Pilen i hjärtat

(Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2014)

Tja, det är ett hjärta genomborrat med en pil. Amors pil. Kärlekens symbol.

Inte så originellt, kanske. Men å andra sidan en symbol som jag kan stå för i livets alla skiftningar. Den sitter på högerarmen, så pass högt upp att den bara syns om jag själv vill visa den.

Jag skaffade den på Andra Långgatan, jag tror det var 1988. Det hade med olycklig kärlek att göra, förstås, någon tjej som inte ville ha mig. Jag minns inte detaljerna just nu. Eller – det är klart jag minns, men vi tar det en annan gång.

På den tiden var det som en livsstil för mig att vara olyckligt kär. Jag såg det nästan som en plikt – jag trodde att man levde sannare om man var genomborrad av kärlekens smärta, blödde kärlekens blod. Att det man skrev blev bättre av det, till exempel. Det är mycket man kan få för sig när man är ung.

Tanken var hur som helst att med ett Amorshjärta inristat i huden skulle jag aldrig kunna bli bitter och cynisk. Jag skulle aldrig kunna sluta tro på kärleken.

Yngre läsare tror väl att jag ljuger nu, men för tjugofem år sedan väckte även en minimal tatuering uppmärksamhet. Det var fortfarande bara kriminella och mc-typer som var gaddade. Mina kompisar tyckte det var coolt, min mamma förfasade sig. Perfekt på alla sätt, alltså.

Åren gick och jag blev lyckligt gift. Och även om kärleken inte bleknade så gjorde tatueringen det.

Så tanken började gro på att renovera mitt hjärta.

När jag fyller femtio, tänkte jag, då ska jag förnya kontraktet med kärleken. Då ska mitt hjärta lysa klarrött igen.

Och nu i höst var det dags, femtioårsdagen skulle passeras.

Att hitta en tatueringsstudio var lätt, de är ju lika vanliga som frisersalonger och pizzerior numera. Man behöver inte längre smyga runt bland porrbutikerna nere på Andra Lång.

Men motivet då? Ja, hjärtat och pilen förstås. Det var ju själva grundidén: att visa mig själv att jag står för samma sak nu som då.

Fast vadå ”samma sak”?

Visst är tron på kärleken obruten, men det är en annan sorts kärlek vid femtio än vid tjugofem. Ett annat slags liv, med tonårsbarn och ansvar. Och vad jag än tycker om det så har jag tvingats bli lika bekant med Liemannen som med Amor de senaste åren.

Det fick bli en svart skugga till hjärtat, som om det var belyst snett från sidan.

Kärlekens röda hjärta och dödens svarta skugga.

Såret efter tatueringsnålen har just läkt och jag brukar kolla in mitt nya hjärta i spegeln. Vissa dagar tycks det mig som att det röda lyser starkast, andra dagar det svarta.

Att häpna och kanske bäva

(Publicerad i GP onsdag 22 oktober)

Det finns några enstaka personer  som har kvar licensen. Snart kommer en av dem till stan: Bruno K Öijer.

Licensen? undrar du. Vadå för licens?

Jo, i de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits shamaner. Medicinmän eller nåjder är andra ord för samma sak. De står med ett ben i vår värld och ett i andevärlden, och de använder sin kunskap till att bota och hjälpa.

I transen kan shamanen färdas i riken som vi andra inte har tillträde till. Därifrån hämtar han hem något åt oss, något som vi behöver och som vi inte hade kunnat komma åt själva. Något som får oss att häpna och kanske bäva.

Det krävs förstås att man tror. Den sjuke måste ge ut sin licens: Jag lägger mitt öde i dina händer. Jag litar på att du kan bota mig.

Just den typen av tilltro har jag haft till vissa konstnärer och artister. Jag har blundat och gett mig hän – det är det jag menar med att ge ut sin licens. Som att lyfta ett glas och lita på att vinet i det ska ha sin verkan.

Detta är förstås en väldigt romantisk konstsyn. Men också en ursprunglig. Konst och religion gick knappast att skilja åt från början.

Med åren har jag skärpt kraven, och faktum är att jag har återkallat de flesta av de licenser jag en gång utfärdade. Mycket av det jag en gång tyckte var magiskt känns idag som bländverk. Eller i bästa fall som gott hantverk.

Men några namn från förr finns kvar. Några som har bevisat sin relevans gång på gång, som med åren har byggt ett verk som man måste respektera. En Thåström, en Nick Cave, en Monika Fagerholm. De har kvar licensen.

Och så Bruno K Öijer då.

Att läsa hans texter i bokform är fint, men att se honom live är unikt. Bara att se karln komma in på scenen, lång och mager, med det där burriga håret … När han läser brukar det rycka kring hans ögon , kanske något slags nervösa tics, kanske ren inlevelse.

Det är för sent att få se Édith Piaf på Olympia eller en ung Patti Smith på CBGB:s. Men Öijer finns här idag, han är i full verksamhet, det är bara att köpa en biljett.

Det kanske är löjligt, men jag tror fortfarande på det han hämtar hem åt mig från sina resor i den andra världen. Jag är beredd på att bäva.

Mina enda vänner

Publicerad i GP onsdag 24 september

Barnen brukar säga att när jag dör ska jag ha en överkorsad hund i min dödsannons, eftersom jag hatar djur.

Men så illa är det faktiskt inte. Jag förstår mig bara inte på djur och blir inte känslomässigt engagerad i dem. Jag fattar vitsen med att kor ger mjölk och hönor ägg, men inte mycket mer än så. Djur passar bäst i naturen, tycker jag.

Min dotter har två virvelmarsvin och vi brukar passa en hund en gång i veckan. De andra i familjen säger att de älskar dessa djur. Det gör inte jag, men jag tolererar dem.

Ett beteende som djur och människor har gemensamt är det som kallas flykt eller kamp. Ställda inför en akut fara reagerar vi inte logiskt utan instinktivt. Antingen stannar vi och slåss eller så springer vi så fort benen bär.

Men ofta glömmer vi att det finns ett tredje alternativ: att trycka. Även det ett instinktivt beteende.

Trycker är vad haren gör när den skälvande kryper ihop vid en tuva i hopp om att räven ska gå förbi utan att ta den.

Och trycker är vad vi människor gör när vi slår ner blicken inför ett aggressivt gäng på spårvagnen. Eller när vi väljer att inte låtsas om en obehaglig konflikt på jobbet.

Personligen tror jag att tryckandet är det vanligaste mänskliga beteendet vid fara. De flesta av oss är varken hjältar eller fegisar − vi bara blundar och hoppas att det farliga ska gå över.

En kväll nyligen kom jag hem till en tom lägenhet. Min son låg på sjukhus igen och min fru var hos honom. Min dotter var hos en kompis. Det var mörkt och dystert hemma, och det fanns ingenting att äta. Jag var utmattad och rädd och kände mig fruktansvärt ensam.

Så jag tog och hackade lite sallad åt marsvinen, och så fort de hörde ljudet från skärbrädan började de pipa av förväntan.

Jag satte mig på golvet vid marsvinsburen, öppnade luckan och ställde salladen utanför. Efter en stunds tvekan hoppade de ut.

Döden söker vår familj i den begynnande höstens skuggor. Inte den där döden som spelar schack utan den riktiga. Den som tar bort människor.

Om jag blundar går den kanske förbi. Den kanske inte ser oss.

Om jag blundar kanske allt går över.

Marsvinen kuttrade belåtet. Två små pälsbollar som kilade in och ut mellan mina ben och åt sallad ur handen på mig.

I den stunden var de mina enda vänner. I den stunden älskade jag dem.

Kroppen är inte klok

Publicerad i GP 27 augusti 2014

Jag sitter i ett väntrum och bläddrar i en bunt tidningar inriktade på  hälsa och friskvård, och jag läser på nästan varje sida att man bör lyssna på sin kropp. Kroppen är nämligen klok. Kroppen kan till och med läka sig själv om den blir sjuk.

Tyvärr måste jag meddela att detta inte stämmer. Kroppen är verkligen inte särskilt klok. Faktum är att den är ganska korkad.

Kroppen vill helst ha fet och osund mat varje dag. Den älskar verkligen chips och läsk och transfetter. Kroppen fattar nämligen inte att den bor i ett välfärdssamhälle – den tror att den måste bygga upp ett fettlager inför nästa svältperiod.

Kroppen vill ha snabba kickar och belöningar, och därför gillar den alkohol och andra droger. Det finns kroppar som offrar allt – till och med sin egen överlevnad, vilket ju måste sägas vara extra idiotiskt – för att komma över ännu en dos sprit eller knark.

Folk som tillfrisknar efter utbrändhet och utmattningsdepressioner säger ofta att de har lärt sig lyssna bättre på kroppen, men jag tror att de lyssnade precis lika noga under den period då de grundlade sin sjukdom. Det är bara det att kroppen sa något annat då: Visa framfötterna på jobbet! Förbättra din tid på milen! Gör mer saker med familjen! Var snyggare!

Den typen av prestationskrav kommer sällan utifrån. De kommer inifrån, från den egna, korkade kroppen.

Men immunförsvaret då, är inte det fantastiskt?

Jovars, men mycket mer än förkylningar och enklare infektioner klarar det faktiskt inte. Utan moderna läkemedel skulle vi fortfarande dö av bagateller, som lite smuts i ett obetydligt sår. Och tänk på kroppens allra mest naturliga verksamhet, barnafödandet. Hur många mödrar och barn dog inte i samband med förlossningar på den tiden när vi bara hade kroppens egen klokhet att lita till?

Nä, kroppen är faktiskt ganska inkompetent. Plötsligt får den för sig att vanligt björkpollen är skadligt och drar igång en massa plågsamma försvarsreaktioner. Hundratusentals svenskar lider av allergi för att kroppen inte förmår skilja på farligt och ofarligt.

Kroppen klarar inte ens av sin egen celldelning. Varje dag sker misstag i den processen. Oftast är det ofarliga saker men ibland – hoppsan! – råkar kroppen skapa en cancercell som genast börjar dela sig okontrollerat.

Det finns en del praktiska uppgifter som kroppen sköter bra. Den talar tydligt om när den är törstig eller sömnig eller kissnödig. Utmärkt.

Så för all del, lyssna gärna på kroppen. Men lita inte på den.

Långa och korta cykler

(Publicerad i GP fredag 22 augusti)

När barnen var små färdades känslorna snabbt i familjen. Säg att jag skällde på min son för något. Ofta dröjde det då bara några minuter innan han gav sig på sin lillasyster. Så blev hon i sin tur ledsen och arg och gick till mamma, och plötsligt var hela familjen olycklig.

Min egen dumhet, fortplantad via barnen. Ingen smickrande spegelbild precis.

Men det finns andra, långsammare känslocykler i en familj.

En dag har de små barnen blivit tonåringar och vi sitter på altanen i sommarstugan en het julikväll och tittar i gamla fotoalbum.

Lena och jag berättar hur vi har tänkt i olika situationer, och barnen ger sina versioner av samma händelser. Den där gången du rymde, hur tänkte du då? Det där stora bråket vi hade, hur blev det så egentligen? Vi talar om alla människor som varit en del av vår historia – alla grannar, släktingar, kompisar. Vi talar om stort och smått, med distans och mognad som de vuxna och halvvuxna människor vi är.

Allra mest talar vi om hur roligt vi haft. Och det känns som att många cykler fullbordas i den milda bohusvinden.

Innan jag fick barn tänkte jag ungefär så här om barnuppfostran: om man som förälder tillämpar en viss metod, så blir barnen på ett visst sätt.

Sånt där trams överger man ju så fort barnen är födda och man lär känna dem. Ungarna är som de är och blir som de blir, och det enda man kan göra är att försöka erbjuda en så stabil grund åt dem som möjligt.

Men när jag nu lyssnar på våra tonåringar och hör hur intresserade och engagerade de är i alla möjliga frågor, hur öppna de är för olika idéer och människor, hur villiga de är att tänka och diskutera och ifrågasätta – då tänker jag att något litet kanske Lena och jag ändå har bidragit med.

Den där lusten och livsglädjen de utstrålar – den får mig att minnas den nästan chockartade glädje som vi som föräldrar kände över dem när de föddes, och har fortsatt att känna.

Kan det inte vara så att något av vår glädje har fastnat hos dem, att vi har hjälpt dem att upptäcka att det faktiskt är underbart att leva? Kan vi inte säga att det är så?

Jo, det gör vi. Just idag låter vi det vara så. Ännu en fullbordad cykel. Det är värmebölja och familjen är samlad och det finns inte ett moln på himlen.

Bit, Luis, bit!

(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 2 juli)

Alltså, Luis Suarez, den där uruguayaren som bet en motståndare i axeln – vilken konstig människa! Och vilken bisarr händelse! Snacka om att jag vaknade till där jag satt och halvslumrade framför VM-fotbollen.

Kort bakgrund för er som inte följer VM: Luis Suarez är en av världens bästa forwards, men han är också skandalomsusad. Två gånger tidigare i karriären har han bitit folk på planen och straffats med långa avstängningar.

I VM verkade han vara på väg mot upprättelse. Han avgjorde matchen mot England med två fantastiska mål. Då, i den avgörande gruppspelsmatchen mot Italien, satte han plötsligt tänderna i en motståndare igen. Inför sådär en miljard TV-tittare.

Det kanske är fel av mig, men jag jublade.

Jag kom att tänka på när jag jobbade på Radio Göteborg på 90-talet och vid ett tillfälle skulle intervjua Daniel Alfredsson, hockeyproffset. Det var på sommaren och han skulle, har jag för mig, inviga en ny gångbro över vallgraven.

Jag hann knappt få upp mikrofonen innan han levererade 90 sekunders oklanderliga floskler om att det var kul att vara där och att han såg fram mot nästa säsong. Sedan gick han därifrån innan jag hann ställa en enda vettig fråga.

Sedan dess har jag sett honom, och många andra idrottsproffs, göra samma sak många gånger. Det ingår förstås i deras extremt välbetalda jobb att ge de där små miniintervjuerna i matchpauser och liknande. Så de har lärt sig att med entonig röst leverera några intetsägande ord.

Det är så slätstruket att man drabbas av en sorts aggressiv sömnighet.

Jag tänker: vad som helst utom detta språk på tomgång, dessa välkammade ord utan innehåll. Hellre då en människa, en galning, en Luis Suarez.

Det är dumt att bitas. Absolut.

Men jag dras till det icke-perfekta, det icke-präktiga – det defekta, rentav. Suarez var så nära att få sin revansch, att bli en av de största hjältarna. Då, när allt låg öppet för honom, sumpade han allt. Nu kommer han alltid att bli ihågkommen som en sorts dåre.

Alla är inte så förbannat välanpassade och svärmorsdrömmiga. Somliga av oss klarar inte alltid pressen, vi gör idiotiska misstag utan att vi själva fattar varför. Vi tar ett glas eller ett bloss för mycket, vi fattar katastrofala beslut. Vi slänger bort gyllene chanser av ren dumhet.

Luis Suarez är från och med nu vårt skyddshelgon. Bit, Luis, bit!

På mitt nattduksbord

(Publicerad i Göteborgs-Posten 4 juni 2014)

Det lär finnas människor som förvarar all sin läsning i tunna så kallade plattor. Till dem hör inte jag. Kring mitt nattduksbord ligger böckerna i travar.

Där finns till exempel högen med Böcker Jag Ämnar Läsa Men Först Borde Jag Läsa Annat. Där finns Böcker Jag Vill Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull. Och så förstås: Böcker Jag Alltid Låtsats Ha Läst Och Som Jag Nu Verkligen Borde Läsa.

De här kategorierna har jag snott av den italienske författaren Italo Calvino. Men nu ska vi tala om en kategori som faktiskt är min egen:

Böcker Jag Har Läst Ut Men Inte Kan Släppa Taget Om.

Visst vet du hur det känns de sällsynta gånger när man blir totalt uppslukad av en bok? Sådär så att man räknar sidorna bakifrån – åh nej, bara 70 sidor kvar, bara 40, 25 ... Hjälplöst drivs man vidare mot sista sidan eftersom man bara måste få veta hur det går, samtidigt som man egentligen vill leva kvar i texten för evigt.

Det är en sorts kamp, men en som är avgjord på förhand. Begäret att läsa vidare kommer alltid att segra.

När en sådan bok är utläst är det omöjligt för mig att genast ställa undan den. Jag måste få ha kvar den i min närhet ett tag. Måste få leva kvar i stämningen. Läsa om ett par särskilt bra sidor. Och faktiskt: bara få röra vid boken, hålla den mot kroppen.

För väldigt länge sedan brukade jag träffa lite olika tjejer. Visst låter det coolt? Att gå från den ena till den andra, liksom. Men saken är denna: det var ju omöjligt! För om man har kommit varandra så nära som två älskande − eller som en läsare och en text  − hur i all världen ska man då kunna byta?

Jag minns känslan så väl: att vilja hålla kvar den där ljuva eftersmaken. Jag vet att du träffar en annan nu, men kan vi inte ses ändå? Kan jag inte få hålla om dig, lukta på ditt hår ... en sista gång?

Egentligen tar det aldrig slut: texter och människor som berört mig finns kvar i mig för evigt.

Så, ja, jag låter alltså värdefulla böcker ligga kvar bredvid mig.

Fast samtidigt påbörjar jag förstås en ny. Och efter ett tag brukar jag komma in i den också. Börja uppskatta den. Njuta av den.

Ibland växlar jag mellan den gamla och den nya njutningen.

Hur gick nu det här till? Jag började med ett allvarligt resonemang om läsning och hamnade i den värsta omoral.

Men vad kan jag säga? Jag läser böcker. Jag är redo för vilka synder som helst.