En port till drömtiden

(Publicerad i GP 29 juni)

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:

Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap

John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

Vi som överlevde

(Publicerad i GP 1 juni)

Min fru och jag såg filmen Överlevarna. Det var en specialvisning på Bio Roy där filmens huvudpersoner fanns på plats för ett samtal efteråt.

Överlevarna är en dokumentär av Folke Rydén som också har gått som TV-serie. Rydén har i många år följt två kvinnor och en man som överlevde tsunamin i Thailand julen 2004. Båda kvinnorna förlorade man och två barn i vågen – de blev ensamma kvar. I mannens fall var han och en liten dotter de enda överlevande i familjen.

Det är en film om sorg och nytt liv, och min fru och jag reagerade delvis olika på den.

Vi var överens om att det var värdefullt att se andra berätta om en situation som på många sätt liknar vår egen. Katastrofen tog visserligen bara några sekunder eller minuter för personerna i filmen medan vår son levde i två och ett halvt år efter cancerbeskedet – en långsam tsunami. Men resultatet var detsamma: plötsligt stod vi där och var tvungna att leva vidare med en omöjlig förlust.

Min fru kände sig mindre ensam av filmen, hon fick en sorts tröst. De tre hade utan tvivel drabbats ännu hårdare än vi, och de hade själva undgått döden med en hårsmån. De hade inte känt varandra före vågen, men nu var kvinnorna själsfränder och den ena av dem hade ett barn med mannen.

Själv kände jag mig nästan mer ensam än vanligt. Varför ska jag behöva vara en av dem som vet hur det känns att förlora ett barn? Det är en värdelös klubb att vara medlem i. Jag önskade att jag kunde ha varit en helt vanlig åskådare, någon som bara såg filmen, blev blank i ögonen en stund och sedan bara, inte vet jag, gick och köpte en glass kanske.

Jag minns ett slagord från när jag var ung: Jag vill leva, inte överleva. Jag älskade sånt. Suga ut precis allt ur livet.

Och nu? Jag håller mig på benen. Jag njuter av att se liljekonvaljerna i vårsolen. Men leva på riktigt vågar jag inte försöka. Kommer jag någonsin att våga det igen?

Efter filmen studerar jag de tre huvudpersonerna när de kommer upp på scenen. Jo, även de står på benen. Elva år efter vågen har de bevisligen en ny vardag. Barn och allt. De talar om hemska minnen, men också om framtiden.

De verkar väldigt tajta, men vad betyder det? Kanske bara att de inte klarar av att ha nära relationer med människor som inte delar deras speciella erfarenhet?

Lever de? Känner de att de lever på riktigt? Eller har de fått nöja sig med det som filmens titel tycks antyda: att bara överleva?

Och är det i så fall kanske gott nog?

Kalla mig kulturfarbror!

(Publicerad i GP 4 maj 2016)

Någon tog det jag jobbar med och det jag är och slog ihop det till ett nytt ord.

Kulturman.

Någon bestämde att det ordet skulle vara negativt laddat.

En kulturman är inte en person som till exempel läser och skriver böcker, det är en person som förtrycker kvinnor i kulturbranschen.

På många sätt är det inte mycket att lipa över. Folk sätter stämplar på varandra hela tiden. Man är alltid någons turkjävel eller surkärring eller hockeydåre.

Men kulturman irriterar mig, det erkänner jag. Det angriper kärnan av den jag är. Så vad kan jag göra?

En första möjlig strategi skulle kunna vara att vänligt förklara att jag inte godkänner innebörden av ordet. Den strategin är dock dödfödd, det vet jag sedan en period på högstadiet när jag hade snedlugg och blev kallad diskobög.

Fick jag kanske min omgivning att lyssna när jag försökte omdefiniera min frisyr genom att påtala att jag faktiskt gillade rock mer än disko och att mina sexuella preferenser lutade åt heterohållet? Knappast. Jag förblev diskobög tills jag klippte bort luggen.

En andra tänkbar strategi är förstås att återta ordet. Så som bögarna och flatorna gjorde med just de orden. Eller som att tjejer numera kan använda bitch och bitchig om sig själva – det som ursprungligen var nedsättande har snarare fått betydelsen kaxig, frejdig.

Eller för att ta ett lokalt exempel: Glenn. Det var fotbollssupportrarna i Stockholm som en gång i tiden började skandera ”Alla heter Glenn i Göteborg” när göteborgslagen var på besök, som ett slags humoristiskt hån. Givetvis med varianter som ”Alla luktar fisk i Göteborg”.

Det lär ha funnits en speciell match på Råsunda där IFK-supportrarna helt enkelt började sjunga med i ramsan, så att båda klackarna sjöng samma sak. Det kallar jag ett konkret återerövrande: Javisst heter vi Glenn, och det är vi förbannat stolta över!

Numera räknas väl ”Alla heter Glenn” som Göteborgs nationalsång.

Men för min del då? Jag är inte riktigt av det virket att jag lugnt kan spänna blicken i någon och säga: ”Japp, jag är kulturman, har du problem med det eller?”

Vissa strider kan man inte vinna. Vad jag behöver i stället är ett helt nytt ord.

Lyckligtvis är jag över femtio numera. Det gör att jag kan använda de positiva associationerna till ordet kulturtant plus den ofarliga, rentav sympatiska klangen i ordet farbror.

Just det, kära vänner. Från och med nu, kalla mig för kulturfarbror!

Vi har inget att frukta utom fruktan själv

(Publicerad i GP 6 april 2016)

Det här är rutin: om jag går av spårvagnen sent en kväll och den enda andra avstigande är en ensam kvinna, måste jag bete mig på ett sätt som gör att hon inte känner sig hotad. Det har hänt att jag blivit tvungen att gå en lång bit åt fel håll för att inte verka misstänkt.

Som sagt, det är rutin. Men fram till nyligen har jag inte tänkt så när jag springer eller promenerar ute i skogen.

Men så kom det där mordet i ett joggingsspår i höstas, där en ung man gav sig på en nästan lika ung kvinna. Och sedan dess, när jag möter en ensam kvinna i skogen, känner jag att jag liksom måste bevisa min ofarlighet. Vilket inte alltid är så lätt när man kommer flåsande på en smal stig, svettig och rödmosig.

Och sedan har vi ett tredje ställe: lekplatserna.

Vid Plikta i Slottsskogen fick jag en gång syn på en fyraåring jag kände och gick fram för att snacka med honom. Det gick inte så bra. Två kvinnor – pojkens dagisfröknar – placerade sig raskt mellan oss och såg stint på mig.

Att på det viset tvingas inse att man betraktas som en potentiellt grov brottsling är mycket obehagligt. Jag började på ett ganska förvirrat sätt rabbla upp namnen på pojkens föräldrar och syskon, men kvinnorna var inte imponerade. Först när jag kunde visa att jag var på lekplatsen med mina egna barn slappnade de av.

Andra gånger står jag så att säga på andra sidan av rädslan. Säg att jag går av spårvagnen tillsammans med tre ungdomar i hoodies i stället – då är det plötsligt jag som känner mig skraj, trots att ungdomarna är lika oskyldiga som jag.

All den här rädslan! Att vi går omkring med den hela tiden!

Gamla spökhistorier blandas med läskigheter vi läst om eller sett på TV … det ligger som en skugga i medvetandet. Utan att riktigt reflektera över det förhåller vi oss ständigt till möjligheten av våld.

Nu borde jag försöka knyta ihop den här texten på ett mer positivt sätt. Jag borde tipsa om att det fungerar bra att säga ”Hej” till folk, då brukar spänningen släppa. Och jag borde absolut varna för de mörka krafter som utnyttjar vår rädsla till att sprida lögner om flyktingar och invandrare.

Men jag får inte riktigt till det idag. Kanske är det världen, kanske är det bara jag – eller kanske försöker jag egentligen skriva om något annat, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hur som helst är jag rätt säker på att även nästa gång jag går av vagnen bredvid en ensam kvinna kommer jag att vara rädd för att hon ska vara rädd för mig.

Hommage till den göteborgske kulturarbetaren

(Publicerad i GP onsdag 9 mars)

Jag har sett så många begåvade, hårt arbetande konstnärer brytas ner under årens lopp, sett dem krossas, försvinna, förlora hoppet. Jag har sett dem bli galna, rasande, hatiska … sett dem tappa kraften och bli en parodi på sig själva.

Ja, jag talar om den här stans kulturarbetare. Om Göteborgs skådespelare, musiker, författare, bildkonstnärer.

Jag har sett dem i så många år … sett dem vanka mellan Järntorget och Masthuggstorget i sina luggslitna kläder … sett dem sitta vid en öl på Karl Johansgatan på jakt efter nya idéer.

Jag har sett dem försöka ta betalt för sitt arbete … begära tusen spänn för något som är värt tiotusen, och sedan nöja sig med en femhundring.

Jag har sett dem knäckas av extraknäck, sett dem kvävas av sina egna drömmar, sett dem till slut desperat hoppa på en yrkesutbildning, vilken som helst, bara den ger dem ett riktigt jobb med månadslön och avtalspension och ett minimum av trygghet.

Jag har sett dem lösas upp i diset. Jag har sett dem flytta ut på landet och skaffa getter.

Jag har sett dem spela likgiltiga, hört dem intyga hur nöjda de är med att ha bytt bana. Och jag har inte trott dem för ett ögonblick.

Men trots allt detta så lever den göteborgske kulturarbetaren vidare, på något mystiskt och egentligen omöjligt sätt. Det är kanske den segaste art världen har sett.

För några fortsätter. Några ger sig faktiskt inte.

I en källare i höstas såg jag Lina Ekdahl läsa sina dikter.

Ja, jag nämner henne som ett exempel. Det finns förstås andra också.

Hör du hört Lina Ekdahl läsa någon gång? Ärligt talat, om du inte har gjort det, då bor du inte riktigt i Göteborg. Det är som att aldrig ha hört Sonya Hedenbratt sjunga eller sett Tomas von Brömssen spela teater.

Jag minns inte de exakta orden där i källaren – det var något om den tid vi har kvar, att ta vara på den. Det jag minns är Linas melodiska röst, slipad till fulländning genom hundratals uppläsningar från 80-talet och framåt. Den där undrande, liksom naiva  tonen som hon är så skicklig på.

I den här stan är det hårda saker som räknas. Bilar, arenor, gigantiska vägbyggen. Det är sånt som är viktigt här.

Men förstår ni vilken tur det är för oss att sådana som Lina Ekdahl inte ger sig? Att de fortsätter att insistera på något annat, mänskligare.

Förstår ni vilken tillgång hon är för den här regniga staden vid älven?

Förstår ni vilken tur det är att några inte ger sig, att de försöker, att de fortsätter att försöka?

Historien om en spårvagnsväxel

(Publicerad i GP onsdag 17 februari)

Vill du ha en bild av Göteborg? Här har du en:

Ett gäng gubbar från Trafikkontoret står i regnet på Järntorget och tittar på en spårvagnsväxel som aldrig har använts, men som ändå måste bytas.

Låt mig ta det från början.

Historien börjar 1999, med bygget av Götatunneln. Eftersom det var bestämt att spårvagnen skulle dras ut till Skeppsbron när tunneln var klar passade Trafikkontoret på – i samband med ett annat jobb – att lägga ner en växel vid Järntorget för svängar ut mot älvstranden. Man la också ner sådär 25 meter räls, som i många år slutade i blindo på Järntorgsgatan.

På så sätt var allt förberett för den nya sträckningen.

Året därpå kom tunnelbygget igång, och det var ett bygge som jag kände in på bara kroppen. Tillsammans med en kompis hade jag nämligen ett arbetsrum på Skeppsbron, i Merkurhuset. När de sprängde under oss skakade hela huset.

Men vi härdade ut, för tänk så bra det skulle bli när allt var klart! Biltrafiken skulle försvinna från Södra älvstranden och en ny, central stadsdel med Skandinaviens kanske bästa läge skulle byggas.

Jag minns hur medborgarna engagerades i projektet och hur olika förslag presenterades i GP. Här skulle det bli levande stadskvarter med en blandning av bostäder och arbetsplatser och med plats för olika sociala grupper. Utmed vattnet skulle det finnas promenadstråk med serveringar och kanske en badplats.

År 2006 stod tunneln klar. Då var alla nödvändiga beslut fattade sedan länge och all planering gjord. Det var bara att börja bygga det nya området direkt.

Nej. Naturligtvis inte. Det här är Göteborg. Ingenting var förberett. Ingenting påbörjades. Allt hade kört fast i den vanliga leran av överklaganden, käbbel och byråkrati.

I stället lät man Skeppsbron bli parkeringsplats. I bortåt tio år är det så som denna extremt attraktiva mark har använts – som uppställningsplats för bilar.

Och under dessa år hann alltså växeln på Järntorget bli utsliten. När spåren till slut skulle läggas 2014 måste signalsystemet och den så kallade tunganordningen i växeln bytas. Och förresten hade kraven för cykelbanor hunnit ändras också, så de där 25 meterna spår som man lagt ner en gång i tiden fick rivas upp och flyttas en halvmeter åt sidan.

Ja, där har du Göteborg: ett gäng gubbar i regnet som konstaterar att en växel som aldrig har använts måste bytas.

Förlorad tid. Bortslösade skattepengar.

Men hur kan jag veta att det regnade? Nja, det vet jag förstås inte. Jag tar det bara för givet.

Vad jag lärde mig i stället för franska

(Publicerad i GP 13 januari 2016)

I Sydfrankrike våren 1999 fick jag en chans att se livet från ett annat håll än mitt gamla vanliga.

Min fru och jag hade fått vårt första barn ett år tidigare, och nu passade vi på att hyra ett hus i Agde, i Languedoc. Det var ett fint halvår för en nybliven familj, med god mat och mycket tid för varandra. Vi åt så mycket croissanter att ett av min sons tio första ord var ”nang”, som betydde just croissant.

Även jag ville gärna förbättra min franska. Det som fanns var kurser för nyanlända till Frankrike. De arrangerades av en frivilligorganisation och min kursledare var en pensionerad lärare.

Här befann jag mig plötsligt bland människor som av en eller annan anledning försökte etablera sig i Frankrike. De flesta var nordafrikaner, men jag glömmer aldrig en fryntlig bulgar vars franska uttal fick till och med mitt att framstå som briljant.

I den här gruppen fick jag andra typer av erbjudanden än vad jag är van vid. Om jag var intresserad av ett svartjobb med att slakta skrotbilar så skulle en tunisier kunna ordna det. Och om jag ville ha nordafrikanska lamm så hade en marockan en bra kontakt. Ett nordafrikanskt lamm, visade det sig, var inte en speciell ras. Det var lamm där fransmännen hade tagit det som intresserade dem: kotletter och filé.

Det där hade de verkligen roligt åt: hur vi västeuropéer bara äter några små bitar av djuret. Allt går ju att äta!

Tillsammans försökte vi förstå stort och smått i vårt nya land. Om man blir sjuk, ska man då ringa och beställa tid eller kan man gå direkt till vårdcentralen? Vad betyder TVA? Finns det en kommunal bostadskö? Och vad ser fransmännen egentligen hos Johnny Halliday?

Fattar ni hur svårt det är att ta sig in i ett nytt land, en ny kultur? Fattar ni hur vilsen man känner sig, och hur många uttalade och outtalade hinder man möter? Jag är övertygad om att det är det absolut svåraste en människa kan göra.

Jag är full av beundran för dem som klarar av det – sak samma om det handlar om svenskar som flydde fattigdomen för USA eller syrier som flyr kriget för Sverige.

Hur det gick för mina kamrater i gruppen vet jag inte. Själv var jag förstås bara en turist, som lätt kunde åka hem när jag ville. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver överväga att lämna mitt hemland på riktigt.

När vi åkte från Frankrike var vår son ett och ett halvt och det märktes att han förstod franskan han hörde omkring sig. Själv hade jag gjort frustrerande små framsteg med språket. Men jag hade lärt mig en del annat.