När texten bär, bär också min tilltro till livet

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 juni 2013)

När livet slås i bitar finns bara en sak som hjälper: epik. Stora, tjocka romaner, helst klassiker.

Hela vintern och våren har jag suttit vid min sons sjuksäng med sådana böcker. Av flödande, mäktiga textmassor har min sorgsna själ fått tröst.

Att epik hjälper vid livskriser upptäckte jag redan som ung. I svåra stunder rensar jag nattduksbordet från biografier, reportageböcker och annat. Ju mer det känns som att allt faller isär, och ju mer likgiltigt och grymt universum ter sig, desto viktigare är det att välja böcker som ger en känsla av mening och sammanhang.

Epiken har de långa vyerna. Skörd följer på sådd, generation på generation. En blick som växlas på en bal leder till en romans 200 sidor senare. Det ger mig som läsare en trygghetskänsla: livet är långt, pålitligt, evigt.

Men en boks förmåga till tröst ligger bara delvis på handlingens nivå. För mig behöver handlingen inte alls vara positiv eller upplyftande − bra historier slutar som bekant ofta olyckligt.

Nej, det avgörande är själva textkvaliteten. Här är mina krav extremt stränga. Det måste vara texter av yppersta klass. Ju djupare kris, desto bättre böcker måste jag ha.

Det jag menar med kvalitet i det här sammanhanget är att man i varje ögonblick genom hela boken måste kunna lita på författarens röst. Jag talar här om litteraturens kärna: själva stilen. En annan människa som talar inne i min hjärna. Författaren, och i förekommande fall översättaren, får inte träffa fel ton en enda gång, då är allt förstört.

Vi pratar ju här om böcker som man läser när man har det som svårast. För mig är det då så här: att i de stunderna behöver jag känna tillit. Tänk dig att det står en person på Älvsborgsbron och hotar att hoppa. Och tänk dig att någon står bredvid och försöker tala personen tillrätta. I det läget är varje ord och tonfall en direkt fråga om liv eller död.

Just så har det känts för mig vid sjuksängen den här vintern och våren. Inte så att jag har varit självmordsbenägen, men varje ord jag har läst har känts livsavgörande. Och då blir plötsligt allt utom det bästa ett hån. När en text inte håller ihop, känns det som om livet inte heller gör det. Och omvänt: när texten bär, bär också min tilltro till livet och framtiden.

Rent allmänt skulle jag inte säga att läsning är en mer uppbygglig verksamhet än låt oss säga stickning eller cementgjutning. Men det finns tillfällen i livet då ett konstverk, en roman, kan ge en tröst som jag inte vet hur man skulle få annars.

Här är några tips på böcker som har fungerat för mig: Stolthet och fördom av Jane Austen, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Anna Karenina av Lev Tolstoj, Den hemliga historien av Donna Tartt, 2666 av Roberto Bolaño. Alla de här titlarna finns i förstklassiga svenska översättningar. Svenska författare? Pröva Den högsta kasten av Carina Rydberg, eller någon av Klas Östergrens eller Vilhelm Mobergs stora romaner.

Till Kungsgatans krön

(Publicerad i GP onsdag 8 maj)

På ett ställe nere i stan som höll öppet när de andra hade stängt dansade jag med en flicka i kavaj. Mina tänder var svarta av rödvin. Hennes hår var blont, men mörkare vid rötterna.

Vi stod  ute på Kungsgatan sedan i en svart oktobernatt, svettiga, och hon skulle västerut och jag österut. Men hon frågade om jag ville följa henne hem. 

Det här är så prosaiskt, men jag var väldigt, väldigt sömnig. Jag kände henne lite grand sedan förut och jag visste faktiskt inte vad jag ville. Jag tänkte: mja. Men så kan man ju inte svara. Så jag sa:

- Jag följer dig till Kungsgatans krön.

Det blev en liten bit till.

När jag vaknade bredvid henne i en kolossalt obekväm tältsäng på Fjärde Långgatan nästa morgon kände jag något nytt. Lycka hade jag upplevt förut, kärlek också. Det här var mer komplicerat: jag kände att jag hade kommit hem. Att jag ville stanna.

Tjugo år har gått sedan dess, och jag vaknar fortfarande vid hennes sida varje dag, fast lyckligtvis i en bättre och bredare säng.

Vad visste vi den gången? Ingenting. Bara att vi ville träffas nästa dag också, och nästa. Och det räckte.

Vi visste ännu inget om en lägenhet på Nordhemsgatan och en annan på Älvsborgsgatan. Vi visste inget om en stuga vid Landvettersjön, inget om vandringar i Picos de Europa eller om ett indiskt hotell på Brick Lane i London.

Vi visste inte att man först kunde få ett helt underbart barn och sedan ett precis lika underbart till.

Och åtminstone för min del: jag visste inte att det kunde finnas så mycket lycka.

Men givetvis: svarta stunder också. Som ung man på jakt efter kärlek trodde jag att alla personliga problem skulle försvinna bara jag blev ihop med rätt kvinna. Riktigt så enkelt var det inte. All svartbränd sot som fanns i min själ bar jag förstås med mig in i förhållandet.

Tjugo år av att lära känna varandras sot. Förstå varandras fixeringar. Acceptera varandras dumheter.

Vi visste inget om den processen heller. Men vi levde oss igenom den.

Det senaste året har det varit så fasansfullt mycket elände omkring oss. På något sätt måste vi leva oss igenom det också.

Den där känslan av att ha kommit hem. Det kunde ha varit något som gick över. Men det var det inte. Du är mitt hem.

Tjugo år av kärlek och samarbete.

Jag vet inte vart vi ska. Jag vet inte var det slutar Men jag fortsätter att följa dig så länge du vill.

Till Kungsgatans krön, och en liten bit till.

Lova att du klarar det

(Publicerad i GP onsdag 10 april 2013)

Min son, jag tänker på allt som mamma och jag kan göra för dig, trots att du är så sjuk.

Vi kan laga minestronesoppa när du är sugen på det. Vi kan steka raggmunk. Vi kan göra varma mackor med ost och oregano. Vi kan koka upp vatten och göra svartvinbärste.

Vi kan hålla spypåsarna när cellgifterna trasar sönder din kropp. När smärtorna sätter in kan vi låta dig krama våra händer tills de vitnar. Vi kan byta din svettiga tröja, vi kan bädda rent i din säng.

Vi kan hjälpa dig att fatta vad det är de säger och menar allihop: onkologerna, neurologerna, urologerna, smärtläkarna, strålningsläkarna, infektionsläkarna, kirurgerna och alla de andra.

När du är hemma kan vi se till att du tar din medicin i rätt tid. Att du får i dig vätska och något att äta. Att du kommer upp ur sängen en stund, även om det bara är till soffan.

Vi kan se till att du gör din sjukgymnastik även när du helst inte vill, för den hjälper dig och är viktig för dig. Du behöver en stark kropp för att orka med din sjukdom.

Vi kan skaffa den nya Batmanfilmen åt dig. Vi kan kolla hur länge Palmedokumentärerna ligger kvar på SVT Play. Vi kan söka på illegala sajter så att du kan se alla avsnitt i Game of Thrones

När du själv inte orkar kan vi hålla kontakt med alla som tänker på dig. Alla kompisar och släktingar. Vi kan berätta för dem vad som händer.

Vi kan viska till dig att detta helvete ska ha ett slut. Cancer går att bota, vi lever i en fantastisk tid. Det du går igenom är fullkomligt omänskligt, men det har ett slut. Det kommer en annan tid.

Allt detta kan mamma och jag göra. Och samtidigt kan vi inte göra ett dyft.

Vi står på en strand. Framför oss pekar en stenpir rakt ut i havet.  Dimman ligger tät och vi ser varken horisonten eller slutet på piren.

Vi börjar gå. Allt är vitt, vi är blinda. Det enda vi vet är att vi måste nå allra längst ut innan vi får vända tillbaka. Till slut är vi framme. Stillheten är överväldigande. Här finns ingen vind, inga dofter, inga fåglar ens.

Då ser jag att piren fortsätter ytterligare en bit. Men dit kan inte mamma och jag gå. Här går gränsen för oss.

Du är ensam nu, min pojke. Den sista biten måste du orka själv. Lova att du klarar det, så väntar vi på dig här.

Om ett visst datum

(Publicerad i Göteborgs-Posten 20 mars 2013)

Sedan många år har jag haft ögonen på ett visst datum: den 20 mars 2013. Den dagen, som alltså infaller idag, fyller jag 48 år, 4 månader och 11 dagar. Jag är därmed exakt lika gammal som min mamma var när hon dog.

Jag tycker att jag är mitt uppe i livet, men för mamma var alltså den här dagen slutpunkten. Det är drygt 20 år sedan hon dog och det var cancern som tog henne.

Att bli äldre än sin förälder känns väldigt märkligt, nästan naturvidrigt.

Jag är inte alls någon vidskeplig person, det är inte så att jag har föreställt mig att det ska hända något dramatiskt den 20 mars. Och jag tror verkligen inte att jag själv ska dö idag. Ändå får jag erkänna att jag har funderat lite extra på min hälsa ju närmare det här datumet har kommit. Tänk om cancern tar mig också? Tänk om jag inte får se mina barn bli vuxna?

Dessbättre är jag kärnfrisk. Lite pollenallergi på vårarna, då och då lite ont i knät, värre bekymmer har jag inte. Jag brukar aldrig ens bli förkyld. Allt, precis allt, tyder på att jag kommer att vara i livet även efter den 20 mars.

Jag har alltså närmat mig det högtidliga datumet med ett slags kontemplativt lugn. Jag har tänkt att jag kanske skulle tända ett ljus, begrunda tidens gång och prata lite med barnen om deras farmor, som de aldrig fick träffa.

Men så enkelt är inte livet.

För visst var cancern på väg, den kom bara smygande från ett annat håll än jag hade väntat mig.

Min son klagade över att han fick ont i höften när han hoppade studsmatta. Några veckor senare var smärtan outhärdlig. Efter röntgen satt min fru och jag med en läkare i ett litet rum och tittade på bilder.

Två tumörer i ryggen. Operation redan nästa dag, sedan en lång, svår behandling med strålning och cellgifter.

Allt det där med 20 mars förlorade genast sin betydelse. Även om min mamma dog ganska ung var i alla fall ordningen den rätta: föräldern försvann före barnet. Nu var plötsligt min sons liv hotat och det var bara fel. Så får det inte vara. Barnet får inte dö först.

Den dagen min son fick sitt cancerbesked var han 14 år, 6 månader och 15 dagar gammal. I samma stund började också hans kamp för att överleva och bli frisk igen.

"Vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp!"

(Publicerad i GP i augusti 2012)

Säg att det står en skrynklig typ utanför Systemet och frågar om jag kan avvara en tia till ”en kopp kaffe”.

Då kan jag förstås välja att gräva fram en tia ur fickan, även om jag kanske hyser en misstanke om att pengarna kommer att gå till något annat än fika.

Men jag kan också välja att ge mannen ett erbjudande.

- En tia kan inte att hjälpa dig, säger jag. Men vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp till nästa månad. Det räcker till lite rena kläder och en flaska shampo. När du ser proper ut kan du börja söka jobb och komma på fötter igen.

- Tusen spänn? säger mannen häpet, med skrovlig röst och dimmig blick.

- Javisst, och jag ska ge dig en riktigt bra ränta. Tre procent. Och en generös återbetalningstid, fem månader. Tvåhundra plus ränta varje månad. Vi ses här om en månad.

Och så lämnar jag över två femhundringar.

En månad senare går jag tillbaka till samma Systembolag och finner att mannen ser lika skrynklig ut som förra gången. Det visar sig att han varken har köpt kläder eller skaffat ett jobb. Och vad värre är, han har inga pengar att amortera lånet med.

- Oj då, säger jag. Men vet du vad, jag ska vara schysst och låna dig pengar till de närmaste två amorteringarna. Det blir fyrahundra plus ränta. Jag vill ju inte att du ska gå i konkurs.

- Fyrahundra spänn? säger mannen, lika häpet som förra gången.

- Fast räntan på det nya lånet blir förstås åtta procent. Vi ses om en månad!

Efter den månaden kan mannen fortfarande inte betala. Jag ger ett nytt lån till amorteringarna, den här gången till tolv procents ränta. Efter att det har fortsatt på samma sätt några vändor till är mannen skyldig mig 2 000 kronor per månad och utsikterna till att han någonsin ska bli skuldfri är små.

Allt för ett ursprungligt lån på tusen spänn.

I praktiken äger jag nu den här mannen. Om jag vill ta hans fåtaliga ägodelar kan jag göra det, via indrivningsföretag och kronofogde.

Javisst, självfallet handlar det här om Europa, Grekland och hela skuldkrisen.

Faktum är att jag hade tänkt presentera en lösning på hela den problematiken här, men tyvärr ser jag att utrymmet håller på att ta slut. Vilken otur!

Jag får nöja mig med en fråga. Vem är egentligen den största skurken i den här historien: den fattige mannen som lånar mer än han kan betala tillbaka, eller den rike - jag - som ställer ut lånen till honom?

En del grejer tycker jag att ni kunde ha informerat om

(Publicerad i GP i juli månad 2012)

Hallå? Vadå? Ja, det stämmer, jag är kund hos er. Om jag kan tänka mig att svara på några frågor? Eh ... Visst, om det går snabbt så.

Vald tjänst? Det är den där som ni kallar för Livet. Och mitt tillval är Guldkant. Varaktighet minst 75 år står det i kontraktet, det var ett specialerbjudande som ni hade. Ni tänker väl inte ändra det? Bra, för i så fall hade jag definitivt bytt leverantör.

Mitt betyg på tjänsten? Ja, det får bli ... kanske inte en femma men absolut en fyra. Jag trivs med Livet. Absolut.

Saker jag är nöjd med, det är ungarna förstås, och min partner för det mesta. Och så villan, altanen, lönen, jobbet, båten, semestrarna. Jag är nöjd med det mesta. Ett tag hade vi bara en bil, men det är länge sedan nu.

En del grejer tycker jag i och för sig att ni kunde ha informerat om, det är till exempel rätt krångligt det här att synen förändras med åldern. Jag har fått gå till optikern och skaffa nya linser en gång om året de senaste ... Vadå? Stod det i kontraktet, säger du? På baksidan? Jaha, du borde ju veta. Men det var inget ni gjorde reklam för, precis.

Jag tycker ni kunde ha ett mycket enklare system med bara två val: antingen såg man bra eller så var man blind. Jag skulle välja att se bra i så fall.

Men visst, på det stora hela är jag nöjd. Jag tycker ni har hållit vad ni lovade.

Övriga synpunkter? Vet du, det jag undrar mest är varför inte alla har valt samma som jag. I min bekantskapskrets har nästan alla Guldkant, men det finns ju uppenbarligen många andra som har valt alternativen Medelklass och Låginkomst. Väldigt konstigt faktiskt. Om man tar Låginkomst måste väl hela familjen bo typ i en trea i Bifrost? Hyresrätt dessutom! Jag menar, hallå liksom, varför vill man ha det så?

Vi har ju trots allt valfrihet i Sverige. Man kan välja Guldkant och få det bra, men vissa väljer ändå Låginkomst. Varför? Det är helt obegripligt. Det finns till och med vissa som väljer Fattigdom.

Men det är förstås deras sak. Alla gör sina egna val. Så är det, man måste respektera hur folk väljer. Det är viktigt med integritet.

Jag är i alla fall nöjd med Livet Guldkant, som sagt. Var det allt? Jaha, tack så mycket då!

En liten bit mörk choklad

(Publicerad i GP onsdag 13 juni)

Sånt här är jag bra på: att brygga mig en kopp kaffe, ta med den ner på gården och sätta mig i solen. Bara sitta där en stund och bläddra i tidningen och titta på barnen som leker.

Det är faktiskt ingen obetydlig sak att vara bra på. Det handlar om att kunna njuta av det lilla, att kunna ta vara på vardagen. Jag är tacksam över att ha den förmågan, den gör livet lite bättre.

Men jag sörjer en annan förmåga, en som jag hade förr: den till extas.

En gång i tiden var det så här: jag slet på ett skitjobb veckan lång och hatade varenda minut. Men jag hade helgernas extas. Minnet av den höll mig uppe under knegarveckorna.

Extasen kunde bottna i enskildheter: jag kunde ha sett en konsert med ett bra band, haft ett nattligt samtal med en själsfrände vid en sölig bardisk. Blivit upphånglad mot en tegelvägg av en snygg tjej.

Men allra mest handlade det om en ständigt närvarande eufori, ett pirr i kroppen som satte in i samma sekund som jag stämplade ut från jobbet på fredagen. Ett pirr som gjorde alla människor fantastiska, alla möten storslagna, alla vägval livsavgörande.

Ett skimmer över staden, över nätterna. En magi som både slet sönder och helade.

Det är den magin jag inte hittar fram till längre.

Nu tänker en cynisk läsare: det var bara spriten som gjorde det. Du drack dig fram till det där tillståndet. Och något ligger det väl i det. Men i så fall undrar jag: varför kan inte spriten åstadkomma samma mirakel idag? Den medelålders man jag är numera blir glad och pratsam av alkohol, men inte euforisk.

Är det bara ålderns fel? Är det så enkelt?

Eller är det något som jag har gjort med mig själv? Har jag bommat igen om mitt hjärta, har jag stängt portarna mot världen?

Mitt liv är gott numera. Jag får betalt för att skriva och översätta, jag behöver inte någon extatisk helg för att överleva veckan. Det lunkar på. Där jag sitter på gården i solskenet unnar jag mig en liten bit mörk choklad till kaffet.

Ja, ni hör ju själva: ”en liten bit mörk choklad till kaffet.”

Jag upprepar: jag är tacksam för min förmåga till vardagslycka.

Men se upp. Plötsligt kommer en stråle från en avlägsen stjärna att nå in i mitt hjärta och väcka det som slumrat. Jag kommer att lyfta, sväva iväg över taken och återta min rätta plats över staden.