tisdag 10 februari 2015

Han hade ett namn

Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015

När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.

Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om den verklighet vi levde i.

Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.

Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår familj här på Världens gång.

Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som handlat om honom har han godkänt.

Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt tacksam för.

Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och att slitas ner av ansvaret och oron.

 Om en enda av er har känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.

Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva de här texterna.

Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag medvetet försöker hålla så torr som möjligt.

Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk igen. Det var det jag skulle skriva om.

Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han hette Elon. Det var hans namn. Elon.

Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.  Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster, hans mamma och jag.

Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.
Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215
 Pengarna går till Barncancerfonden.



2 kommentarer:

  1. Har läst alla dina texter, ja varenda en av dem, sedan våren 2013, och jag har hållit tummarna för din son hela tiden, så hårt jag bara kunnat. Jag har också suttit där ute på östra, vid en säng på bancanceravd och uppdaterat min bästa kompis om vad som hänt sedan sist och pratat om vad vi ska göra efter att allt det här är klart. Hon blev inte heller en av alla dem som gick ut från sjukhuset och pekade fingret åt cancern. Önskade så otroligt mycket att dina texter skulle sluta med ett stort glädjetjut och jag är så uppriktigt ledsen över att det inte blev så.

    SvaraRadera
  2. Blev tårögd i morse när jag läste om Elon. Har nog läst nästan alla dina krönikor sen jag fångades av den första om hur du blivit äldre än din mor men hur ändå döden kom in i familjen. De har varit så otroligt nakna, sorgliga och berörande. Vill bara tacka dej och om möjligt ge lite medkänsla till dej och familjen för dagar som är och kommer

    SvaraRadera