Hat är den feges undanflykt

(Publicerad i GP 6 juli 2011)

En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.

Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.

(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)

Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:

- Fy fan vad jag HATAR dig!

Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.

När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.

− Ja vadå, hatar du honom inte då?

Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.

Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.

Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.

Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.

Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.