Riktig hockey och riktiga bibliotek

(Publicerad i Göteborgs-Posten 3 juni 2015)

Sedan Stadsbiblioteket nyinvigdes för ett drygt år sedan har utlåningen sjunkit med 30 procent, meddelades det nyligen.

Det är tyvärr lätt att förstå varför: nybygget är riktigt dåligt genomtänkt.

Jag skriver detta med sorg i hjärtat, för Stadsbibblan har i perioder varit mitt andra hem. Tänk så många gånger jag har klivit in genom den gamla entrén, där man kom in i en öppen, härlig ljusgård och såg raderna av böcker på våningarna ovanför.

I den nya entrén är det mörkt och lågt i tak. En stor trappa leder ner i källaren och den äldre biblioteksdelen till höger tycks vara avspärrad.

Böcker? Nej, inga. Eller vänta, till vänster finns några hyllor med pocketböcker, ungefär som när bokhandlare ställer ut lite billiga titlar på trottoaren.

Efter en stund ser man att avspärrningen till höger egentligen är en pelarrad – det går att komma igenom. Efter pelarna kommer dock nästa hinder: vägen blockeras av en informationsdisk, ofta med lång kö. När man trängt sig förbi den är man äntligen inne i det egentliga biblioteket.

Om Stadsbiblioteket var en sajt skulle jag redan ha klickat bort den vid det laget. Förvirrad design, usel användarvänlighet. Orka!

Sedan kommer nästa besvikelse: så få böcker det finns! Hyllorna är numera låga och glesa. Man får intryck av att böcker har blivit en bristvara i världen.

Det är feltänkt i grunden. Som om Frölunda skulle meddela att deras matcher i fortsättningen ska spelas i 3*5 minuter i stället för 3*20, för ishockey är ju ändå rätt tråkigt och gammalmodigt. Publiksiffrorna i Scandinavium skulle sjunka på samma sätt som utlåningssiffrorna på biblioteket har gjort. Hockeyfansen vill ha riktig hockey. Vi bokälskare vill ha ett riktigt bibliotek. Ett boktempel.

Det är faktiskt huvudbiblioteket i landets näst största stad vi talar om.

Så mycket har blivit fel att jag inte kan räkna upp allt här. De nya yttergångarna runt den gamla byggnaden är uselt utnyttjade. Och är det någon som har lyckats hitta från A till Ö på den skönlitterära sektionen? (Tips: efter I måste man ta vägen genom avdelningarna för konst och arkitektur, och efter M ska man gå bort till andra sidan ljusgården.)

Vi trogna fans lär väl trotsa krånglet och fortsätta låna böcker. Men att det ska tillkomma nya låntagare när biblioteket aktivt tonar ner sin kärnverksamhet? Glöm det.

Jag lutar mig över räcket och tittar ner i ljusgården mot bottenvåningen, där det tidigare alltid vimlade av folk. Nu står där några läsfåtöljer utplacerade. I två av dem sitter folk och sover.

Den försvunna Milanmössan

Publicerad i Göteborgs-Posten 6 maj 2015

En eftermiddag i mars kom jag hem från en löptur i Änggårdsbergen och upptäckte att jag hade tappat min Milanmössa.

Den hade suttit på huvudet när jag gav mig ut på min runda, men efter en stund blev jag varm och knölade ner den i fickan. Och sedan måste den ha fallit ur.

Ibland när man kämpar med stora motgångar i livet kan det vara de små som knäcker en. Så var det nu. Jag behövde en känsla av kontinuitet i mitt liv, och Milanmössan stod för just det.

Jag köpte den våren 1986 när jag reste runt i Italien en månad och bland annat tittade på fotboll. Milan hade ett blekt lag det året och hamnade i mitten av tabellen, men de hade Nils Liedholm som tränare och de snyggaste dräkterna i Serie A. Den stickade Milanmössan blev min souvenir från resan.

En supporterpryl från ett sydeuropeiskt storlag var något nästan unikt på den tiden. Jag kände ingen annan som hade varit på fotboll i Italien.

De närmaste vintrarna bar jag alltid Milanmössan. Den var gjord för det kalla Milanoklimatet så den dög även i Sverige. Jag hade den faktiskt när Blåvitt spelade mot Inter på Ullevi i mars 1987 – jag tänkte att Interspelarna skulle bli psykade av att se lokalkonkurrenten Milans färger på läktaren.

På senare år har den fått hänga med som springmössa, vilket verkligen inte är det sämsta.

Nu var den alltså borta, och jag sörjde den på ett sätt som man kanske bara gör när man egentligen är ledsen för något annat.

Några veckor senare var jag och handlade på Hemköp på Frölunda Torg, och när jag plockade upp varorna ur korgen hittade jag något längst ner. En liten lapp skriven för hand med röd tusch. Texten löd:

”När snön har smält, vill någon fortfarande värma sig vid ditt hjärta. Det är ju ditt.”

Jag tänkte på hur någon, en främling, hade lagt ner den där lappen i korgen. För att någon annan skulle hitta den och få tröst av de vackra orden.

Nästa gång jag var ute och sprang fick jag syn på något bredvid stigen. Det var min rödsvarta Milanmössa, upphängd på en gren av någon vänlig främling.

Om det här var Facebook skulle jag lägga in en hel rad med hjärtan och glada smileys här.

Jag har haft lappen uppsatt på mitt jobb ett tag, men den måste förstås få vandra vidare. Någon av de närmaste dagarna tänker jag lämna den i en varukorg någonstans i Göteborg

Jag vet att det finns fler än jag som behöver ett värmande ord, en god gärning från en främling.

Mejl från Jeanette Winterson

Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 8 april

För ett tag sedan översatte jag en roman av Jeanette Winterson som på svenska fick titeln Skymningsporten. Det är en skräckromantisk liten historia som utspelar sig på 1600-talet, med viss verklighetsbakgrund i den tidens engelska häxprocesser.

I boken tillverkar en kvinna en speciell färg till klänningstyger, en nyans av magenta som förtrollar alla, till och med drottningen. Winterson skriver att färgen har ett särskilt djup – ”som att blicka in i en spegel av kvicksilver”.

Magenta är inte ett färgord som vi använder till vardags i svenskan – de flesta skulle nog säga lila eller purpur. Men ordet finns förstås i svenska språket, så det är inte svårt att översätta. Trodde jag.

En googling visade att magenta är en syntetisk färg som upptäcktes 1859 och ... Men vänta nu? Boken utspelas ju på 1600-talet. Hade Winterson gjort en dundertabbe här?

Som översättare hamnar man ibland i just sådana lägen, där varken lexikon, internet eller personliga kontakter räcker till. Då har man två alternativ: antingen chansa på något som känns hyfsat sannolikt och hoppas att ingen ska avslöja en. Eller också fråga författaren.

Det sistnämnda kan vara knivigt eftersom man ofta måste forcera en mur av agenter och förlagsmänniskor för att nå fram till författaren. Dessutom kan man känna sig osäker – man vill inte framstå som en dumbom som kommer med korkade frågor.

I det här fallet skickade jag ändå iväg ett mejl. Efter någon vecka fick jag svar.

Givetvis hade inte Winterson gjort någon tabbe. Hon hade valt magenta just för att den färgen inte fanns på 1600-talet. Det ”felaktiga” ordet bidrog till färgens magiska skimmer.

Fast, skrev hon, om jag hellre ville använda purpur i min översättning så gick det också bra. Och i den planerade filmversionen skulle färgen vara smaragdgrön.

Jag blev nästan orimligt lycklig av det svaret.

Tyget har en viss färg – men färgen kan också vara en annan. Det finns ett visst ord som är det rätta – men det går också att välja ett annat. I den paradoxen ryms på något sätt allt som är underbart med litteratur. En överväldigande frihet.

Det finns romanförfattare vars läsare klagar på att de har angett fel tillverkningsår för en sovjetisk ubåt eller liknande. Suck.

Sanningen i en skönlitterär text ligger på ett helt annat plan än i den sortens faktadetaljer. Det var det som Jeanette Winterson påminde mig om.

Jag valde att behålla magenta.

Winterson avslutade sitt mejl till mig med här orden: Love is not a thought-experiment. Kärleken är inget tankeexperiment.

Läs gärna Skymningsporten. Men om du bara ska läsa en bok av Jeanette Winterson, välj Varför vara lycklig när du kan vara normal? En bok lika enastående som sin titel.

Marsvin och människor

Publicerad i GP 11 mars 2015

Fyra dagar efter att Elon dog, innan vi ens hunnit börja planera hans begravning, skrek min dotter till från sitt rum. Det var Dumle, ett av marsvinen, som låg stel och död i buren.

Hon fick marsvinen den sommaren hon var nio år. Det var två virvelmarsvin, kullsystrar. Båda var vita med bruna och svarta inslag. Hon döpte dem till Hallon och Dumle.

Marsvin blir ofta omkring fem år, och våra var fyra och ett halvt, så jag antar att Dumle dog en naturlig död. Jag vill nog påstå att hon hade ett bra liv, även om jag inser att det är problematiskt att säga så om djur som lever i fångenskap. Vår dotter har skött dem bra och på somrarna har de fått springa ute och äta sig feta på klöver och maskrosblad i sommarstugan.

Marsvin är sociala djur som behöver dela bur med minst en kompis. Det är till och med reglerat i Djurskyddslagen, så man bryter faktiskt mot lagen om man håller ett ensamt marsvin.

Dumle dog på nyårsdagen. Vi höll fortfarande på och underrättade folk om att Elon inte fanns längre. Vi försökte klara av att över huvud taget stå på  benen. Visst hade vi varit förberedda när det gällde Elon, men det hjälper inte mycket. Det går inte att förbereda sig på sådant.

Samtidigt insåg vi att det brådskade för Hallons del.  Hon verkade apatisk, stannade inne i sitt hus, åt och drack minimalt.

Lyckligtvis finns det fantastiska människor överallt här i världen, och Göteborgs marsvin har ett särskilt skyddshelgon i Kvillebäcken. Där finns en kvinna som föder upp och omplacerar marsvin, ger råd och på alla sätt värnar om de små djuren.

Vi lämnade Hallon där. Hon skulle sättas ut i en flock, och efter ett tag skulle man se om hon tydde sig till någon särskild. Det marsvinet skulle sedan få flytta hem till oss och bli hennes nya burkompis.

Januari försvann i en dimma. Vi bestämde en gravplats åt Elon på Västra kyrkogården. Det fanns ingen gravsten än, och han var heller inte urnsatt. Men kransarna  och blommorna från begravningen lades där. Det föll ett tunt lager snö över dem.

Hallon kom hem. Hennes nya kompis hette Bettan. Hon var också ett virvelmarsvin med samma färger, fast det svarta och bruna dominerade mer. Först bråkade de en del, men snart blev det lugnt i buren och båda verkade trivas.

Vid gravplatsen såg blommorna ut att vara frusna, men när vi lyfte upp dem och skakade av snön började de dofta igen.

Och vi stod där och försökte förstå, en mamma, en pappa och en syster. Kunde ingen ta hand om oss också, ordna allt för oss som om vi var små marsvin?

Han hade ett namn

Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015

När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.

Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om den verklighet vi levde i.

Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.

Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår familj här på Världens gång.

Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som handlat om honom har han godkänt.

Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt tacksam för.

Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och att slitas ner av ansvaret och oron.

 Om en enda av er har känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.

Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva de här texterna.

Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag medvetet försöker hålla så torr som möjligt.

Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk igen. Det var det jag skulle skriva om.

Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han hette Elon. Det var hans namn. Elon.

Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.  Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster, hans mamma och jag.

Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.

Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215

 Pengarna går till Barncancerfonden.

Vad gör jag här

(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)

En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.

Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att komma tillbaka igen samma kväll.

Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.

Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana. Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.

Vad gör jag här, tänkte jag.

Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här i närheten.

Efter en stund kom synen sakta tillbaka.

På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en biverkning man kan få av kininet.

Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi. Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag. Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.

Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.

Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han hade gått ner sig ganska rejält.

Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen, helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde identifiera. Sedan förstod jag vad det var: hemlängtan.

En grå liten tomte på spårvagnen

(Publicerad i GP onsdag 17 december)

När min dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:

- Det där är en av de vidrigaste människor jag träffat.

Själva historien fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.

Det var för nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma lägenhet, i Linnéstaden.

På våningen ovanför bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.

Detta hände kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.

Gubben hade en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han alltid arg. Eller ärligt talat: elak.

De där smällarna när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen pågick hemma hos dem.

En kväll hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.

Onekligen en god gärning av oss, man kan inte säga annat.

Nästa gång det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det? Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.

Så vi började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen. Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.

En kväll var hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare stannade en bil utanför.

Det var nu det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?

Till slut gick hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.

Hon kom aldrig mer tillbaka till oss.

Allt det här berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria, precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig verklighet.

 Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut fann modet att lämna sin vidriga lilla man.