(Publicerad i GP onsdag 13 april 2011)
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
onsdag 13 april 2011
onsdag 16 mars 2011
Allt är en soppa, inget hänger ihop
(Publicerad i GP onsdag 16 mars)
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
torsdag 17 februari 2011
I Manchester fattar de ingenting
(Publicerad i G-P onsdag 16 februari.)
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
fredag 4 februari 2011
Just nu vet ingen var jag är
(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 26 januari 2011.)
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
tisdag 28 december 2010
Tankar kvällen före julafton
(Publicerad i GP 28 december 2010)
Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.
På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.
Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.
Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.
Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.
Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?
En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.
En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.
Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.
Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.
Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.
Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.
På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.
Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.
Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.
Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.
Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?
En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.
En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.
Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.
Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.
Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.
torsdag 9 december 2010
Helt okej fast kanske inget särskilt
(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 december 2010.)
På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.
Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.
Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.
Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.
Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.
Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.
För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.
Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.
Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.
Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.
Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.
I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.
Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.
Jag ger stället max ett halvår till.
På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.
Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.
Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.
Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.
Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.
Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.
För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.
Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.
Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.
Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.
Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.
I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.
Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.
Jag ger stället max ett halvår till.
onsdag 1 december 2010
Kära dagbok!
(Publicerad i GP 30 november 2010)
Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.
För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.
Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.
Hon försäkrade att de kunde det.
Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.
Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.
Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.
För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.
Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?
Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.
Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”
Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.
Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.
Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.
Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.
För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.
Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.
Hon försäkrade att de kunde det.
Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.
Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.
Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.
För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.
Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?
Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.
Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”
Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.
Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.
Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)