Mitt skal är knäckt sedan länge

(Publicerad i GP onsdag 31 augusti 2011)

Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.

Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.

Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.

Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.

Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.

Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.

Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.

Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.

I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.