Kära dagbok!

(Publicerad i GP 30 november 2010)

Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.

För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.

Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.

Hon försäkrade att de kunde det.

Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.

Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.

Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.

För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.

Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?

Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.

Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”

Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.

Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.

Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.

Om ett enkelt litet ord

(Publicerad i GP tisdag 9 november.)

Det jag är mest stolt över efter att ha översätt 40 böcker från engelska är inte att jag har lyckats spåra upp svenska motsvarigheter till knepiga fackuttryck inom matlagning, sexologi, biologi, geologi och ett flertal andra områden.

Inte heller att jag lyckats klura ut innebörden i elisabetanska dikter eller moderna slanguttryck från New Yorks gator.

Nej, efter 40 översätta böcker tror jag att jag är mest stolt över det lilla uttrycket ”där uppe”.

Låt mig förklara.

I mina första översatta böcker stod folk ofta på trappavsatser. De kunde göra allt möjligt där: prata, fundera, kamma sig. Jag minns särskilt en bok där folk ideligen höll till på trappavsatser.

Det engelska ordet här är ”landing”. Slå upp det i ett lexikon och du får betydelsen ”trappavsats, våningsplan”.

Men om vi nu tänker efter: hur ofta står folk egentligen och kammar sig på en trappavsats? Eller på ett våningsplan, för den delen? Extremt sällan, vill jag påstå. I texter som är skrivna direkt på svenska händer det nog aldrig. Varför blev då trappavsatserna så vanliga i mina översättningar?

Till slut började det klarna för mig.

I ett radhus eller en villa med två våningar finns naturligtvis en trappa mellan våningsplanen. När man kommer uppför trappan står man på det som man i England kallar ”the landing”. Det syftar på hela utrymmet där uppe, allt som inte är sovrum eller badrum.

Men vad kallar vi egentligen det utrymmet på svenska?

Jo, vi säger att vi är på ”övervåningen”, i ”hallen där uppe” eller kort och gott –”där uppe”.

Jag hade alltså översatt korrekt så tillvida att jag hade slagit upp ordet i lexikon. Ändå hade det blivit fel. För trots att landing betyder trappavsats så är inte orden likvärdiga. På svenska avses något mer konkret och avgränsat: en avsats mellan två trappor, vanligtvis i ett trapphus. Eller en avsats högst upp i en trappa. Men inte hela det våningsplan som trappan leder upp till.

När jag första gången skrev ”hon väntade där uppe” i stället för ”hon väntade på trappavsatsen”, kände jag mig kolossalt nöjd.

Någon tycker kanske att detta är en löjligt enkel insikt men för mig var den ett steg på vägen till att förstå vad översättning egentligen är.

Det räcker inte att vara duktig på ett främmande språk. Det räcker inte att kunna slå upp svåra ord. Man måste fatta också. Översättaren måste läsa noggrannare än någon annan.

Tillbaka på DM krog

(Här kommer en text om det utlovade återbesöket på DM krog i Kortedala. Texten innehåller en viss kritik av Göteborgs-Posten. Det var troligvis därför som den refuserades av tidningen - jag fick i alla fall aldrig någon motivering.

Denna text är alltså inte publicerad i GP.)

Man skriver så mycket. För mycket, skulle en del säga.

Damir och Zvonko, till exempel, som sitter mittemot mig just nu. Det är fredag eftermiddag på en krog i Kortedala.

Det var så här: GP bad mig skriva om ett par av spårvägens ändhållplatser, bland annat om sexans vändhållplats vid Aprilgatan i Kortedala. Jag åkte dit och skrev om vad jag såg. Bland annat nämnde jag en tidigare ökänd krog på platsen.

Sedan blev texten liggande på tidningen i över två månader. Sånt händer ibland, har redaktören förklarat för mig.

Under väntetiden hann verkligheten förändras.

Krogen vid ändhållplatsen fick nya ägare som satsade på en helt ny inriktning. Nu skulle buset bort och här skulle bli en seriös kvarterskrog med bra mat och vanliga Kortedalabor som gäster: gamla och unga, barnfamiljer och pensionärer.

Lokalerna målades om utvändigt och renoverades invändigt. Under sommaren slog den nya restaurangen upp portarna.

Då, i sämsta tänkbara läge, kom plötsligt min artikel, där det verkade som om det gamla beryktade stället låg kvar.

Damir, som är delägare och hade jobbat som en dåre hela våren och sommaren, blev förtvivlad och såg hela sin satsning slås i spillror. Zvonko, som är allt i allo på restaurangen, skrev en rasande insändare. GP publicerade den efter att ha strukit de värsta personangreppen mot mig.

Nu sitter vi alltså mitt emot varandra på deras restaurang, för vad annat kan man göra i ett sådant här läge? Det finns bara ett sätt: att ses och ta ett snack. Reda ut alltihop.

Så det gör vi. Vi reder ut det. Vi är överens: det var skit med artikeln. Den innehöll inga lögner, men väntetiden gjorde den ändå falsk.

Sedan kan vi snacka om annat. Om fotboll, om restaurangbranschen. Det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta.

Damir är utbildad på restaurangskola men jobbade i tio år med annat, hade bland annat en byggfirma. Nu satsar han för första gången på ett eget ställe, samtidigt som han har familj med två små barn. Det är långa dagar. Han har tvingats ta en del konflikter, porta ett par personer – inte roligt, men nödvändigt för att skapa den trivsamma kvartersrestaurang han vill ha.

Han talar varmt om polisen men är kritisk mot kommunen. Därifrån har han mötts av misstänksamhet, de verkar vilja döma honom på den tidigare krogens rykte.

Det är after work-tid och restaurangen fylls sakta på. För mig ser det ut som om det tuffar på rätt skapligt. Det känns som en lättnad.

Jag kan förresten rekommendera gulaschen.

Om mörkret - det yttre och det inre

(Publicerat i GP 12 oktober 2010)

Det kommer nu. Mörkret.

Inte det som gör kvällarna kortare och nätterna längre. Det är inte det mörkret jag talar om. Inte den yttre hösten. Utan den inre.

Vet du vad jag menar? Är du som jag?

Har du stått på bergets topp någon gång i gnistrande sol? Har du själv kunnat välja vilken färg åkrarna och havet ska ha? Grönt, gult, rött, du bestämmer. Har du känt vinden piska mot ansiktet och vetat att du klarar allt?

Och har du kraschat sedan? Har den svarta dimman rullat in och förlamat dig?

Då är du som jag.

Den svarta dimman. Låt oss tala om den. Den som döljer allt det goda i livet. Den som säger att det inte finns någon utväg. Ingen försoning. Inget hopp.

Den svarta dimman tar ditt livsmod.

Den säger att ingen älskar dig. Att inget lönar sig eller är värt något.

Den tar sig in i bröstet på dig, skaver, får allt att göra ont. Den gör det svårt att andas.

När dimman kommer vill du bara sova, men du kan inte sova. Hela nätterna rullar de värsta filmerna ur ditt liv. De hemskaste ögonblicken. Nederlagen, förödmjukelserna. Du ligger vaken, svettas, gråter.

Känner du igen dig? Och är du rädd nu, nu när höstmörkret nalkas? Rädd för att dimman ska rulla in, för att den yttre hösten ska locka fram den inre?

Då vill jag säga: var inte det. Var inte rädd.

För du är inte ensam. Vi är många som känner likadant. Och vet du vad, för min del har jag släppt rädslan nästan helt. När man slutar vara rädd blir det svårare för dimman att rulla in. Det går. Jag har lärt mig att det finns vägar ut.

Den svarta dimman är skit. Den är ingenting. Låt den inte ta över, låt den inte bestämma ditt liv. Ge den inte en millimeter.

Drick varma drycker. Motionera. Tala med snälla människor.

Om du behöver den sortens hjälp som man betalar för, ta den hjälpen. Det fungerar.

Vägen ut är slingrig och svår. Till slut står du i solen igen.

Vi ses där.

Vid Aprilgatans ändhållplats

(Den här texten publicerades på Världens gång 14 augusti 2010, som en del i serien om spårvägens ändhållplatser. Jag hamnade i blåsväder för den och GP tog in en arg insändare veckan därpå.

Saken var den att texten var skriven i början av juni, men blev liggande på tidningen under hela sommaren. Under den tiden hann verkligheten förändras. Den beryktade krog som nämns i början hade tagits över av en ny, ambitiös krögare. Under sommaren målades stället om utvändigt och renoverades invändigt. Man har numera en schyst meny och vill bli en kvarterskrog i området, ett ställe där alla ska känna sig välkomna. Man vill absolut bli kvitt den gamla krogens rykte, så GP-artikeln kom verkligen olägligt.

Den nya restaurangen heter DM krog och jag kan personligen rekommendera den. Jag var där och tog ett snack med ägaren efter ståhejet, för att reda ut missförståndet. En text om det besöket kommer framöver i GP.

Kåseriet publiceras här i originalskick, men kom alltså ihåg att den andra och tredje meningen inte längre stämmer!)

Aprilgatans vändhållplats i Kortedala slösar inte precis med charmen. Det första man ser när man stiger av är en sliten röd träkåk som ser ut som en gammal sportstuga. Här ligger en av Göteborgs mest beryktade krogar, en sådan som folk varnar en för.

När man har gått förbi den kommer man upp till Årstidstorget, stans kanske fulaste torg. De flesta affärslokalerna står tomma och de som används är skyddade av kraftiga järngaller och jalusier. Här finns en närbutik och en tobaksaffär. Ingen av dem säljer eller kan ladda Västtrafikkort.

Dock finns här också en ny, fräsch vårdcentral, några föreningslokaler och ett bageri. Man vill gärna ge en medalj till bageriinnehavaren. Få saker håller en miljö levande som doften av nybakat bröd.

Det är linje 6 som vänder här. Hållplatsen invigdes 1957, då spårvägen drogs ut till Kortedala. Senare, 1970, förlängdes linjen ut mot det nybyggda Bergsjön. Dit ut går sjuan och elvan numera.

I april 1961 inträffade ett mycket ovanligt brott här: en spårvagnsstöld. En förare på linje 7 hade lämnat spårvagnen utan att ta med sig körhandtaget, och två ynglingar tog chansen. De hoppade in vid förarplatsen och fick fart på vagnen – förmodligen mer fart än de önskade. Vid Allhelgonakyrkan hoppade de av, men den tomma spårvagnen fortsatte att skena in mot stan, förbi Kviberg och SKF.

Händelsen fick ett tragiskt slut. Vid Gamlestadsbron spårade vagnen ur och välte en luftledningsstolpe, som träffade och dödade en mopedist.

Kortedala var Göteborgs första så kallade satellitstad. En hel stadsdel, genomplanerad och byggd från grunden, utan naturlig kontakt med resten av staden.

Många var överlyckliga över att få komma hit. Barnfamiljer kom flyttande från omoderna ettor i stan utan varmvatten eller toalett. Plötsligt bodde de i en tvåa eller till och med trea, med badrum och rejält kök. Kanske till och med balkong. Ett paradis.

Det var femtiotal, den tid då Sverige byggde nytt och allt verkade bli bättre. Till Kortedala flyttade mest arbetare. Från sjuttiotalet och framåt kom invandrare.

Idag ser vi sprickorna i den där satellitstadsdrömmen: betongkänslan, isoleringen från resten av stan, segregeringen. Och så på senare år: problemen med kriminella gäng.

En dag klättrar jag upp i en skogsbacke ovanför Aprilgatans hållplats. Det är en varm försommardag och det doftar starkt av tallbarr. Myror kryper över mina ben. Härifrån är det lätt att förstå stadsplanerarnas vision. Inga gator, inget buller. Huskropparna fritt utplacerade i terrängen, naturen in på knutarna. Det var nog inte så feltänkt. Kanske var det mest skalan som blev fel. Det blev för stort och anonymt.

Nere på Årstidstorget får en liten flicka hålla kopplet till familjens hund. En äldre man frågar vad hunden heter och om han får klappa den. En annan man morsar glatt på brevbäraren, som kör förbi på elmoppe.

Det är det vanliga, hyggliga vardagslivet, det som varken stadsplanerare eller kriminella gäng kan rå på.

Vid Doktor Sydows gata

(Den här texten publicerades på Världens gång i augusti 2010. Den ingår i serien om spårvägens ändhållplatser.)

Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.

Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.

- God dag, herr överläkare, säger jag.

Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.

- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.

Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.

- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.

Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.

- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.

Ingen reaktion från von Sydow.

- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.

För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.

- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.

- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.

- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn

- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.

Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.

Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.

Att köpa gurka

Publicerad på Världens gång någon gång sommaren 2010.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)

Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.

När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.

- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.

- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.

- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.

Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.

Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.

- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?

- Jag kör dem i mangeln, säger jag.

Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.

Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.

Jag sparar kvittot.

Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.

När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.

De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.

På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.

Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.

- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.