Helt okej fast kanske inget särskilt

(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 december 2010.)

På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.

Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.

Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.

Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.

Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.

Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.

För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.

Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.

Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.

Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.

Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.

I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.

Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.

Jag ger stället max ett halvår till.