Du får bara förlora om du vinner

(Publicerad i GP 7 mars 2018)

Jag antar att jag inte är ensam om att ha gråtit en skvätt framför TV:n under vinter-OS. Jag kan aldrig se mig mätt på det där ögonblicket då guldmedaljören glider i mål på sina skridskor eller skidor. Hur många av oss får uppleva ett sådant ögonblick i livet, då allt vi kämpat för och drömt om går i uppfyllelse?

Det är oftast det som segrarna pratar om efteråt också, i intervjuerna. De har tränat så hårt, slitit i så många år, offrat så mycket – de förtjänar verkligen det här.

Där någonstans brukar mina tårar sluta tillra.

Då börjar jag nämligen tänka på de andra. De som kommer femma och tolva och trettioåtta. De har naturligtvis tränat precis lika hårt och drömt precis lika mycket om att få stå högst upp på prispallen. Om de är utlänningar struntar vi blankt i dem, om de är svenskar tycker vi att de ska skämmas över sina misslyckanden.

I GP:s lördagsbilaga Två dagar kunde man nyligen (24/2) läsa en artikel om vikten av att våga misslyckas. Ett antal framgångsrika entreprenörer och kreatörer berättade öppenhjärtigt om hur de vägrat ge upp trots felsatsningar och fiaskon.

Kära läsare, jag hoppas du noterar ett visst ord i den förra meningen: framgångsrika. Det är helt okej att misslyckas, men bara på villkor att du senare lyckas.

Förlåt, men de säkert förträffliga och hedervärda personer som intervjuades i den där artikeln vet ingenting om vad det innebär att misslyckas. Det de berättar om är små knasiga, charmiga floppar som egentligen bara framhäver hur bra det har gått för dem efteråt.

En person i artikeln har startat ett museum över misslyckanden. Museet är en stor succé.

Världen är full av människor som gjort felsatsningar på riktigt. Entreprenörer vars drömmar slutat med skulder de aldrig kan betala tillbaka. Förhoppningsfulla konstnärer för vilka vändningen aldrig kom: historien slutar inte med att de blir upptäckta och slår igenom utan med att de knäcks och lägger av.

För att inte tala om alla som sitter fast i hopplösa livssituationer, som kvaddat sina förhållanden, drabbats av kroniska sjukdomar, kanske hamnat i missbruk.

Att misslyckas på riktigt är skamfyllt som få andra saker. Vi får sällan läsa om de människorna.

Jag önskar att vi kunde sluta tala om vinnare och förlorare över huvud taget. Vad är det för dumheter egentligen? Folk gör sitt bästa. Folk kämpar så otroligt hårt.

Jo, det är kul med OS-guld. Det är skönt att gråta lite framför TV:n, och jag unnar verkligen segrarna sina medaljer. Men det är en väldigt liten del av verkligheten.

Kåserisk rimmar på Reserisk

(Publicerad i GP 7 februari)

Ordet kåsör används om både kvinna och man. Kåsörens berättelse är ofta intressantare än folkbokföringsnamnet.

Utan ett eget språk är kåsören mest till skada för sig själv.

Jag är själv inget barn av kåseriets tid men jag har hört de mystiska, mytiska namnen som nämns i samma andetag.

En kåsör gör sig känd genom sitt tilltal. Kåsörer har aldrig varit hemliga. Utan vinjett blir kåsören kolumnist.

Det är i och för sig inget större fel med att vara kåsör i små ångermanländska organ, men om man ska få Brad Pitt-status och Zlatan-lön, så vore det nog läge att få in en fot på förslagsvis den amerikanska marknaden.

Vad tjänar egentligen kåseriet till? Vad är dess nytta?

Kåserier är trevliga och kåserier är bra och vi vill ha mer kåserier åt folket. Kåserier som skämtar och roar och upprör och förbryllar. Kanske kan vi börja med det här, kanske är det här ett kåseri. Är det det?

Att kåsera om kåserier är helt fel, ett riktigt kardinal Richelieufel, jättefel helt enkelt.

Någon skrev att kåserierna behövs. Här hittar du fackförbund som är vanliga för dig som kåsör.

Ett kåseri varje morgon håller doktorn borta, äpplen tål jag däremot inte alls.

Men verkligen helt på allvar, har kåseriet någon roll att fylla?

Det är mysigt när gamla gubbar kåserar om hur det var förr.

Jag ska kåsera kring mode och ge sytips. Jag har minsann aldrig skrivit ett kåseri.

En sak får däremot inte förekomma i ett kåseri och det är personlig bitterhet.

En bra kåsör är Ludvig Rasmusson.

Du vet att ett kåseri ska vara lite roligt och lättsamt? Din text saknar bägge delarna.

Texten surfar hela tiden fram på en kåserisk yta där ingenting blir på allvar, varken glädjen eller sorgen.

Kåserisk rimmar på Reserisk och 54 andra ord.

Ingenstans står det något om att ett kåseri ska ha en ”knorr” på slutet. Det fick jag lära mig en gång i tiden, men det kanske är bortlagt, för det är inte ofta kåserierna numera avslutas med en rolighet.

Detta konceptuella kåseri består av befintliga meningar som jag har hittat i böcker, tidningar och på nätet, och sedan skapat ett collage av.

En spottloska i Stockholm

(Publicerad i GP 10 januari 2018)

Första gången jag såg en människa bete sig öppet rasistiskt var i en tunnelbanevagn i Stockholm i mitten av 1980-talet.

Jag hade sällskap av en iransk kille som bodde i samma studentkorridor som jag, och som läste till tandläkare. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns desto tydligare att när min iranske kamrat reste sig och steg av hördes ett harklande ljud, varefter en rejäl loska landade på platsen där han nyss hade suttit.

När jag lyfte blicken såg jag en vanlig tjej i min egen ålder – drygt 20 – som jag inte hade lagt märke till förut. Hon mötte min häpna blick och nickade bestämt.

Gav jag henne en kärnfull replik? Inledde jag ett pedagogiskt samtal om alla människors lika värde? Knappast. Jag bara reste mig, chockad, och närmast vacklade bort till andra änden av vagnen.

På den tiden, om man var ung och rörde sig i natten, måste man passa sig på vissa ställen. I Stockholm hängde skinheadsen runt Gamla Stans T-banestation, i Göteborg låg de på lur kring Esperantoplatsen. Helst ville de komma åt bögar och invandrare och folk som de tyckte såg ut som kommunister, men även andra kunde råka illa ut.

Skinsen kom dock alltid i gäng, och de slog helst till i mörker. Det var det som var så chockerande med tjejen på tunnelbanan: hon var ensam, nykter och befann sig i en offentlig miljö på dagtid. Jag hade inte trott att man kunde möta en sådan skamlös rasism i Sverige.

Numera vet jag förstås bättre. Tack vare internets och sociala mediers välsignelser vet jag att många svenskar är beredda att häva ur sig de mest motbjudande rasistiska haranger.

Ur den synvinkeln var det nästan trösterikt att följa dokumentärerna om den svenska punkrörelsen, som gick på SVT under helgerna. Där kunde man höra hur de unga (kärnsvenska) punkarna på 1970-talet möttes av ogenerat förakt från en del ”vanliga svenskar”.

I grunden handlar det alltså inte ens om invandrarhat. Det finns tydligen alltid en ilsken, högljudd grupp i samhället som inte tål avvikelser från vad de betraktar som normalt.

Det är ju dystert förstås. Och det är sant att den här högljudda gruppen har gått framåt på senare år, i hela västvärlden.

Men inte tusan kunde tjejen på tunnelbanan hindra min iranska kamrat från att utbilda sig till tandläkare. Och inte tusan kunde surpupporna hindra punken från att blomstra.

Spottloskor, förakt och inskränkthet mot den evigt mänskliga viljan att utvecklas och skapa i frihet. I slutändan kan bara det sistnämnda vinna.

Översättaren som genetiker

(Publicerad i GP 13 december 2017)

När du betraktar en digital bild kan du inte se att den är uppbyggd av små, små korn: pixlar. Men så är det naturligtvis. Om du förstorar bilden tillräckligt mycket ser du inte längre motivet. Du ser bara en grynig massa av prickar vars små färgskiftningar bygger upp bilden.

Det är samma sak med en människa. Om du kunde zooma in din vän tillräckligt mycket skulle du inte längre se hennes yttre egenskaper. Du skulle se det biologiska livets pixlar, det vill säga generna. Långa dubbelspiraler fyllda med information där minimala skillnader i koden skapar livets mäktiga variation.

Anledningen till att jag skriver det här är att folk ibland frågar mig hur det är att översätta olika författare. Är det inte svårt att växla mellan helt olika litterära stilar?

Jo. Ja. Men samtidigt inte.

Jag ska försöka förklara.

Jag har texten framför mig. En helhet, ett konstnärligt verk. Kanske skrivet i drastisk, korthuggen stil. Eller i blommig och svulstig. Det spelar förstås stor roll för min upplevelse som läsare. Men för mitt arbete som översättare saknar det betydelse.

Den nivå där jag konkret jobbar är pixelnivån, dna-nivån. Hela dagarna ägnar jag mig närsynt åt textens minsta beståndsdelar. Jag ser till att syftningar och metaforer hänger ihop, jag justerar adjektivens nyanser, jag placerar ut strategiska kommatecken och flyttar på otympliga bisatser.

Efter 60 översatta böcker upplever jag att all text, om man tittar tillräckligt noga på den, är mer eller mindre identisk. Det är korn att ordna i mönster. På kornnivån finns ingen skillnad mellan herrgårdsromaner, pornografi och Nobelpristagare (ja, jag har översatt alla tre).

Texten och världen som kod, som information. Som föränderliga pixlar och enkelt manipulerbar massa.

När en genetiker klipper och klistrar i generna så förändrar det förstås obönhörligen den individ som dessa gener sitter i. Och på samma sätt är mitt ordnande med textkornen inget abstrakt arbete: det får konkreta konsekvenser på den nivå och i den verklighet där läsaren så småningom ska möta texten.

Det är ingen oskyldig lek. Såväl genetisk manipulation som textmanipulation kan få ohyggliga konsekvenser.

När arbetet är avslutat har även min text, översättningen, i lyckliga fall blivit ett konstnärligt verk. Den korthuggna eller blommiga stilen finns på plats, utan att jag direkt satt och tänkte på att vara korthuggen eller blommig. Hur gick det till? Tja, inte vet jag. Jag försökte bara ordna mina korn.

Herregud, så sakta hon springer

Publicerad i GP 15 november 2017

Det finns en lustig sak som kan inträffa i slutet av ett maratonlopp. Nämligen att …

Vänta, vi bryter där. Läs den första meningen igen.

Visst ger den på ett ledigt sätt intryck av att vara skriven av en garvad maratonveteran? En med kanske sådär 25 lopp bakom sig?

I själva verket sprang jag mitt första maraton för två månader sedan, i Helsingborg.

Sedan dess har jag på ett ytterst diskret och subtilt sätt fört in samtalet på maratonlöpande när jag har kunnat. ”Jaså, du äter en banan? De brukar förresten dela ut bananer när man springer maraton.” ”Skönt att det är fredag, det känns som när man ser målet i ett maratonlopp.”

Att springa långt har kommit med åren för min del. Ju äldre jag har blivit, desto längre har jag sprungit. Jag är 53 nu, hur långt jag kommer att springa när jag är 80 vågar jag knappt tänka på.

Uthållighet är en av få fysiska förmågor som förbättras med åren. Allt som har med snabbhet och explosivitet att göra tillhör ungdomen. Men seghet och envishet, där har vi äldre ofta en fördel.

Sedan är det ju njutningen också. Löpningens verkliga guld kommer man enklast åt om man springer sakta och länge, helst ute på vindlande stigar i naturen. Jag talar om själsfriden, flowet, den inre musiken.

Man blir faktiskt ödmjuk av långdistanslöpning också, eftersom man lär känna sina egna gränser.

Hur som helst är det faktiskt sant att det hände en lustig sak i slutet av mitt – ja, ja! – enda maratonlopp.

Någon gång efter trettio kilometer orkade jag inte längre hålla reda på mina planerade kilometertider, eller vid vilken passering jag hade tänkt äta min medhavda kexchoklad. Jag gick in i ett tillstånd där allt bara handlade om att sätta den ena foten framför den andra.

När jag såg mig omkring märkte jag att det var samma sak för de flesta. Under första halvan av loppet var det mycket småprat och skämt mellan löparna, nu var folk sammanbitna och tysta, var och en inne i sin egen bubbla.

På en raksträcka blev jag omsprungen. Det kändes som om det tog en evighet för kvinnan att komma upp jämsides och maka sig förbi. Som de flesta i det här skedet orkade hon egentligen inte accelerera.

Till slut var hon ändå ett par meter framför mig.

Herregud, så sakta hon springer, tänkte jag. Man kan knappt kalla det löpning. Det är skrattretande. En gammal gubbe med rullator skulle kunna gå fortare.

Och sedan slog det mig förstås. Om hon springer så sakta … då springer ju jag ännu saktare.

Som sagt: man lär sig ödmjukhet.

Men jag tog mig i mål.

Kvinnan från nattåget

Publicerad i GP 18 oktober 2017

På ett nattåg genom Europa viskade en kvinna tröstande i mitt öra medan ljusen från sydtyska städer glimmade förbi. Jag anade inte då att jag skulle återse samma kvinna ett drygt år senare, i Filadelfiakyrkan i Halmstad.

Om vi börjar med nattåget.

Det var förra sommaren, sträckan var Hamburg-Basel och jag, som inte åkt nattåg på decennier, hade glömt hur trånga de där sovkupéerna är. Min fru och dotter somnade snart, jag låg vaken och försökte andas lugnt men kände hur väggarna kröp närmare. Luften var kvav, värmen smutsig och torr.

Jag fumlade upp mobilen och satte i hörlurarna.

Någon hade tipsat om en artist vid namn Marie Danielle, en amerikansk singer-songwriter. Jag klickade fram hennes hittills enda album, och det visade sig att hon gjorde musik som passade perfekt för att hålla hotande panikkänslor i schack.

Hennes röst var mörk och aningen sträv. Hon sjöng om hårda erfarenheter på ett sätt som fick mig att minnas min ungdom, när jag trodde att all smärta var romantisk. Nu vet jag bättre, men Danielle hade ett rakt och lite dröjande tilltal som fängslade mig. Hon gick in i hjärtat.

Albumet gick på repeat hela natten. På återvägen några veckor senare var det samma sak. Marie Danielle blev min talisman.

På nätet hittade jag nästan ingenting om henne. Att döma av hur få lyssningar hon har på Spotify kan jag mycket väl vara hennes största fan i hela världen.

Därför blev jag ganska förvånad när jag härom veckan fick se att hon skulle spela i Halmstad, som förband till något slags countryrockband. I Filadelfiakyrkans kafé, av alla ställen.

Jag tog tåget dit förstås. Slog mig ner på tredje bänkraden, fem meter från scenen, bland en publik på kanske hundra personer. Jag var faktiskt lite nervös. Pirrig.

Marie Danielle kom in i svart klänning och jeansjacka och hon spelade sina sånger och vi fick ögonkontakt. Vi gick ut på en liten italiensk krog efteråt och jag berättade allt för henne och hon tog min hand, och dagen efter skickade hon en ljudfil med en låt som hon hade skrivit bara till mig.

Nej, herregud, vad tror ni egentligen?

Det var en kort spelning. Hon var ensam med akustisk gitarr, vilket inte gjorde låtarna rättvisa. Publiken satt tyst och väntade på huvudbandet. Hon nämnde en ny cd, sådär som artister gör.

Både hon och publiken kommer nog att glömma den här spelningen. Bara jag kommer att minnas.

Jag kunde lätt ha gått fram till henne efteråt, men avstod.

Men när tåget for hem genom det halländska höstmörkret var det nästan som att åka nattåg genom Europa.

                                              Marie Danielle på scen i Halmstad

Drömmen är vår enda chans

(Publicerad i GP 20 september 2017)

De senaste åren har jag träffat många människor som liksom jag har förlorat ett barn. Vissa alldeles nyss, andra för flera decennier sedan. Alla har sin egen historia att berätta och sina egna strategier för att klara sig.

Ingen enda har sagt att de har kommit över sitt barns död, oavsett hur lång tid som har gått. Den typen av hopp – att allt ska bli bra en dag – ges inte i vår situation.

Vissa dagar tänker jag: såret läker aldrig men det går att leva ändå.

Andra dagar tänker jag: det går att leva men såret läker aldrig.

Skillnaden mellan formuleringarna motsvarar skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Av dessa dagar blir det till slut månader och år. Tiden stannar inte för oss levande. I vår familj kommer snart lillasyster att vara äldre än sin storebror.

De döda däremot förblir frusna i tiden. Vår son sitter fast i ett allt avlägsnare förflutet. Han blir aldrig äldre än de där nästan sjutton åren.

Bilderna vi har uppsatta av honom i lägenheten kommer att blekna. Och det är oförlåtligt, det är skamligt, men även minnena kommer att blekna. Vinden blåser över slätten. Tiden själv hånar oss.

Det är förstås inte så att vi glömmer honom. Men vi förs allt längre bort från honom. Det är en helt fruktansvärd känsla, att lämna kvar sitt barn och själv resa vidare. Som att man sviker bara genom att fortsätta andas.

Till slut återstår bara en sak: att hoppas på natten. På drömmen.

För vissa nätter finns han ju där så tydligt. Han är hos mig, ibland som liten parvel, ibland som gänglig tonåring. Ibland är han svårt cancersjuk, andra gånger frisk och lycklig. I drömmen är hans närvaro stark. Vi är tillsammans. Han är lika verklig eller overklig som allt annat.

Det finns morgnar då jag inte är helt säker när jag vaknar. Hade jag nyss en fasansfull mardröm där mitt barn dog? Eller drömde jag en lyckodröm där mitt döda barn var i livet?

För en kort stund är gränserna upplösta och allt är möjligt. Sedan återfår verkligheten sina fasta, obarmhärtiga konturer.

Det går inte att bestämma vad man ska drömma om. Det kan gå länge mellan gångerna. Men varje kväll hoppas jag.

Jag gissar att jag inte är ensam. Vi är många som lever med omätbara förluster.

Vi somnar, vi hoppas. Drömmen är vår enda chans.