pigga och jag njöt av att känna stigens skiftande underlag genom de mockasintunna sulorna. Jag springer sedan några år i så kallade barfotaskor, vilket ger en intensiv och sensuell löpkänsla.

Samtidigt måste man vara extra uppmärksam med var man sätter fötterna. Att trampa på en vass sten eller uppstickande rot kan göra fruktansvärt ont.

Jag hittade rytmen, bet ihop i de långa stigningarna och nådde toppen till slut. Låren värkte, hjärtat bankade, men utsikten bort mot havet var belöning nog. Genom glipor i molnen silade ett blekt ljus ner. Bergssidorna var klädda med blommande ljung och bortom Vinga glittrade horisonten.

Oho för Frölundas höghus, oho för Styrsö och Donsö där ute i havet.

Sedan släppte jag på vaksamheten trots allt. Det jag trodde var en grund vattenpöl var egentligen djup lera, och när jag fick upp foten ur sumpen igen hade jag ett rivsår på skenbenet. Men ingenting var skadat och jag sprang vidare. Jag kom in i andra andningen, löpningen kändes lätt. Jag ökade tempot utan problem.

Oho för min dotter, som jag körde ut till Landvetter häromdan. Hon flög ensam till England, hennes liv börjar nu.

Oho för min son, som kämpar så hårt mot tumören.

När jag kom i mål ställde jag mig under en ungbjörk och ruskade den. Nu var de kalla dropparna välkomna – det blev en ljuvlig, klorofylldoftande dusch. Sedan hoppade jag upp på cykeln igen, med euforin strömmande genom kroppen.

Vid överfarten över Dag Hammarskjöldsleden satt en ung tjej mitt ute i vägbanan. Hon höll sig om knät. Bredvid henne låg en vält skoter.

Flera personer var redan framme och hjälpte henne, så jag stannade inte. Hon såg fruktansvärt förvånad ut. Och hon grät hela tiden, hjälplöst.

Jag trampade vidare, förbi Slottsskogsvallen och in på Kungsladugårdsgatan.

Min lycka är full av smärta. Så har det alltid varit för mig. Men min smärta är också full av lycka.

Oho för att satsa det sista på travets tröttaste krake.

Oho för att satsa det sista på mirakel.

 

 

 

Jag hatar både barnen och deras föräldrar

(Publicerad i GP onsdag 31 juli)

Från barnakuten på Östra sjukhuset kommer ungar ut hand i hand med sina föräldrar. Jag ser barn med förband eller gips, andra som verkar febriga och hängiga. En pojke håller sig om magen och ser ut att ha väldigt ont.

Jag hatar de barnen. Jag hatar deras föräldrar också.

Här kommer en flicka med gipsad arm, hon är kanske sju eller åtta år. Hennes mamma ställer upp henne framför akutintaget och tar en bild. Mamman jobbar snabbt med fingrarna, man förstår att bilden langas direkt ut på Facebook. ”Vilken dag för vår tappra älskling. Så kan det gå när man ska hjula på gräsmattan! Tack alla fina som stöttat oss under dagen!”

De går och köper glass och medan tjejen äter sin håller mamma koll på mobilen, hon har redan fått tio likes på sin gipsbild.

Ett äventyr. En spännande historia att berätta i familjen. Flickan kommer att minnas den här dagen så länge hon lever.

Jag hatar alltihop.

En bil bromsar mjukt in, pappan stiger ur, kramar försiktigt om sin dotter. De kör snabbt iväg sedan. Föräldrarna vill komma ut till sommarstugan igen, sätta på gasolgrillen och ta ett glas vin på altanen.

De där självbelåtna satans altanerna. Jag tror jag hatar dem mer än allt annat.

Tro inte att jag inte förstår. Jag har också kommit ut från sjukhus på det viset. När min dotter fick ett gruskorn i ögat som inte gick att blinka ut; en läkare fick ordna det till slut. När min son ramlade och blödde kraftigt från bakhuvudet; det såg dramatiskt ut men såret visade sig vara pyttelitet.

Om Facebook hade funnits på den tiden hade jag garanterat lagt ut en bild på hans nedblodade tröja. Jag är precis som alla andra.

Men nu. Vi bor ju nästan här på Östra. Sedan förra sommaren har min son legat över sju månader här uppe på tredje våningen. Ett års skoningslös cancerbehandling, sedan besked om att den ändå inte har hjälpt. En annan medicin som ska testas. En framtid som är osäkrare än någonsin.

Varje dag samma kräkningar, samma sondvälling, samma tabletter, samma brutala kamp med hans plågade, undernärda kropp som slagfält.

Om jag vore en god människa skulle jag lyckönska er som glatt kan styra hemåt med era barn, en fin historia rikare. Men jag är ingen god människa. Jag hatar er. Jag hatar alla som kan åka härifrån.

Ibland skriver jag texter som jag är genuint stolt över.

Det här är ingen sådan text. Men den är sann.