(Den här texten publicerades på Världens gång 14 augusti 2010, som en del i serien om spårvägens ändhållplatser. Jag hamnade i blåsväder för den och GP tog in en arg insändare veckan därpå.
Saken var den att texten var skriven i början av juni, men blev liggande på tidningen under hela sommaren. Under den tiden hann verkligheten förändras. Den beryktade krog som nämns i början hade tagits över av en ny, ambitiös krögare. Under sommaren målades stället om utvändigt och renoverades invändigt. Man har numera en schyst meny och vill bli en kvarterskrog i området, ett ställe där alla ska känna sig välkomna. Man vill absolut bli kvitt den gamla krogens rykte, så GP-artikeln kom verkligen olägligt.
Den nya restaurangen heter DM krog och jag kan personligen rekommendera den. Jag var där och tog ett snack med ägaren efter ståhejet, för att reda ut missförståndet. En text om det besöket kommer framöver i GP.
Kåseriet publiceras här i originalskick, men kom alltså ihåg att den andra och tredje meningen inte längre stämmer!)
Aprilgatans vändhållplats i Kortedala slösar inte precis med charmen. Det första man ser när man stiger av är en sliten röd träkåk som ser ut som en gammal sportstuga. Här ligger en av Göteborgs mest beryktade krogar, en sådan som folk varnar en för.
När man har gått förbi den kommer man upp till Årstidstorget, stans kanske fulaste torg. De flesta affärslokalerna står tomma och de som används är skyddade av kraftiga järngaller och jalusier. Här finns en närbutik och en tobaksaffär. Ingen av dem säljer eller kan ladda Västtrafikkort.
Dock finns här också en ny, fräsch vårdcentral, några föreningslokaler och ett bageri. Man vill gärna ge en medalj till bageriinnehavaren. Få saker håller en miljö levande som doften av nybakat bröd.
Det är linje 6 som vänder här. Hållplatsen invigdes 1957, då spårvägen drogs ut till Kortedala. Senare, 1970, förlängdes linjen ut mot det nybyggda Bergsjön. Dit ut går sjuan och elvan numera.
I april 1961 inträffade ett mycket ovanligt brott här: en spårvagnsstöld. En förare på linje 7 hade lämnat spårvagnen utan att ta med sig körhandtaget, och två ynglingar tog chansen. De hoppade in vid förarplatsen och fick fart på vagnen – förmodligen mer fart än de önskade. Vid Allhelgonakyrkan hoppade de av, men den tomma spårvagnen fortsatte att skena in mot stan, förbi Kviberg och SKF.
Händelsen fick ett tragiskt slut. Vid Gamlestadsbron spårade vagnen ur och välte en luftledningsstolpe, som träffade och dödade en mopedist.
Kortedala var Göteborgs första så kallade satellitstad. En hel stadsdel, genomplanerad och byggd från grunden, utan naturlig kontakt med resten av staden.
Många var överlyckliga över att få komma hit. Barnfamiljer kom flyttande från omoderna ettor i stan utan varmvatten eller toalett. Plötsligt bodde de i en tvåa eller till och med trea, med badrum och rejält kök. Kanske till och med balkong. Ett paradis.
Det var femtiotal, den tid då Sverige byggde nytt och allt verkade bli bättre. Till Kortedala flyttade mest arbetare. Från sjuttiotalet och framåt kom invandrare.
Idag ser vi sprickorna i den där satellitstadsdrömmen: betongkänslan, isoleringen från resten av stan, segregeringen. Och så på senare år: problemen med kriminella gäng.
En dag klättrar jag upp i en skogsbacke ovanför Aprilgatans hållplats. Det är en varm försommardag och det doftar starkt av tallbarr. Myror kryper över mina ben. Härifrån är det lätt att förstå stadsplanerarnas vision. Inga gator, inget buller. Huskropparna fritt utplacerade i terrängen, naturen in på knutarna. Det var nog inte så feltänkt. Kanske var det mest skalan som blev fel. Det blev för stort och anonymt.
Nere på Årstidstorget får en liten flicka hålla kopplet till familjens hund. En äldre man frågar vad hunden heter och om han får klappa den. En annan man morsar glatt på brevbäraren, som kör förbi på elmoppe.
Det är det vanliga, hyggliga vardagslivet, det som varken stadsplanerare eller kriminella gäng kan rå på.
måndag 27 september 2010
Vid Doktor Sydows gata
(Den här texten publicerades på Världens gång i augusti 2010. Den ingår i serien om spårvägens ändhållplatser.)
Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.
Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.
- God dag, herr överläkare, säger jag.
Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.
- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.
Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.
- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.
Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.
- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.
Ingen reaktion från von Sydow.
- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.
För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.
- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.
- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.
- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn
- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.
Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.
Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.
Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.
Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.
- God dag, herr överläkare, säger jag.
Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.
- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.
Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.
- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.
Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.
- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.
Ingen reaktion från von Sydow.
- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.
För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.
- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.
- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.
- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn
- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.
Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.
Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.
Att köpa gurka
Publicerad på Världens gång någon gång sommaren 2010.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)
Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.
När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.
- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.
- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.
- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.
Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.
Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.
- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?
- Jag kör dem i mangeln, säger jag.
Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.
Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.
Jag sparar kvittot.
Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.
När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.
De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.
På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.
Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.
- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)
Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.
När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.
- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.
- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.
- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.
Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.
Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.
- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?
- Jag kör dem i mangeln, säger jag.
Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.
Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.
Jag sparar kvittot.
Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.
När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.
De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.
På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.
Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.
- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.
fredag 4 juni 2010
Lyckan i att uppfylla normen
(Publicerad i GP onsdag 2 juni 2010.)
Många gånger varje dag tilltalas jag med världens näst vanligaste tilltalsord: pappa.
Det är förstås inget jag kan bevisa, att det är det näst vanligaste tilltalsordet. Men jag är säker på att det är så. Vanligast är ”mamma”, det är jag lika säker på.
Någon miljard människor tilltalas så varje dag. Med mamma eller pappa.
I köksskåpet hemma står en mugg med texten ”Världens bästa pappa”. Jag fick den av min dotter i födelsedagspresent härom året. Det är en utmärkt mugg. Lagom stor, behaglig att dricka ur.
Dock inbillar jag mig förstås inte att den är unik. Faktum är att jag till och med vet i vilken butik min dotter har köpt den. Den ligger vid Mariaplan. Där står tiotals identiska muggar med samma text. Det tycks alltså finnas fler pappor än jag som är bäst i världen.
Och det är just detta som fascinerar mig: när det allmängiltiga möter det privata. När man är en i mängden och trivs med det.
I vårt samhälle uppmanas vi ständigt att följa våra drömmar. Att söka det personliga uttrycket, att hitta vår egen grej. Att inte nöja oss med att vara som alla andra.
Men till viss del blir livet meningsfullt först när vi gör som alla andra.
Att natta ett barn, att kyssa sin man eller kvinna, att sörja en död närstående – vi blir aldrig mänskligare än så. Du kan prata om sånt med vem som helst på jordklotet, du kunde ha pratat om det med en stenåldersmänniska.
För den typen av handlingar krävs endast en rent mänsklig kompetens: förmågan till omsorg och kärlek, förmågan att ge. Nog så knepiga saker ibland, kanske. Men utan tvivel grundmänskliga egenskaper, frikopplade från det prestationssamhälle vi annars lever i.
Jag hör miljoner barn säga: pappa? Och när jag svarar, när jag vänder blicken mot just mina barn, är jag en av miljoner pappor som gör det. Samtidigt som jag vet att det finns något unikt mellan just mig och mina barn.
Lik och unik på samma gång.
Att bryta normer, att söka sin egen väg. Javisst, jag är helt för det: jag är författare, jag lever på att söka min egen väg.
Men det här handlar om något annat: om lyckan i att uppfylla normen. Jo, för ibland är det skönt att gå där andra går, att dela gemensamma upplevelser och låta sina egna känslor speglas i andras.
När vi var i fjällen i vintras kom min son på att han kunde ropa ”Johan” om han ville mig något. Då slapp han att tio pappor vände sig om i liftkön, resonerade han.
Det var smart tänkt. ”Johan” är förstås mycket personligare än ”pappa”.
Ändå tyckte jag inte om det. Jag ville inte vara ”Johan” för honom. Jag ville vara pappa. En av miljoner, och den enda.
Många gånger varje dag tilltalas jag med världens näst vanligaste tilltalsord: pappa.
Det är förstås inget jag kan bevisa, att det är det näst vanligaste tilltalsordet. Men jag är säker på att det är så. Vanligast är ”mamma”, det är jag lika säker på.
Någon miljard människor tilltalas så varje dag. Med mamma eller pappa.
I köksskåpet hemma står en mugg med texten ”Världens bästa pappa”. Jag fick den av min dotter i födelsedagspresent härom året. Det är en utmärkt mugg. Lagom stor, behaglig att dricka ur.
Dock inbillar jag mig förstås inte att den är unik. Faktum är att jag till och med vet i vilken butik min dotter har köpt den. Den ligger vid Mariaplan. Där står tiotals identiska muggar med samma text. Det tycks alltså finnas fler pappor än jag som är bäst i världen.
Och det är just detta som fascinerar mig: när det allmängiltiga möter det privata. När man är en i mängden och trivs med det.
I vårt samhälle uppmanas vi ständigt att följa våra drömmar. Att söka det personliga uttrycket, att hitta vår egen grej. Att inte nöja oss med att vara som alla andra.
Men till viss del blir livet meningsfullt först när vi gör som alla andra.
Att natta ett barn, att kyssa sin man eller kvinna, att sörja en död närstående – vi blir aldrig mänskligare än så. Du kan prata om sånt med vem som helst på jordklotet, du kunde ha pratat om det med en stenåldersmänniska.
För den typen av handlingar krävs endast en rent mänsklig kompetens: förmågan till omsorg och kärlek, förmågan att ge. Nog så knepiga saker ibland, kanske. Men utan tvivel grundmänskliga egenskaper, frikopplade från det prestationssamhälle vi annars lever i.
Jag hör miljoner barn säga: pappa? Och när jag svarar, när jag vänder blicken mot just mina barn, är jag en av miljoner pappor som gör det. Samtidigt som jag vet att det finns något unikt mellan just mig och mina barn.
Lik och unik på samma gång.
Att bryta normer, att söka sin egen väg. Javisst, jag är helt för det: jag är författare, jag lever på att söka min egen väg.
Men det här handlar om något annat: om lyckan i att uppfylla normen. Jo, för ibland är det skönt att gå där andra går, att dela gemensamma upplevelser och låta sina egna känslor speglas i andras.
När vi var i fjällen i vintras kom min son på att han kunde ropa ”Johan” om han ville mig något. Då slapp han att tio pappor vände sig om i liftkön, resonerade han.
Det var smart tänkt. ”Johan” är förstås mycket personligare än ”pappa”.
Ändå tyckte jag inte om det. Jag ville inte vara ”Johan” för honom. Jag ville vara pappa. En av miljoner, och den enda.
onsdag 5 maj 2010
Resa mot okänt mål
(Publicerad i GP 5 maj 2010)
Tänk dig att du stiger ombord på ett tåg. Du ska ut på en lång resa. Destinationen är okänd.
Du hittar din plats i en kupé. På sätet mittemot sitter en främmande människa. Ni skakar hand och presenterar er artigt för varandra.
Nu är reglerna så här: främlingen och du ska leva tillsammans i den här kupén i tre månader. Ingen av er får lämna kupén. Under nattliga uppehåll på okända stationer kan ni eventuellt få ta en kort promenad på perrongen. Sedan raskt ombord igen. I tre månader, som sagt.
Nej, det är ingen dokusåpa jag beskriver. Det är översättarens vardag.
För det är precis så det är att översätta en roman.
Efter en tids resa är främlingen ingen främling längre. Tvärtom är hon och du intimt bekanta – det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Du känner hennes goda och dåliga sidor, du har genomskådat hennes retoriska knep och förenklingar. Du vet när hon bluffar och när hon verkligen vet vad hon snackar om.
Du hittar egenskaper hos henne som är charmerande, oemotståndliga. Du hittar andra som är outhärdliga. Du skulle gärna, jättegärna faktiskt, vilja förändra henne, måla över en del av hennes skönhetsfläckar. Kort sagt: redigera henne. Du försöker också. Hon spjärnar emot, vägrar att ändra på sig.
Stämningen i kupén blir alltmer förgiftad. Du är övertygad om att det är du som har rätt. Du känner att du måste sätta ner foten. Det går så långt att du är beredd att överge henne och hela projektet, att hoppa av tåget i farten oavsett konsekvenser. Men till sist tar du ditt förnuft till fånga.
Motvilligt inser du att ditt jobb faktiskt är att underkasta dig. Din uppgift är inte att föra, den är att följa.
Veckorna går. Ni hittar ett sätt att samexistera. Ni skaffar er gemensamma vanor och rutiner. Tåget far förbi åkrar och städer, solen skiner, resan känns trivsam. Och du märker något: det som du tidigare fann svårsmält hos din reskamrat kan du nu lätt acceptera. Ja, mer än så: du ser numera världen med hennes ögon och inser att hon har haft rätt i det mesta hela tiden.
Till slut bromsar tåget in med en tung suck. Ni är framme vid slutstationen. Den heter ”Deadline”.
Det är dags att skiljas. Kanske har du funnit en vän för livet, kanske vet du med säkerhet att ni aldrig mer kommer att ses.
Du tar en snabb kopp kaffe på stationen. Så ropas en ny avgång ut. Översättaren – du – skyndar ut på perrongen, går ombord på ett nytt tåg. Återigen är destinationen okänd.
Tänk dig att du stiger ombord på ett tåg. Du ska ut på en lång resa. Destinationen är okänd.
Du hittar din plats i en kupé. På sätet mittemot sitter en främmande människa. Ni skakar hand och presenterar er artigt för varandra.
Nu är reglerna så här: främlingen och du ska leva tillsammans i den här kupén i tre månader. Ingen av er får lämna kupén. Under nattliga uppehåll på okända stationer kan ni eventuellt få ta en kort promenad på perrongen. Sedan raskt ombord igen. I tre månader, som sagt.
Nej, det är ingen dokusåpa jag beskriver. Det är översättarens vardag.
För det är precis så det är att översätta en roman.
Efter en tids resa är främlingen ingen främling längre. Tvärtom är hon och du intimt bekanta – det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Du känner hennes goda och dåliga sidor, du har genomskådat hennes retoriska knep och förenklingar. Du vet när hon bluffar och när hon verkligen vet vad hon snackar om.
Du hittar egenskaper hos henne som är charmerande, oemotståndliga. Du hittar andra som är outhärdliga. Du skulle gärna, jättegärna faktiskt, vilja förändra henne, måla över en del av hennes skönhetsfläckar. Kort sagt: redigera henne. Du försöker också. Hon spjärnar emot, vägrar att ändra på sig.
Stämningen i kupén blir alltmer förgiftad. Du är övertygad om att det är du som har rätt. Du känner att du måste sätta ner foten. Det går så långt att du är beredd att överge henne och hela projektet, att hoppa av tåget i farten oavsett konsekvenser. Men till sist tar du ditt förnuft till fånga.
Motvilligt inser du att ditt jobb faktiskt är att underkasta dig. Din uppgift är inte att föra, den är att följa.
Veckorna går. Ni hittar ett sätt att samexistera. Ni skaffar er gemensamma vanor och rutiner. Tåget far förbi åkrar och städer, solen skiner, resan känns trivsam. Och du märker något: det som du tidigare fann svårsmält hos din reskamrat kan du nu lätt acceptera. Ja, mer än så: du ser numera världen med hennes ögon och inser att hon har haft rätt i det mesta hela tiden.
Till slut bromsar tåget in med en tung suck. Ni är framme vid slutstationen. Den heter ”Deadline”.
Det är dags att skiljas. Kanske har du funnit en vän för livet, kanske vet du med säkerhet att ni aldrig mer kommer att ses.
Du tar en snabb kopp kaffe på stationen. Så ropas en ny avgång ut. Översättaren – du – skyndar ut på perrongen, går ombord på ett nytt tåg. Återigen är destinationen okänd.
onsdag 3 februari 2010
Bogart & jag
(Publicerad i pappers-GP 3 februari 2010)
Någon gång i slutet av 90-talet hamnade jag mittemot Humphrey Bogarts son vid en förlagsmiddag. Det var på Viktoriagatan, på en numera nedlagd italiensk restaurang.
Stephen Bogart, som han hette, hade skrivit en bok om hur det var att växa upp i skuggan av den kanske mest mytomspunna filmstjärnan någonsin, och nu var han i Sverige för att marknadsföra den. Han var kusligt lik sin far både till utseendet och på rösten.
Han åt inte mycket, sa inte mycket heller och verkade mest besvärad av tillställningen. Han gav absurt mycket i dricks för en ask cigaretter. Det uppslagna vinglaset ställde han snabbt åt sidan.
Folk sa att hans bok var dålig.
Jag hade inte läst den, men jag visste att den till stor del handlade om hur svårt han hade haft att bli betraktad som en egen individ och inte bara som Humphrey Bogarts son. Tänk er själva, bara namnet Bogart: det var ett tungt bagage att släpa runt på. Hela den där mansrollen: den ensamme hjälten i hatt och trenchcoat, en cynisk yta som döljer ett hjärta av guld, balansgången mellan bitterhet och romantik.
Det blev mycket att leva upp till för Stephen. En förbannelse – och samtidigt en födkrok. Så länge han talade om och som sin far lyssnade folk: kvinnor åtrådde honom och män såg upp till honom. Han fick alltså till och med ge ut en bok, just för att den handlade om fadern.
Det kanske inte var så nyttigt för självkänslan.
Jag förstod problemet, men jag var precis lika rutten som alla andra. Det enda jag kunde tänka var: jag sitter mittemot Humphrey Bogarts son. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna min nyfikenhet. Alltsammans var rätt sorgligt och det blev inte mycket sagt vid vårt bord.
Dock hade Stephen överträffat sin far på en punkt: där Humphrey hade förblivit alkoholist till slutet hade Stephen lyckats bli fri från sitt missbruk, som i hans fall mest handlat om kokain.
Nu var det ju inte bara Stephens pappa som var berömd. Hans mamma är Lauren Bacall, lika legendarisk hon, och fortfarande i livet.
Vid slutet av kvällen satt en av gästerna vid vårt bord och fingrade på ett stearinljus. Då vaknade Stephen Bogart oväntat till liv och sa åt henne att sluta, man skulle inte leka med levande ljus. ”Det sa alltid min mamma.”
Sedan dess har jag inte kunnat få den bilden ur huvudet.
Lauren Bacall, den unga Lauren Bacall, som kommer in i ett rum. Hon bär en dräkt med axelklaffar, som i 40-talsfilmerna. Hon sätter händerna i sidorna och kastar med luggen. Så säger hon med sin djupa, släpiga stämma:
”Hey, Stephen, don’t play with the candles.”
Någon gång i slutet av 90-talet hamnade jag mittemot Humphrey Bogarts son vid en förlagsmiddag. Det var på Viktoriagatan, på en numera nedlagd italiensk restaurang.
Stephen Bogart, som han hette, hade skrivit en bok om hur det var att växa upp i skuggan av den kanske mest mytomspunna filmstjärnan någonsin, och nu var han i Sverige för att marknadsföra den. Han var kusligt lik sin far både till utseendet och på rösten.
Han åt inte mycket, sa inte mycket heller och verkade mest besvärad av tillställningen. Han gav absurt mycket i dricks för en ask cigaretter. Det uppslagna vinglaset ställde han snabbt åt sidan.
Folk sa att hans bok var dålig.
Jag hade inte läst den, men jag visste att den till stor del handlade om hur svårt han hade haft att bli betraktad som en egen individ och inte bara som Humphrey Bogarts son. Tänk er själva, bara namnet Bogart: det var ett tungt bagage att släpa runt på. Hela den där mansrollen: den ensamme hjälten i hatt och trenchcoat, en cynisk yta som döljer ett hjärta av guld, balansgången mellan bitterhet och romantik.
Det blev mycket att leva upp till för Stephen. En förbannelse – och samtidigt en födkrok. Så länge han talade om och som sin far lyssnade folk: kvinnor åtrådde honom och män såg upp till honom. Han fick alltså till och med ge ut en bok, just för att den handlade om fadern.
Det kanske inte var så nyttigt för självkänslan.
Jag förstod problemet, men jag var precis lika rutten som alla andra. Det enda jag kunde tänka var: jag sitter mittemot Humphrey Bogarts son. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna min nyfikenhet. Alltsammans var rätt sorgligt och det blev inte mycket sagt vid vårt bord.
Dock hade Stephen överträffat sin far på en punkt: där Humphrey hade förblivit alkoholist till slutet hade Stephen lyckats bli fri från sitt missbruk, som i hans fall mest handlat om kokain.
Nu var det ju inte bara Stephens pappa som var berömd. Hans mamma är Lauren Bacall, lika legendarisk hon, och fortfarande i livet.
Vid slutet av kvällen satt en av gästerna vid vårt bord och fingrade på ett stearinljus. Då vaknade Stephen Bogart oväntat till liv och sa åt henne att sluta, man skulle inte leka med levande ljus. ”Det sa alltid min mamma.”
Sedan dess har jag inte kunnat få den bilden ur huvudet.
Lauren Bacall, den unga Lauren Bacall, som kommer in i ett rum. Hon bär en dräkt med axelklaffar, som i 40-talsfilmerna. Hon sätter händerna i sidorna och kastar med luggen. Så säger hon med sin djupa, släpiga stämma:
”Hey, Stephen, don’t play with the candles.”
onsdag 20 januari 2010
Den naive författaren
(Publicerad i pappers-GP 20 januari 2010.)
Jag hade lyckan att vara mycket naiv när jag var ung. När jag var 17 år reste jag till Paris på egen hand, och en av de första dagarna promenerade jag uppför en brant gata vid namn Rue de Cardinal Lemoine.
Där, utanför nummer 74, stannade jag och blickade upp mot huset där Ernest Hemingway och hans lilla familj hade bott på 1920-talet. Jag följde sedan den promenadväg Hemingway beskriver i ”En fest för livet”, från bostaden och ner till ”ett bra kafé vid Place Saint-Michel”, där han satte sig och skrev.
Min naivitet hade två huvudsakliga beståndsdelar.
Dels trodde jag mig på fullt allvar vara ensam om att vandra i Hemingways fotspår i Paris. På något sätt lyckades jag förtränga alla andra turister omkring mig. Jag hade upptäckt Hemingway på egen hand – att han också fanns i turisthandböckerna begrep jag helt enkelt inte.
Dels var jag fullkomligt övertygad om att det var så här det gick till att skriva. Man fann en underbar miljö. Man var fattig men lycklig och hade ett varmt kafé att sitta och arbeta på. Då kom inspirationen och orden av sig själva.
Jag gick de där stegen, från Rue de Cardinal Lemoine ner till Place Saint-Michel, och det svindlade i mig, det brände och pirrade och det doftade från blomsterhandlare och charkuterister. Det var så här det var att vara författare: man promenerade i Paris, man tog en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är kanske bara naiva människor som får uppleva en så ren och enkel lycka, och jag är som sagt mycket glad över min naivitet.
Idag vet jag naturligtvis bättre.
Orden kommer aldrig av sig själva, och den författare som inväntar inspirationens rus kommer inte att få mycket skrivet. I stället handlar det om att sitta på sitta på sin stjärt framför datorn timma efter timma, och sedan en timma till.
En gnutta begåvning i botten kan nog vara bra att ha, men framför allt handlar det om ett jäkla slit. Det finns givetvis glädje i det slitet, ibland mycket glädje, men ett slit är det likväl.
Dock: ibland måste jag få låtsas. Ibland måste jag få släppa den där förståndiga vuxna blicken och få kisa med ögonen så att världen sveps in i ett disigt, vackert skimmer. Ibland måste jag lämna mitt arbetsrum och promenera en stund på gatorna i Göteborg, låtsas att japp, det är så här det är att vara författare. Man flanerar och tittar på folk. Man går in på ett ställe och tar en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är slitet som gör att något blir skrivet.
Men utan naiviteten, utan romantiken, skulle det inte vara något värt.
Jag hade lyckan att vara mycket naiv när jag var ung. När jag var 17 år reste jag till Paris på egen hand, och en av de första dagarna promenerade jag uppför en brant gata vid namn Rue de Cardinal Lemoine.
Där, utanför nummer 74, stannade jag och blickade upp mot huset där Ernest Hemingway och hans lilla familj hade bott på 1920-talet. Jag följde sedan den promenadväg Hemingway beskriver i ”En fest för livet”, från bostaden och ner till ”ett bra kafé vid Place Saint-Michel”, där han satte sig och skrev.
Min naivitet hade två huvudsakliga beståndsdelar.
Dels trodde jag mig på fullt allvar vara ensam om att vandra i Hemingways fotspår i Paris. På något sätt lyckades jag förtränga alla andra turister omkring mig. Jag hade upptäckt Hemingway på egen hand – att han också fanns i turisthandböckerna begrep jag helt enkelt inte.
Dels var jag fullkomligt övertygad om att det var så här det gick till att skriva. Man fann en underbar miljö. Man var fattig men lycklig och hade ett varmt kafé att sitta och arbeta på. Då kom inspirationen och orden av sig själva.
Jag gick de där stegen, från Rue de Cardinal Lemoine ner till Place Saint-Michel, och det svindlade i mig, det brände och pirrade och det doftade från blomsterhandlare och charkuterister. Det var så här det var att vara författare: man promenerade i Paris, man tog en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är kanske bara naiva människor som får uppleva en så ren och enkel lycka, och jag är som sagt mycket glad över min naivitet.
Idag vet jag naturligtvis bättre.
Orden kommer aldrig av sig själva, och den författare som inväntar inspirationens rus kommer inte att få mycket skrivet. I stället handlar det om att sitta på sitta på sin stjärt framför datorn timma efter timma, och sedan en timma till.
En gnutta begåvning i botten kan nog vara bra att ha, men framför allt handlar det om ett jäkla slit. Det finns givetvis glädje i det slitet, ibland mycket glädje, men ett slit är det likväl.
Dock: ibland måste jag få låtsas. Ibland måste jag få släppa den där förståndiga vuxna blicken och få kisa med ögonen så att världen sveps in i ett disigt, vackert skimmer. Ibland måste jag lämna mitt arbetsrum och promenera en stund på gatorna i Göteborg, låtsas att japp, det är så här det är att vara författare. Man flanerar och tittar på folk. Man går in på ett ställe och tar en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är slitet som gör att något blir skrivet.
Men utan naiviteten, utan romantiken, skulle det inte vara något värt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)