onsdag 10 januari 2018

En spottloska i Stockholm

(Publicerad i GP 10 januari 2018)

Första gången jag såg en människa bete sig öppet rasistiskt var i en tunnelbanevagn i Stockholm i mitten av 1980-talet.
Jag hade sällskap av en iransk kille som bodde i samma studentkorridor som jag, och som läste till tandläkare. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns desto tydligare att när min iranske kamrat reste sig och steg av hördes ett harklande ljud, varefter en rejäl loska landade på platsen där han nyss hade suttit.
När jag lyfte blicken såg jag en vanlig tjej i min egen ålder – drygt 20 – som jag inte hade lagt märke till förut. Hon mötte min häpna blick och nickade bestämt.
Gav jag henne en kärnfull replik? Inledde jag ett pedagogiskt samtal om alla människors lika värde? Knappast. Jag bara reste mig, chockad, och närmast vacklade bort till andra änden av vagnen.
På den tiden, om man var ung och rörde sig i natten, måste man passa sig på vissa ställen. I Stockholm hängde skinheadsen runt Gamla Stans T-banestation, i Göteborg låg de på lur kring Esperantoplatsen. Helst ville de komma åt bögar och invandrare och folk som de tyckte såg ut som kommunister, men även andra kunde råka illa ut.
Skinsen kom dock alltid i gäng, och de slog helst till i mörker. Det var det som var så chockerande med tjejen på tunnelbanan: hon var ensam, nykter och befann sig i en offentlig miljö på dagtid. Jag hade inte trott att man kunde möta en sådan skamlös rasism i Sverige.
Numera vet jag förstås bättre. Tack vare internets och sociala mediers välsignelser vet jag att många svenskar är beredda att häva ur sig de mest motbjudande rasistiska haranger.
Ur den synvinkeln var det nästan trösterikt att följa dokumentärerna om den svenska punkrörelsen, som gick på SVT under helgerna. Där kunde man höra hur de unga (kärnsvenska) punkarna på 1970-talet möttes av ogenerat förakt från en del ”vanliga svenskar”.
I grunden handlar det alltså inte ens om invandrarhat. Det finns tydligen alltid en ilsken, högljudd grupp i samhället som inte tål avvikelser från vad de betraktar som normalt.
Det är ju dystert förstås. Och det är sant att den här högljudda gruppen har gått framåt på senare år, i hela västvärlden.
Men inte tusan kunde tjejen på tunnelbanan hindra min iranska kamrat från att utbilda sig till tandläkare. Och inte tusan kunde surpupporna hindra punken från att blomstra.
Spottloskor, förakt och inskränkthet mot den evigt mänskliga viljan att utvecklas och skapa i frihet. I slutändan kan bara det sistnämnda vinna.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar