(Här kommer en text om det utlovade återbesöket på DM krog i Kortedala. Texten innehåller en viss kritik av Göteborgs-Posten. Det var troligvis därför som den refuserades av tidningen - jag fick i alla fall aldrig någon motivering.
Denna text är alltså inte publicerad i GP.)
Man skriver så mycket. För mycket, skulle en del säga.
Damir och Zvonko, till exempel, som sitter mittemot mig just nu. Det är fredag eftermiddag på en krog i Kortedala.
Det var så här: GP bad mig skriva om ett par av spårvägens ändhållplatser, bland annat om sexans vändhållplats vid Aprilgatan i Kortedala. Jag åkte dit och skrev om vad jag såg. Bland annat nämnde jag en tidigare ökänd krog på platsen.
Sedan blev texten liggande på tidningen i över två månader. Sånt händer ibland, har redaktören förklarat för mig.
Under väntetiden hann verkligheten förändras.
Krogen vid ändhållplatsen fick nya ägare som satsade på en helt ny inriktning. Nu skulle buset bort och här skulle bli en seriös kvarterskrog med bra mat och vanliga Kortedalabor som gäster: gamla och unga, barnfamiljer och pensionärer.
Lokalerna målades om utvändigt och renoverades invändigt. Under sommaren slog den nya restaurangen upp portarna.
Då, i sämsta tänkbara läge, kom plötsligt min artikel, där det verkade som om det gamla beryktade stället låg kvar.
Damir, som är delägare och hade jobbat som en dåre hela våren och sommaren, blev förtvivlad och såg hela sin satsning slås i spillror. Zvonko, som är allt i allo på restaurangen, skrev en rasande insändare. GP publicerade den efter att ha strukit de värsta personangreppen mot mig.
Nu sitter vi alltså mitt emot varandra på deras restaurang, för vad annat kan man göra i ett sådant här läge? Det finns bara ett sätt: att ses och ta ett snack. Reda ut alltihop.
Så det gör vi. Vi reder ut det. Vi är överens: det var skit med artikeln. Den innehöll inga lögner, men väntetiden gjorde den ändå falsk.
Sedan kan vi snacka om annat. Om fotboll, om restaurangbranschen. Det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta.
Damir är utbildad på restaurangskola men jobbade i tio år med annat, hade bland annat en byggfirma. Nu satsar han för första gången på ett eget ställe, samtidigt som han har familj med två små barn. Det är långa dagar. Han har tvingats ta en del konflikter, porta ett par personer – inte roligt, men nödvändigt för att skapa den trivsamma kvartersrestaurang han vill ha.
Han talar varmt om polisen men är kritisk mot kommunen. Därifrån har han mötts av misstänksamhet, de verkar vilja döma honom på den tidigare krogens rykte.
Det är after work-tid och restaurangen fylls sakta på. För mig ser det ut som om det tuffar på rätt skapligt. Det känns som en lättnad.
Jag kan förresten rekommendera gulaschen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar