(Publicerad i GP 7 augusti 2011)
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
fredag 19 augusti 2011
Hat är den feges undanflykt
(Publicerad i GP 6 juli 2011)
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
onsdag 8 juni 2011
I varje ögonblick står livet och väger
(Publicerad i GP onsdag 8 juni 2011)
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
onsdag 11 maj 2011
En ofelbar invandringspolitik!
(Publicerad i GP onsdag 11 maj 2011.)
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
onsdag 13 april 2011
"Jag trodde jag hade två barn, men det är nog tre"
(Publicerad i GP onsdag 13 april 2011)
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
onsdag 16 mars 2011
Allt är en soppa, inget hänger ihop
(Publicerad i GP onsdag 16 mars)
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
Som en roman är livet inte längre. Inte när man passerat 45 och går med stormsteg mot 50.
Romaner har i allmänhet en riktning: framåt. Erfarenheter görs, insikter vinns. Klart definierade livsåskådningar bryts mot varandra. Huvudpersonerna utvecklas på ett visst, av författaren planerat sätt.
Så ser inte min tillvaro ut längre. Jag visste en massa saker med säkerhet när jag var 20, nu tvivlar jag på rubbet – ska det föreställa utveckling? Mina barn håller på att bli stora och jag har ingen aning om vad jag kommer att göra om fem eller tio år. Jag ser ingen struktur, jag begriper mig allt mindre på världen, jag glömmer mer än jag lär.
Nej, som en roman är inte medelålderslivet. Men som en tv-serie.
En sådan där lång vindlande en med massor av sidohandlingar. En serie som en gång hade en skapare och en huvudförfattare men som nu är i händerna på otaliga avsnittsförfattare, mellanchefer och representanter för annonsörerna - alla med motstridiga intressen.
Under en period betonas en viss del av storyn, sedan kommer tittarsiffrorna in och serien får en ny inriktning. Det finns inga vackra ellipser, ingen långsam, trovärdig utveckling. Man kastas hit och dit, handlingen är nyckfull, personer förändras på ett som det verkar slumpmässigt sätt. Plötsligt blir någon liten krumelur i skymundan huvudperson i ett avsnitt - sedan glöms hon åter bort.
Säsongerna rullar på, ingen följer varje avsnitt, tittarna zappar in ibland, försvinner igen.
Någon kvalitetsgaranti ges inte. Ibland tycker man sig medverka i något som håller en viss klass, som Mad Men eller The Wire. Men oftast befinner man sig i Vita lögner eller Dallas: allt är en enda soppa, inget hänger ihop.
Detta är livet efter 45. Det är oöverblickbart och kvaliteten svajar, men det är åtminstone underhållande. Jag trivs rätt bra i min tv-serie.
Det mesta utom barnbarn och döden är avklarat. I det läget uppstår en sorts skev, konstig frihet. Jag kan göra vad fan jag vill.
Man kan lära sig slappna av och flyta med. Jag har blivit bättre på det, att slappna av.
Fast det är klart. En gång för mycket länge sedan var livet poesi. Ibland dålig poesi, ofta olycklig sådan. Men dock poesi. Allt stod på spel.
Varje dag och rad pulserade, var livsviktig.
torsdag 17 februari 2011
I Manchester fattar de ingenting
(Publicerad i G-P onsdag 16 februari.)
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)