Publicerad på Världens gång någon gång sommaren 2010.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)
Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.
När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.
- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.
- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.
- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.
Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.
Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.
- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?
- Jag kör dem i mangeln, säger jag.
Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.
Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.
Jag sparar kvittot.
Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.
När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.
De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.
På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.
Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.
- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.
måndag 27 september 2010
fredag 4 juni 2010
Lyckan i att uppfylla normen
(Publicerad i GP onsdag 2 juni 2010.)
Många gånger varje dag tilltalas jag med världens näst vanligaste tilltalsord: pappa.
Det är förstås inget jag kan bevisa, att det är det näst vanligaste tilltalsordet. Men jag är säker på att det är så. Vanligast är ”mamma”, det är jag lika säker på.
Någon miljard människor tilltalas så varje dag. Med mamma eller pappa.
I köksskåpet hemma står en mugg med texten ”Världens bästa pappa”. Jag fick den av min dotter i födelsedagspresent härom året. Det är en utmärkt mugg. Lagom stor, behaglig att dricka ur.
Dock inbillar jag mig förstås inte att den är unik. Faktum är att jag till och med vet i vilken butik min dotter har köpt den. Den ligger vid Mariaplan. Där står tiotals identiska muggar med samma text. Det tycks alltså finnas fler pappor än jag som är bäst i världen.
Och det är just detta som fascinerar mig: när det allmängiltiga möter det privata. När man är en i mängden och trivs med det.
I vårt samhälle uppmanas vi ständigt att följa våra drömmar. Att söka det personliga uttrycket, att hitta vår egen grej. Att inte nöja oss med att vara som alla andra.
Men till viss del blir livet meningsfullt först när vi gör som alla andra.
Att natta ett barn, att kyssa sin man eller kvinna, att sörja en död närstående – vi blir aldrig mänskligare än så. Du kan prata om sånt med vem som helst på jordklotet, du kunde ha pratat om det med en stenåldersmänniska.
För den typen av handlingar krävs endast en rent mänsklig kompetens: förmågan till omsorg och kärlek, förmågan att ge. Nog så knepiga saker ibland, kanske. Men utan tvivel grundmänskliga egenskaper, frikopplade från det prestationssamhälle vi annars lever i.
Jag hör miljoner barn säga: pappa? Och när jag svarar, när jag vänder blicken mot just mina barn, är jag en av miljoner pappor som gör det. Samtidigt som jag vet att det finns något unikt mellan just mig och mina barn.
Lik och unik på samma gång.
Att bryta normer, att söka sin egen väg. Javisst, jag är helt för det: jag är författare, jag lever på att söka min egen väg.
Men det här handlar om något annat: om lyckan i att uppfylla normen. Jo, för ibland är det skönt att gå där andra går, att dela gemensamma upplevelser och låta sina egna känslor speglas i andras.
När vi var i fjällen i vintras kom min son på att han kunde ropa ”Johan” om han ville mig något. Då slapp han att tio pappor vände sig om i liftkön, resonerade han.
Det var smart tänkt. ”Johan” är förstås mycket personligare än ”pappa”.
Ändå tyckte jag inte om det. Jag ville inte vara ”Johan” för honom. Jag ville vara pappa. En av miljoner, och den enda.
Många gånger varje dag tilltalas jag med världens näst vanligaste tilltalsord: pappa.
Det är förstås inget jag kan bevisa, att det är det näst vanligaste tilltalsordet. Men jag är säker på att det är så. Vanligast är ”mamma”, det är jag lika säker på.
Någon miljard människor tilltalas så varje dag. Med mamma eller pappa.
I köksskåpet hemma står en mugg med texten ”Världens bästa pappa”. Jag fick den av min dotter i födelsedagspresent härom året. Det är en utmärkt mugg. Lagom stor, behaglig att dricka ur.
Dock inbillar jag mig förstås inte att den är unik. Faktum är att jag till och med vet i vilken butik min dotter har köpt den. Den ligger vid Mariaplan. Där står tiotals identiska muggar med samma text. Det tycks alltså finnas fler pappor än jag som är bäst i världen.
Och det är just detta som fascinerar mig: när det allmängiltiga möter det privata. När man är en i mängden och trivs med det.
I vårt samhälle uppmanas vi ständigt att följa våra drömmar. Att söka det personliga uttrycket, att hitta vår egen grej. Att inte nöja oss med att vara som alla andra.
Men till viss del blir livet meningsfullt först när vi gör som alla andra.
Att natta ett barn, att kyssa sin man eller kvinna, att sörja en död närstående – vi blir aldrig mänskligare än så. Du kan prata om sånt med vem som helst på jordklotet, du kunde ha pratat om det med en stenåldersmänniska.
För den typen av handlingar krävs endast en rent mänsklig kompetens: förmågan till omsorg och kärlek, förmågan att ge. Nog så knepiga saker ibland, kanske. Men utan tvivel grundmänskliga egenskaper, frikopplade från det prestationssamhälle vi annars lever i.
Jag hör miljoner barn säga: pappa? Och när jag svarar, när jag vänder blicken mot just mina barn, är jag en av miljoner pappor som gör det. Samtidigt som jag vet att det finns något unikt mellan just mig och mina barn.
Lik och unik på samma gång.
Att bryta normer, att söka sin egen väg. Javisst, jag är helt för det: jag är författare, jag lever på att söka min egen väg.
Men det här handlar om något annat: om lyckan i att uppfylla normen. Jo, för ibland är det skönt att gå där andra går, att dela gemensamma upplevelser och låta sina egna känslor speglas i andras.
När vi var i fjällen i vintras kom min son på att han kunde ropa ”Johan” om han ville mig något. Då slapp han att tio pappor vände sig om i liftkön, resonerade han.
Det var smart tänkt. ”Johan” är förstås mycket personligare än ”pappa”.
Ändå tyckte jag inte om det. Jag ville inte vara ”Johan” för honom. Jag ville vara pappa. En av miljoner, och den enda.
onsdag 5 maj 2010
Resa mot okänt mål
(Publicerad i GP 5 maj 2010)
Tänk dig att du stiger ombord på ett tåg. Du ska ut på en lång resa. Destinationen är okänd.
Du hittar din plats i en kupé. På sätet mittemot sitter en främmande människa. Ni skakar hand och presenterar er artigt för varandra.
Nu är reglerna så här: främlingen och du ska leva tillsammans i den här kupén i tre månader. Ingen av er får lämna kupén. Under nattliga uppehåll på okända stationer kan ni eventuellt få ta en kort promenad på perrongen. Sedan raskt ombord igen. I tre månader, som sagt.
Nej, det är ingen dokusåpa jag beskriver. Det är översättarens vardag.
För det är precis så det är att översätta en roman.
Efter en tids resa är främlingen ingen främling längre. Tvärtom är hon och du intimt bekanta – det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Du känner hennes goda och dåliga sidor, du har genomskådat hennes retoriska knep och förenklingar. Du vet när hon bluffar och när hon verkligen vet vad hon snackar om.
Du hittar egenskaper hos henne som är charmerande, oemotståndliga. Du hittar andra som är outhärdliga. Du skulle gärna, jättegärna faktiskt, vilja förändra henne, måla över en del av hennes skönhetsfläckar. Kort sagt: redigera henne. Du försöker också. Hon spjärnar emot, vägrar att ändra på sig.
Stämningen i kupén blir alltmer förgiftad. Du är övertygad om att det är du som har rätt. Du känner att du måste sätta ner foten. Det går så långt att du är beredd att överge henne och hela projektet, att hoppa av tåget i farten oavsett konsekvenser. Men till sist tar du ditt förnuft till fånga.
Motvilligt inser du att ditt jobb faktiskt är att underkasta dig. Din uppgift är inte att föra, den är att följa.
Veckorna går. Ni hittar ett sätt att samexistera. Ni skaffar er gemensamma vanor och rutiner. Tåget far förbi åkrar och städer, solen skiner, resan känns trivsam. Och du märker något: det som du tidigare fann svårsmält hos din reskamrat kan du nu lätt acceptera. Ja, mer än så: du ser numera världen med hennes ögon och inser att hon har haft rätt i det mesta hela tiden.
Till slut bromsar tåget in med en tung suck. Ni är framme vid slutstationen. Den heter ”Deadline”.
Det är dags att skiljas. Kanske har du funnit en vän för livet, kanske vet du med säkerhet att ni aldrig mer kommer att ses.
Du tar en snabb kopp kaffe på stationen. Så ropas en ny avgång ut. Översättaren – du – skyndar ut på perrongen, går ombord på ett nytt tåg. Återigen är destinationen okänd.
Tänk dig att du stiger ombord på ett tåg. Du ska ut på en lång resa. Destinationen är okänd.
Du hittar din plats i en kupé. På sätet mittemot sitter en främmande människa. Ni skakar hand och presenterar er artigt för varandra.
Nu är reglerna så här: främlingen och du ska leva tillsammans i den här kupén i tre månader. Ingen av er får lämna kupén. Under nattliga uppehåll på okända stationer kan ni eventuellt få ta en kort promenad på perrongen. Sedan raskt ombord igen. I tre månader, som sagt.
Nej, det är ingen dokusåpa jag beskriver. Det är översättarens vardag.
För det är precis så det är att översätta en roman.
Efter en tids resa är främlingen ingen främling längre. Tvärtom är hon och du intimt bekanta – det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Du känner hennes goda och dåliga sidor, du har genomskådat hennes retoriska knep och förenklingar. Du vet när hon bluffar och när hon verkligen vet vad hon snackar om.
Du hittar egenskaper hos henne som är charmerande, oemotståndliga. Du hittar andra som är outhärdliga. Du skulle gärna, jättegärna faktiskt, vilja förändra henne, måla över en del av hennes skönhetsfläckar. Kort sagt: redigera henne. Du försöker också. Hon spjärnar emot, vägrar att ändra på sig.
Stämningen i kupén blir alltmer förgiftad. Du är övertygad om att det är du som har rätt. Du känner att du måste sätta ner foten. Det går så långt att du är beredd att överge henne och hela projektet, att hoppa av tåget i farten oavsett konsekvenser. Men till sist tar du ditt förnuft till fånga.
Motvilligt inser du att ditt jobb faktiskt är att underkasta dig. Din uppgift är inte att föra, den är att följa.
Veckorna går. Ni hittar ett sätt att samexistera. Ni skaffar er gemensamma vanor och rutiner. Tåget far förbi åkrar och städer, solen skiner, resan känns trivsam. Och du märker något: det som du tidigare fann svårsmält hos din reskamrat kan du nu lätt acceptera. Ja, mer än så: du ser numera världen med hennes ögon och inser att hon har haft rätt i det mesta hela tiden.
Till slut bromsar tåget in med en tung suck. Ni är framme vid slutstationen. Den heter ”Deadline”.
Det är dags att skiljas. Kanske har du funnit en vän för livet, kanske vet du med säkerhet att ni aldrig mer kommer att ses.
Du tar en snabb kopp kaffe på stationen. Så ropas en ny avgång ut. Översättaren – du – skyndar ut på perrongen, går ombord på ett nytt tåg. Återigen är destinationen okänd.
onsdag 3 februari 2010
Bogart & jag
(Publicerad i pappers-GP 3 februari 2010)
Någon gång i slutet av 90-talet hamnade jag mittemot Humphrey Bogarts son vid en förlagsmiddag. Det var på Viktoriagatan, på en numera nedlagd italiensk restaurang.
Stephen Bogart, som han hette, hade skrivit en bok om hur det var att växa upp i skuggan av den kanske mest mytomspunna filmstjärnan någonsin, och nu var han i Sverige för att marknadsföra den. Han var kusligt lik sin far både till utseendet och på rösten.
Han åt inte mycket, sa inte mycket heller och verkade mest besvärad av tillställningen. Han gav absurt mycket i dricks för en ask cigaretter. Det uppslagna vinglaset ställde han snabbt åt sidan.
Folk sa att hans bok var dålig.
Jag hade inte läst den, men jag visste att den till stor del handlade om hur svårt han hade haft att bli betraktad som en egen individ och inte bara som Humphrey Bogarts son. Tänk er själva, bara namnet Bogart: det var ett tungt bagage att släpa runt på. Hela den där mansrollen: den ensamme hjälten i hatt och trenchcoat, en cynisk yta som döljer ett hjärta av guld, balansgången mellan bitterhet och romantik.
Det blev mycket att leva upp till för Stephen. En förbannelse – och samtidigt en födkrok. Så länge han talade om och som sin far lyssnade folk: kvinnor åtrådde honom och män såg upp till honom. Han fick alltså till och med ge ut en bok, just för att den handlade om fadern.
Det kanske inte var så nyttigt för självkänslan.
Jag förstod problemet, men jag var precis lika rutten som alla andra. Det enda jag kunde tänka var: jag sitter mittemot Humphrey Bogarts son. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna min nyfikenhet. Alltsammans var rätt sorgligt och det blev inte mycket sagt vid vårt bord.
Dock hade Stephen överträffat sin far på en punkt: där Humphrey hade förblivit alkoholist till slutet hade Stephen lyckats bli fri från sitt missbruk, som i hans fall mest handlat om kokain.
Nu var det ju inte bara Stephens pappa som var berömd. Hans mamma är Lauren Bacall, lika legendarisk hon, och fortfarande i livet.
Vid slutet av kvällen satt en av gästerna vid vårt bord och fingrade på ett stearinljus. Då vaknade Stephen Bogart oväntat till liv och sa åt henne att sluta, man skulle inte leka med levande ljus. ”Det sa alltid min mamma.”
Sedan dess har jag inte kunnat få den bilden ur huvudet.
Lauren Bacall, den unga Lauren Bacall, som kommer in i ett rum. Hon bär en dräkt med axelklaffar, som i 40-talsfilmerna. Hon sätter händerna i sidorna och kastar med luggen. Så säger hon med sin djupa, släpiga stämma:
”Hey, Stephen, don’t play with the candles.”
Någon gång i slutet av 90-talet hamnade jag mittemot Humphrey Bogarts son vid en förlagsmiddag. Det var på Viktoriagatan, på en numera nedlagd italiensk restaurang.
Stephen Bogart, som han hette, hade skrivit en bok om hur det var att växa upp i skuggan av den kanske mest mytomspunna filmstjärnan någonsin, och nu var han i Sverige för att marknadsföra den. Han var kusligt lik sin far både till utseendet och på rösten.
Han åt inte mycket, sa inte mycket heller och verkade mest besvärad av tillställningen. Han gav absurt mycket i dricks för en ask cigaretter. Det uppslagna vinglaset ställde han snabbt åt sidan.
Folk sa att hans bok var dålig.
Jag hade inte läst den, men jag visste att den till stor del handlade om hur svårt han hade haft att bli betraktad som en egen individ och inte bara som Humphrey Bogarts son. Tänk er själva, bara namnet Bogart: det var ett tungt bagage att släpa runt på. Hela den där mansrollen: den ensamme hjälten i hatt och trenchcoat, en cynisk yta som döljer ett hjärta av guld, balansgången mellan bitterhet och romantik.
Det blev mycket att leva upp till för Stephen. En förbannelse – och samtidigt en födkrok. Så länge han talade om och som sin far lyssnade folk: kvinnor åtrådde honom och män såg upp till honom. Han fick alltså till och med ge ut en bok, just för att den handlade om fadern.
Det kanske inte var så nyttigt för självkänslan.
Jag förstod problemet, men jag var precis lika rutten som alla andra. Det enda jag kunde tänka var: jag sitter mittemot Humphrey Bogarts son. Samtidigt ville jag inte riktigt erkänna min nyfikenhet. Alltsammans var rätt sorgligt och det blev inte mycket sagt vid vårt bord.
Dock hade Stephen överträffat sin far på en punkt: där Humphrey hade förblivit alkoholist till slutet hade Stephen lyckats bli fri från sitt missbruk, som i hans fall mest handlat om kokain.
Nu var det ju inte bara Stephens pappa som var berömd. Hans mamma är Lauren Bacall, lika legendarisk hon, och fortfarande i livet.
Vid slutet av kvällen satt en av gästerna vid vårt bord och fingrade på ett stearinljus. Då vaknade Stephen Bogart oväntat till liv och sa åt henne att sluta, man skulle inte leka med levande ljus. ”Det sa alltid min mamma.”
Sedan dess har jag inte kunnat få den bilden ur huvudet.
Lauren Bacall, den unga Lauren Bacall, som kommer in i ett rum. Hon bär en dräkt med axelklaffar, som i 40-talsfilmerna. Hon sätter händerna i sidorna och kastar med luggen. Så säger hon med sin djupa, släpiga stämma:
”Hey, Stephen, don’t play with the candles.”
onsdag 20 januari 2010
Den naive författaren
(Publicerad i pappers-GP 20 januari 2010.)
Jag hade lyckan att vara mycket naiv när jag var ung. När jag var 17 år reste jag till Paris på egen hand, och en av de första dagarna promenerade jag uppför en brant gata vid namn Rue de Cardinal Lemoine.
Där, utanför nummer 74, stannade jag och blickade upp mot huset där Ernest Hemingway och hans lilla familj hade bott på 1920-talet. Jag följde sedan den promenadväg Hemingway beskriver i ”En fest för livet”, från bostaden och ner till ”ett bra kafé vid Place Saint-Michel”, där han satte sig och skrev.
Min naivitet hade två huvudsakliga beståndsdelar.
Dels trodde jag mig på fullt allvar vara ensam om att vandra i Hemingways fotspår i Paris. På något sätt lyckades jag förtränga alla andra turister omkring mig. Jag hade upptäckt Hemingway på egen hand – att han också fanns i turisthandböckerna begrep jag helt enkelt inte.
Dels var jag fullkomligt övertygad om att det var så här det gick till att skriva. Man fann en underbar miljö. Man var fattig men lycklig och hade ett varmt kafé att sitta och arbeta på. Då kom inspirationen och orden av sig själva.
Jag gick de där stegen, från Rue de Cardinal Lemoine ner till Place Saint-Michel, och det svindlade i mig, det brände och pirrade och det doftade från blomsterhandlare och charkuterister. Det var så här det var att vara författare: man promenerade i Paris, man tog en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är kanske bara naiva människor som får uppleva en så ren och enkel lycka, och jag är som sagt mycket glad över min naivitet.
Idag vet jag naturligtvis bättre.
Orden kommer aldrig av sig själva, och den författare som inväntar inspirationens rus kommer inte att få mycket skrivet. I stället handlar det om att sitta på sitta på sin stjärt framför datorn timma efter timma, och sedan en timma till.
En gnutta begåvning i botten kan nog vara bra att ha, men framför allt handlar det om ett jäkla slit. Det finns givetvis glädje i det slitet, ibland mycket glädje, men ett slit är det likväl.
Dock: ibland måste jag få låtsas. Ibland måste jag få släppa den där förståndiga vuxna blicken och få kisa med ögonen så att världen sveps in i ett disigt, vackert skimmer. Ibland måste jag lämna mitt arbetsrum och promenera en stund på gatorna i Göteborg, låtsas att japp, det är så här det är att vara författare. Man flanerar och tittar på folk. Man går in på ett ställe och tar en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är slitet som gör att något blir skrivet.
Men utan naiviteten, utan romantiken, skulle det inte vara något värt.
Jag hade lyckan att vara mycket naiv när jag var ung. När jag var 17 år reste jag till Paris på egen hand, och en av de första dagarna promenerade jag uppför en brant gata vid namn Rue de Cardinal Lemoine.
Där, utanför nummer 74, stannade jag och blickade upp mot huset där Ernest Hemingway och hans lilla familj hade bott på 1920-talet. Jag följde sedan den promenadväg Hemingway beskriver i ”En fest för livet”, från bostaden och ner till ”ett bra kafé vid Place Saint-Michel”, där han satte sig och skrev.
Min naivitet hade två huvudsakliga beståndsdelar.
Dels trodde jag mig på fullt allvar vara ensam om att vandra i Hemingways fotspår i Paris. På något sätt lyckades jag förtränga alla andra turister omkring mig. Jag hade upptäckt Hemingway på egen hand – att han också fanns i turisthandböckerna begrep jag helt enkelt inte.
Dels var jag fullkomligt övertygad om att det var så här det gick till att skriva. Man fann en underbar miljö. Man var fattig men lycklig och hade ett varmt kafé att sitta och arbeta på. Då kom inspirationen och orden av sig själva.
Jag gick de där stegen, från Rue de Cardinal Lemoine ner till Place Saint-Michel, och det svindlade i mig, det brände och pirrade och det doftade från blomsterhandlare och charkuterister. Det var så här det var att vara författare: man promenerade i Paris, man tog en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är kanske bara naiva människor som får uppleva en så ren och enkel lycka, och jag är som sagt mycket glad över min naivitet.
Idag vet jag naturligtvis bättre.
Orden kommer aldrig av sig själva, och den författare som inväntar inspirationens rus kommer inte att få mycket skrivet. I stället handlar det om att sitta på sitta på sin stjärt framför datorn timma efter timma, och sedan en timma till.
En gnutta begåvning i botten kan nog vara bra att ha, men framför allt handlar det om ett jäkla slit. Det finns givetvis glädje i det slitet, ibland mycket glädje, men ett slit är det likväl.
Dock: ibland måste jag få låtsas. Ibland måste jag få släppa den där förståndiga vuxna blicken och få kisa med ögonen så att världen sveps in i ett disigt, vackert skimmer. Ibland måste jag lämna mitt arbetsrum och promenera en stund på gatorna i Göteborg, låtsas att japp, det är så här det är att vara författare. Man flanerar och tittar på folk. Man går in på ett ställe och tar en kaffe, fram mot kvällen en öl.
Det är slitet som gör att något blir skrivet.
Men utan naiviteten, utan romantiken, skulle det inte vara något värt.
måndag 14 december 2009
Hur man går uppför Älvsborgsgatan
(Fritt efter Claes Hylingers "Hur man går nedför Avenyn".)
Publicerad i pappers-GP 13 december 2009
Man startar från Karl Johansgatan, från vänstra sidan. Efter att ha kastat en blick bortåt Älvsborgsbron styr man stegen uppåt. Trottoaren är mycket bred och det kan behövas, för utanför pizzeria Klippan sitter ett gäng gubbar i solen. De är redan rätt skräniga. Man vill inte gå för nära, det vill man faktiskt inte. Det är en del busliv just här, de boende får stå ut med en del. Ändå är innehavaren en väldigt trevlig karl och man vinkar till honom genom fönstret. Han får nog också stå ut med en del.
Nu fortsätter man uppåt gatan och kommer in i den skuggande allén. Ljuset är skimrande vackert: solsken som silas genom täta almar. Tyvärr sågades en stor del av allén ner för flera år sedan. Träden var sjuka, antar jag – men varför har inte nya planterats? På den här delen av gatan ligger flera fina små butiker som säljer personliga kläder av olika slag. När man har passerat Ostindiegatan lockar en affär med hårdrockströjor för småbarn – så trött och ofarlig har alltså hårdrocken blivit att den numera lämpar sig som småbarnsmode. Men det är fina butiker, en av dem har ett lekrum för ungarna, komplett med kaffetermos för föräldrarna.
Så får man syn på den lilla fruktaffären på hörnet tvärs över gatan och bestämmer sig för att gå över dit. Att korsa Älvsborgsgatan är dock ingen bagatell. Jag har svårt att tro att det kan finnas en bredare gata i Sverige. Man börjar med att gå över körfältet för nedåtgående trafik, sedan en gräsmatta där folk rastar sina hundar. Så korsar man spårvagnsspåren, sedan ännu en gräsmatta och slutligen körfältet för uppåtgående trafik. Efter det äventyret känns det bra att välja ut ett saftigt rött äpple i fruktaffären. Frukthandlaren hänvisar till Kassa 2. Det finns förstås bara en kassa i den lilla lokalen, men på bänken till vänster om den har han skrivit Kassa 1, till höger Kassa 2. Det tycker han är roligt.
Är det tillräckligt varmt kan man sätta sig på stenmuren utanför affären, äta sitt äpple och se om det kommer förbi någon man känner. Annars bryter man upp, styr ut på trottoaren och iväg, och strax har man tatuerarverkstaden på höger hand. Den går man förbi. Videobutiken likaså. När man kommer upp till Älvsborgsplan köper man en havrelimpa på det ekologiska bageriet.
Sedan återstår bara valet av kafé. Ska man ta sitt kaffe på Marmelad eller Kardemumma? Båda etablissemangen är utmärkta. Man gör sitt val och därmed har man avverkat hela Älvsborgsgatan. Så enkelt var det.
Publicerad i pappers-GP 13 december 2009
Man startar från Karl Johansgatan, från vänstra sidan. Efter att ha kastat en blick bortåt Älvsborgsbron styr man stegen uppåt. Trottoaren är mycket bred och det kan behövas, för utanför pizzeria Klippan sitter ett gäng gubbar i solen. De är redan rätt skräniga. Man vill inte gå för nära, det vill man faktiskt inte. Det är en del busliv just här, de boende får stå ut med en del. Ändå är innehavaren en väldigt trevlig karl och man vinkar till honom genom fönstret. Han får nog också stå ut med en del.
Nu fortsätter man uppåt gatan och kommer in i den skuggande allén. Ljuset är skimrande vackert: solsken som silas genom täta almar. Tyvärr sågades en stor del av allén ner för flera år sedan. Träden var sjuka, antar jag – men varför har inte nya planterats? På den här delen av gatan ligger flera fina små butiker som säljer personliga kläder av olika slag. När man har passerat Ostindiegatan lockar en affär med hårdrockströjor för småbarn – så trött och ofarlig har alltså hårdrocken blivit att den numera lämpar sig som småbarnsmode. Men det är fina butiker, en av dem har ett lekrum för ungarna, komplett med kaffetermos för föräldrarna.
Så får man syn på den lilla fruktaffären på hörnet tvärs över gatan och bestämmer sig för att gå över dit. Att korsa Älvsborgsgatan är dock ingen bagatell. Jag har svårt att tro att det kan finnas en bredare gata i Sverige. Man börjar med att gå över körfältet för nedåtgående trafik, sedan en gräsmatta där folk rastar sina hundar. Så korsar man spårvagnsspåren, sedan ännu en gräsmatta och slutligen körfältet för uppåtgående trafik. Efter det äventyret känns det bra att välja ut ett saftigt rött äpple i fruktaffären. Frukthandlaren hänvisar till Kassa 2. Det finns förstås bara en kassa i den lilla lokalen, men på bänken till vänster om den har han skrivit Kassa 1, till höger Kassa 2. Det tycker han är roligt.
Är det tillräckligt varmt kan man sätta sig på stenmuren utanför affären, äta sitt äpple och se om det kommer förbi någon man känner. Annars bryter man upp, styr ut på trottoaren och iväg, och strax har man tatuerarverkstaden på höger hand. Den går man förbi. Videobutiken likaså. När man kommer upp till Älvsborgsplan köper man en havrelimpa på det ekologiska bageriet.
Sedan återstår bara valet av kafé. Ska man ta sitt kaffe på Marmelad eller Kardemumma? Båda etablissemangen är utmärkta. Man gör sitt val och därmed har man avverkat hela Älvsborgsgatan. Så enkelt var det.
onsdag 4 november 2009
Hjälte eller pajas?
(Texten publicerad i pappers-GP 4 november 2009.)
Först var det bara lite stoj och rörelse i utkanten av synfältet, inget jag la märke till. Men så vred jag på huvudet och det jag såg var följande:
En pojke med gipsat ben låg på marken. Runt omkring stod ett tiotal andra killar, några tjejer också, som kastade hans kryckor mellan sig. De ropade och skrattade. Pojken på marken kunde inte resa sig utan kryckorna.
Det var vid Plaskdammen i Majorna, nedanför Kungsladugårdsskolan. Barnen var femte- och sjätteklassare. Jag kände igen några av dem, det var barn jag sett leka i kvarteren och på skolgården sedan de var små. I vissa fall kände jag föräldrarna. Jag stod kanske trettio meter ifrån dem.
Plötsligt lyfte den gipsade pojken blicken och tittade rakt på mig. Jag ville snabbt vända mig om och gå därifrån, låtsas att jag inget sett, men han höll fast mig med blicken.
- Är det okej? ropade jag till slut.
Han svarade inte. Jag gick närmare, barnen som samlats runt honom fick syn på mig och slutade kasta runt kryckorna.
- Leker dom bara eller ...?
- Det är ingen fara, sa pojken på marken.
Jag blev osäker. Jag kunde inte bedöma om pojken talade sanning och allt bara var en lek, eller om han av rädsla skyddade dem som mobbade honom. Barnen såg förväntansfullt på mig.
- Jag tror du ska lämna tillbaka kryckan, sa jag till en spinkig grabb i för stor t-shirt som stod med den ena kryckan i handen.
Grabben började flina och tog ett par steg bakåt och jag följde instinktivt efter, som om jag tänkte jaga honom. Det var ett misstag och barnen förstod det, de förstod att jag saknade den auktoritet som krävdes. Jag förstod det också.
- Du skrattar, sa jag och spände blicken i grabben med den för stora t-shirten. Men det finns inget roligt med det här, det finns inget att skratta åt.
Han slog ner blicken men fortsatte skratta, så slängde han iväg kryckan så långt han orkade och sprang därifrån. Barnen drog sig undan, fast bara en liten bit, de iakttog mig på avstånd. De skrattade åt mig.
Bakom min rygg hade pojken med gipsat ben lyckats ta sig upp genom att ta stöd mot en lyktstolpe. Han hoppade på ett ben mot den ena kryckan, som låg nära honom. Sedan fortsatte han mot den andra kryckan. Ingen hindrade honom när han tog upp den.
Jag gick därifrån med hårt uppdragna axlar.
Jag var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. Var jag en hjälte, en vuxen som för en gångs skull hade tagit sitt ansvar och markerat för barnen var gränsen gick? Eller var jag en pajas som hade förstört en lek och bekräftat barnens åsikt att vuxna inte fattar någonting?
Det enda jag visste säkert var att barnen fortsatte att skratta åt mig när jag gick därifrån.
Först var det bara lite stoj och rörelse i utkanten av synfältet, inget jag la märke till. Men så vred jag på huvudet och det jag såg var följande:
En pojke med gipsat ben låg på marken. Runt omkring stod ett tiotal andra killar, några tjejer också, som kastade hans kryckor mellan sig. De ropade och skrattade. Pojken på marken kunde inte resa sig utan kryckorna.
Det var vid Plaskdammen i Majorna, nedanför Kungsladugårdsskolan. Barnen var femte- och sjätteklassare. Jag kände igen några av dem, det var barn jag sett leka i kvarteren och på skolgården sedan de var små. I vissa fall kände jag föräldrarna. Jag stod kanske trettio meter ifrån dem.
Plötsligt lyfte den gipsade pojken blicken och tittade rakt på mig. Jag ville snabbt vända mig om och gå därifrån, låtsas att jag inget sett, men han höll fast mig med blicken.
- Är det okej? ropade jag till slut.
Han svarade inte. Jag gick närmare, barnen som samlats runt honom fick syn på mig och slutade kasta runt kryckorna.
- Leker dom bara eller ...?
- Det är ingen fara, sa pojken på marken.
Jag blev osäker. Jag kunde inte bedöma om pojken talade sanning och allt bara var en lek, eller om han av rädsla skyddade dem som mobbade honom. Barnen såg förväntansfullt på mig.
- Jag tror du ska lämna tillbaka kryckan, sa jag till en spinkig grabb i för stor t-shirt som stod med den ena kryckan i handen.
Grabben började flina och tog ett par steg bakåt och jag följde instinktivt efter, som om jag tänkte jaga honom. Det var ett misstag och barnen förstod det, de förstod att jag saknade den auktoritet som krävdes. Jag förstod det också.
- Du skrattar, sa jag och spände blicken i grabben med den för stora t-shirten. Men det finns inget roligt med det här, det finns inget att skratta åt.
Han slog ner blicken men fortsatte skratta, så slängde han iväg kryckan så långt han orkade och sprang därifrån. Barnen drog sig undan, fast bara en liten bit, de iakttog mig på avstånd. De skrattade åt mig.
Bakom min rygg hade pojken med gipsat ben lyckats ta sig upp genom att ta stöd mot en lyktstolpe. Han hoppade på ett ben mot den ena kryckan, som låg nära honom. Sedan fortsatte han mot den andra kryckan. Ingen hindrade honom när han tog upp den.
Jag gick därifrån med hårt uppdragna axlar.
Jag var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. Var jag en hjälte, en vuxen som för en gångs skull hade tagit sitt ansvar och markerat för barnen var gränsen gick? Eller var jag en pajas som hade förstört en lek och bekräftat barnens åsikt att vuxna inte fattar någonting?
Det enda jag visste säkert var att barnen fortsatte att skratta åt mig när jag gick därifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)