Ett fiskben i halsen

(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)

Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta

Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.

Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.

Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.

Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.

Det är om känslan efteråt.

Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”

När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”

Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?

Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!

Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.