Han hade ett namn

Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015

När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.

Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om den verklighet vi levde i.

Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.

Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår familj här på Världens gång.

Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som handlat om honom har han godkänt.

Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt tacksam för.

Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och att slitas ner av ansvaret och oron.

 Om en enda av er har känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.

Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva de här texterna.

Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag medvetet försöker hålla så torr som möjligt.

Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk igen. Det var det jag skulle skriva om.

Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han hette Elon. Det var hans namn. Elon.

Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.  Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster, hans mamma och jag.

Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.

Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215

 Pengarna går till Barncancerfonden.

Vad gör jag här

(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)

En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.

Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att komma tillbaka igen samma kväll.

Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.

Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana. Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.

Vad gör jag här, tänkte jag.

Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här i närheten.

Efter en stund kom synen sakta tillbaka.

På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en biverkning man kan få av kininet.

Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi. Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag. Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.

Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.

Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han hade gått ner sig ganska rejält.

Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen, helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde identifiera. Sedan förstod jag vad det var: hemlängtan.

En grå liten tomte på spårvagnen

(Publicerad i GP onsdag 17 december)

När min dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:

- Det där är en av de vidrigaste människor jag träffat.

Själva historien fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.

Det var för nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma lägenhet, i Linnéstaden.

På våningen ovanför bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.

Detta hände kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.

Gubben hade en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han alltid arg. Eller ärligt talat: elak.

De där smällarna när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen pågick hemma hos dem.

En kväll hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.

Onekligen en god gärning av oss, man kan inte säga annat.

Nästa gång det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det? Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.

Så vi började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen. Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.

En kväll var hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare stannade en bil utanför.

Det var nu det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?

Till slut gick hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.

Hon kom aldrig mer tillbaka till oss.

Allt det här berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria, precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig verklighet.

 Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut fann modet att lämna sin vidriga lilla man.

Pilen i hjärtat

(Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2014)

Tja, det är ett hjärta genomborrat med en pil. Amors pil. Kärlekens symbol.

Inte så originellt, kanske. Men å andra sidan en symbol som jag kan stå för i livets alla skiftningar. Den sitter på högerarmen, så pass högt upp att den bara syns om jag själv vill visa den.

Jag skaffade den på Andra Långgatan, jag tror det var 1988. Det hade med olycklig kärlek att göra, förstås, någon tjej som inte ville ha mig. Jag minns inte detaljerna just nu. Eller – det är klart jag minns, men vi tar det en annan gång.

På den tiden var det som en livsstil för mig att vara olyckligt kär. Jag såg det nästan som en plikt – jag trodde att man levde sannare om man var genomborrad av kärlekens smärta, blödde kärlekens blod. Att det man skrev blev bättre av det, till exempel. Det är mycket man kan få för sig när man är ung.

Tanken var hur som helst att med ett Amorshjärta inristat i huden skulle jag aldrig kunna bli bitter och cynisk. Jag skulle aldrig kunna sluta tro på kärleken.

Yngre läsare tror väl att jag ljuger nu, men för tjugofem år sedan väckte även en minimal tatuering uppmärksamhet. Det var fortfarande bara kriminella och mc-typer som var gaddade. Mina kompisar tyckte det var coolt, min mamma förfasade sig. Perfekt på alla sätt, alltså.

Åren gick och jag blev lyckligt gift. Och även om kärleken inte bleknade så gjorde tatueringen det.

Så tanken började gro på att renovera mitt hjärta.

När jag fyller femtio, tänkte jag, då ska jag förnya kontraktet med kärleken. Då ska mitt hjärta lysa klarrött igen.

Och nu i höst var det dags, femtioårsdagen skulle passeras.

Att hitta en tatueringsstudio var lätt, de är ju lika vanliga som frisersalonger och pizzerior numera. Man behöver inte längre smyga runt bland porrbutikerna nere på Andra Lång.

Men motivet då? Ja, hjärtat och pilen förstås. Det var ju själva grundidén: att visa mig själv att jag står för samma sak nu som då.

Fast vadå ”samma sak”?

Visst är tron på kärleken obruten, men det är en annan sorts kärlek vid femtio än vid tjugofem. Ett annat slags liv, med tonårsbarn och ansvar. Och vad jag än tycker om det så har jag tvingats bli lika bekant med Liemannen som med Amor de senaste åren.

Det fick bli en svart skugga till hjärtat, som om det var belyst snett från sidan.

Kärlekens röda hjärta och dödens svarta skugga.

Såret efter tatueringsnålen har just läkt och jag brukar kolla in mitt nya hjärta i spegeln. Vissa dagar tycks det mig som att det röda lyser starkast, andra dagar det svarta.

Att häpna och kanske bäva

(Publicerad i GP onsdag 22 oktober)

Det finns några enstaka personer  som har kvar licensen. Snart kommer en av dem till stan: Bruno K Öijer.

Licensen? undrar du. Vadå för licens?

Jo, i de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits shamaner. Medicinmän eller nåjder är andra ord för samma sak. De står med ett ben i vår värld och ett i andevärlden, och de använder sin kunskap till att bota och hjälpa.

I transen kan shamanen färdas i riken som vi andra inte har tillträde till. Därifrån hämtar han hem något åt oss, något som vi behöver och som vi inte hade kunnat komma åt själva. Något som får oss att häpna och kanske bäva.

Det krävs förstås att man tror. Den sjuke måste ge ut sin licens: Jag lägger mitt öde i dina händer. Jag litar på att du kan bota mig.

Just den typen av tilltro har jag haft till vissa konstnärer och artister. Jag har blundat och gett mig hän – det är det jag menar med att ge ut sin licens. Som att lyfta ett glas och lita på att vinet i det ska ha sin verkan.

Detta är förstås en väldigt romantisk konstsyn. Men också en ursprunglig. Konst och religion gick knappast att skilja åt från början.

Med åren har jag skärpt kraven, och faktum är att jag har återkallat de flesta av de licenser jag en gång utfärdade. Mycket av det jag en gång tyckte var magiskt känns idag som bländverk. Eller i bästa fall som gott hantverk.

Men några namn från förr finns kvar. Några som har bevisat sin relevans gång på gång, som med åren har byggt ett verk som man måste respektera. En Thåström, en Nick Cave, en Monika Fagerholm. De har kvar licensen.

Och så Bruno K Öijer då.

Att läsa hans texter i bokform är fint, men att se honom live är unikt. Bara att se karln komma in på scenen, lång och mager, med det där burriga håret … När han läser brukar det rycka kring hans ögon , kanske något slags nervösa tics, kanske ren inlevelse.

Det är för sent att få se Édith Piaf på Olympia eller en ung Patti Smith på CBGB:s. Men Öijer finns här idag, han är i full verksamhet, det är bara att köpa en biljett.

Det kanske är löjligt, men jag tror fortfarande på det han hämtar hem åt mig från sina resor i den andra världen. Jag är beredd på att bäva.

Mina enda vänner

Publicerad i GP onsdag 24 september

Barnen brukar säga att när jag dör ska jag ha en överkorsad hund i min dödsannons, eftersom jag hatar djur.

Men så illa är det faktiskt inte. Jag förstår mig bara inte på djur och blir inte känslomässigt engagerad i dem. Jag fattar vitsen med att kor ger mjölk och hönor ägg, men inte mycket mer än så. Djur passar bäst i naturen, tycker jag.

Min dotter har två virvelmarsvin och vi brukar passa en hund en gång i veckan. De andra i familjen säger att de älskar dessa djur. Det gör inte jag, men jag tolererar dem.

Ett beteende som djur och människor har gemensamt är det som kallas flykt eller kamp. Ställda inför en akut fara reagerar vi inte logiskt utan instinktivt. Antingen stannar vi och slåss eller så springer vi så fort benen bär.

Men ofta glömmer vi att det finns ett tredje alternativ: att trycka. Även det ett instinktivt beteende.

Trycker är vad haren gör när den skälvande kryper ihop vid en tuva i hopp om att räven ska gå förbi utan att ta den.

Och trycker är vad vi människor gör när vi slår ner blicken inför ett aggressivt gäng på spårvagnen. Eller när vi väljer att inte låtsas om en obehaglig konflikt på jobbet.

Personligen tror jag att tryckandet är det vanligaste mänskliga beteendet vid fara. De flesta av oss är varken hjältar eller fegisar − vi bara blundar och hoppas att det farliga ska gå över.

En kväll nyligen kom jag hem till en tom lägenhet. Min son låg på sjukhus igen och min fru var hos honom. Min dotter var hos en kompis. Det var mörkt och dystert hemma, och det fanns ingenting att äta. Jag var utmattad och rädd och kände mig fruktansvärt ensam.

Så jag tog och hackade lite sallad åt marsvinen, och så fort de hörde ljudet från skärbrädan började de pipa av förväntan.

Jag satte mig på golvet vid marsvinsburen, öppnade luckan och ställde salladen utanför. Efter en stunds tvekan hoppade de ut.

Döden söker vår familj i den begynnande höstens skuggor. Inte den där döden som spelar schack utan den riktiga. Den som tar bort människor.

Om jag blundar går den kanske förbi. Den kanske inte ser oss.

Om jag blundar kanske allt går över.

Marsvinen kuttrade belåtet. Två små pälsbollar som kilade in och ut mellan mina ben och åt sallad ur handen på mig.

I den stunden var de mina enda vänner. I den stunden älskade jag dem.

Kroppen är inte klok

Publicerad i GP 27 augusti 2014

Jag sitter i ett väntrum och bläddrar i en bunt tidningar inriktade på  hälsa och friskvård, och jag läser på nästan varje sida att man bör lyssna på sin kropp. Kroppen är nämligen klok. Kroppen kan till och med läka sig själv om den blir sjuk.

Tyvärr måste jag meddela att detta inte stämmer. Kroppen är verkligen inte särskilt klok. Faktum är att den är ganska korkad.

Kroppen vill helst ha fet och osund mat varje dag. Den älskar verkligen chips och läsk och transfetter. Kroppen fattar nämligen inte att den bor i ett välfärdssamhälle – den tror att den måste bygga upp ett fettlager inför nästa svältperiod.

Kroppen vill ha snabba kickar och belöningar, och därför gillar den alkohol och andra droger. Det finns kroppar som offrar allt – till och med sin egen överlevnad, vilket ju måste sägas vara extra idiotiskt – för att komma över ännu en dos sprit eller knark.

Folk som tillfrisknar efter utbrändhet och utmattningsdepressioner säger ofta att de har lärt sig lyssna bättre på kroppen, men jag tror att de lyssnade precis lika noga under den period då de grundlade sin sjukdom. Det är bara det att kroppen sa något annat då: Visa framfötterna på jobbet! Förbättra din tid på milen! Gör mer saker med familjen! Var snyggare!

Den typen av prestationskrav kommer sällan utifrån. De kommer inifrån, från den egna, korkade kroppen.

Men immunförsvaret då, är inte det fantastiskt?

Jovars, men mycket mer än förkylningar och enklare infektioner klarar det faktiskt inte. Utan moderna läkemedel skulle vi fortfarande dö av bagateller, som lite smuts i ett obetydligt sår. Och tänk på kroppens allra mest naturliga verksamhet, barnafödandet. Hur många mödrar och barn dog inte i samband med förlossningar på den tiden när vi bara hade kroppens egen klokhet att lita till?

Nä, kroppen är faktiskt ganska inkompetent. Plötsligt får den för sig att vanligt björkpollen är skadligt och drar igång en massa plågsamma försvarsreaktioner. Hundratusentals svenskar lider av allergi för att kroppen inte förmår skilja på farligt och ofarligt.

Kroppen klarar inte ens av sin egen celldelning. Varje dag sker misstag i den processen. Oftast är det ofarliga saker men ibland – hoppsan! – råkar kroppen skapa en cancercell som genast börjar dela sig okontrollerat.

Det finns en del praktiska uppgifter som kroppen sköter bra. Den talar tydligt om när den är törstig eller sömnig eller kissnödig. Utmärkt.

Så för all del, lyssna gärna på kroppen. Men lita inte på den.