Om grillen kommer

Publicerad i GP 6 februari 2019

Härom kvällen satte jag mig och läste broschyren Om krisen eller kriget kommer. Den har legat inslängd i en låda sedan vi fick den eftersom, tja, vem vill egentligen tänka på kris och krig?

Jo, jag vet, en del människor vill faktiskt det. Vissa får något längtansfullt i blicken när de ser apokalyptiska filmer. Andra, så kallade preppers, lägger upp överlevnadsförråd i skogen.

Men det finns saker som varken preppers eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) verkar ha tänkt på. För vad skulle egentligen hända om Sverige till exempel blev utan ström i en vecka?

Skulle vi frysa? Det beror på årstiden och vilket uppvärmningssystem vi har. Skulle vi få svårt att kommunicera med omvärlden? Absolut. Alla mobiler och datorer skulle snart vara urladdade.

Men skulle vi svälta? Nej, tvärtom. Det skulle bli ett frosseri utan like.

De flesta svenskar har minst ett frysskåp som bågnar av mat. I många hus står även en fullproppad frysbox i källaren eller garaget.

Det första som skulle hända vid en allvarlig kris är att vi snabbt som sjutton måste äta upp all smältande glass.

Sedan är det bara att fortsätta vräka i sig. Ska vi ta färdigrätterna och matlådorna först? Hur länge står sig bären och svampen? Hur gör vi med grönsakerna? Brödet och bullarna? Den här halva hämt-padthaien från i somras?

Som om det inte räckte med frysen så är antagligen även kylskåpet fullt av mat som det gäller att hinna få i sig.

Och sedan har vi köttet. Och fisken.

Nötkött, kyckling, fläskkött, lamm. Fyrpack med lax. Och utanför innerstäderna: älg, rådjur. Hur snart börjar allt det där lukta illa?

Det är nog ganska svårt att tillaga en älgstek på ett av de spritkök som MSB vill att vi ska ha hemma.

Det här är vad jag tror: apokalypsen skulle snabbt förvandlas till ett stort grillparty. Mitt tips är att svensken i genomsnitt skulle gå upp två kilo under den första krisveckan.

De där konservburkarna med bönor och krossade tomater som vi förväntas bunkra skulle stå orörda rätt länge.

Jag menar inte att raljera. Och jag fattar förstås att en verklig kris varar längre än en vecka. Men jag misstänker att en skarp situation skulle bjuda på överraskningar såväl för myndigheter som för apokalypsromantiker.

Själv är jag rätt fatalistiskt lagd. Men visst har även jag förberett mig med det allra nödvändigaste. Jag förvarar travar med olästa böcker hemma, och i bokhyllan finns gott om titlar som tål omläsning.

Låt krisen komma. Jag ska nog reda mig.