En ytligare människa

(Publicerad i GP onsdag 14 december)

Min fru frågade en morgon när vi låg i sängen: Vaknar du och bara känner dig glad någon gång?

Jag svarade som det var: Nej, det gör jag inte. Du då?

Det var samma sak med henne.

Att en mörk decembermorgon inse att man inte har varit riktigt glad på fyra och ett halvt år är rätt omskakande. Så länge sedan är det som det upptäcktes att vår son hade två tumörer i ryggraden. I jul är det två år sedan han dog.

Det betyder inte att varje dag har varit kolsvart. Vi har skrattat även i svåra stunder, och vi har varandra och vår dotter. Livet saknar inte mening.

Men den där rena livsglädjen? De fladdrande vingarna i bröstet, känslan av att livet är stort och underbart? Kort sagt: lyckan. Nej, inget av det har synts till på länge.

En av de konstigaste förändringarna under de här åren är att jag har blivit en ytligare människa.

Tidigare när jag pratade med folk, vare sig jag kände dem eller inte, gillade jag att röra mig fritt mellan skämt och allvar. Det fanns få saker jag avskydde mer än innehållslösa samtal. Det har hänt att jag provocerat folk i sådana lägen, försökt sticka hål på dem lite grand. Ibland har det gått bra, ibland inte, men det har åtminstone hänt något.

Numera är allvarliga samtal det sista jag vill ha, av det enkla skälet att mitt eget allvar har blivit för djupt och svårt. Jag vill inte förstöra dagen vare sig för mig själv eller någon annan genom att släppa fram mina verkliga känslor. Så jag glider undan, håller mig på ytan.

Ni vet den där killen på en fest som pratar i en timme om att han funderar på att byta bil, och sedan övergår till en episk utläggning om när han förhandlade ner sin ränta hos banken med en tiondels procent? Numera är jag den som står bredvid honom hela kvällen, tacksam över att slippa yttra annat än instämmande hummanden.

Men kan man verkligen leva så utan att bli galen? Nej, det kan man inte.

Några gånger om året är vi ett par familjer som träffas, där alla har förlorat ett barn i cancer. Det är det som räddar mig. Här har alla upplevt det svåraste och alla lever med outhärdliga minnen. Här kan jag tryggt släppa fram mina mörkaste känslor.

Jag behöver inte skämmas för något. Jag behöver inte försöka hålla ihop mig själv.

Och just därför blir det också möjligt att även släppa fram den livsglädje som någonstans inom mig fortfarande kämpar för att överleva.

Och så har jag Världens gång, förstås. Jag försöker vara ärlig här också. Tack, kära läsare, för att du orkat kämpa dig igenom ännu en av mina dystra texter.

Ett konstmysterium

(Publicerad i GP onsdag 16 november)

Jag fick höra talas om en tavla som hänger på Universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen, en oljemålning av göteborgskoloristen Ragnvald Magnusson. Den kallas för Mannen vid kaminen och föreställer precis det: en man i mörka kläder som sitter och värmer sig vid en kamin (se nedan).

Det har sagts att mannen är Eyvind Johnson, och det var det som väckte mitt intresse. Tänk om det skulle gå att belägga att det verkligen är han? Det odaterade och ganska anspråkslösa porträttet skulle i så fall föreställa en Nobelpristagare, som dessutom råkar vara en av mina favoritförfattare.

Jag såg framför mig hur jag skulle vinna ära och berömmelse och hur både konst- och litteraturvetenskapen skulle tacka mig för min insats.

Jag började mina efterforskningar med att konsultera Örjan Lindbergers biografi om Johnson. Jag vände mig också till Eyvind Johnson-sällskapet och till konstvetare här i stan som är kunniga om göteborgskoloristerna.

Det blev snart uppenbart att Johnson och Magnusson delvis umgicks i samma kretsar och att de mycket väl kan ha träffats. Men att de kan ha träffats bevisar förstås inte att de gjorde det, än mindre att Johnson satt modell.

Jag mejlade till Eyvind Johnsons dotter Maria Ekman, som jag känner lite från översättarkretsar. Hon är en av Sveriges främsta litterära översättare med många engelska klassiker på meritlistan.

Tyvärr hade hon aldrig hört talas om tavlan. Hon kunde bara konstatera att bilden är lik hennes far, men att den också kunde föreställa ”nästan vilken tunnhårig herre som helst”.

Även Ragnvald Magnusson visade sig ha en dotter i livet: Monica Larsen, keramiker bosatt på Sydkoster. Jag kontaktade även henne.

Monica är säker på att målningen är utförd i början av 1930-talet, då hennes far – och även Eyvind Johnson – bodde i Stockholm. Under de åren hade Ragnvald Magnusson sina största framgångar som konstnär.

Riktigt intressant blir det när vi kommer in på den person som donerade tavlan till UB: Bertil Isberg, bokhandlare på Linnégatan i Göteborg, död 1983.

Isberg kände både Johnson och Magnusson. Monica Larsen skriver i mejl till mig att Isberg, som hon träffade som barn, var ”fullständigt tokig i författare … Han levde sitt liv genom dem. Enda anledningen för honom att ha den här målningen är att den föreställer en författare.”

En författartokig bokhandlare. Längre än så verkar jag inte komma i mina spaningar.

Det är ett tungt indicium, tycker jag själv. Men kanske inget slutgiltigt bevis. Äran och berömmelsen får vänta den här gången också.


Ragnvald Magnusson: Mannen vid kaminen. Olja på duk, 59 x 37 cm. Bilden är något beskuren. För den som själv vill bilda sig en uppfattning hänger tavlan vid handskriftsavdelningen på Humanisten i Göteborg. Foto: Johan Nilsson.

Lita inte på någon!

(Publicerad i GP 19 oktober)

Halvvägs till jobbet var händerna som kramade cykelstyret halvt bortdomnade. När jag satt vid skrivbordet en stund senare lindade jag dem runt en varm kaffemugg för att få tillbaka känseln. Knogarna lyste röda och det stack i fingrarna när de sakta tinade upp.

Det var hög tid att plocka fram handskarna för säsongen.

Men var fanns de? Inte på hatthyllan där de borde ligga, upptäckte jag när jag kom hem.

Jag funderade lite och kom jag på att jag för en gångs skull hade varit ordentlig och stuvat undan vintersakerna i garderoben i våras.

Mycket riktigt hittade jag både mössa och halsduk i rätt utdragslåda. Men inte handskarna.

Då slog det mig plötsligt – jag hade ju tappat bort dem i slutet av förra vintern. Javisst, nu mindes jag alltihop: hur jag hade glömt dem på ett kafé och hur de var borta när jag kom tillbaka. Så bra att jag kom på det, då behövde jag åtminstone inte leta mer.

Sedan fick jag för mig att ta fram vinterjackan ur garderoben också. Och nedknölade i fickorna på den låg faktiskt handskarna.

Det är lätt att skratta åt mitt usla minne och min troligtvis annalkande senilitet. Men det intressanta med den här historien är att jag under letandets gång hela tiden uppfann nya, falska historier om vad som hänt – och att jag varje gång trodde på mina egna historier.

Neurologen och författaren Oliver Sacks berättar i sina memoarer om hur en brandbomb en gång slog ner i familjens trädgård – det här var i London under blitzen. Tillsammans med sin pappa och sina bröder kämpade han för att släcka branden med hjälp av vattenhinkar och en primitiv pump.

Ett dramatiskt barndomsminne, minst sagt. När en av Sacks bröder ifrågasatte om han verkligen hade varit med den där gången blev han förnärmad. Ja, självklart, sa han, jag minns det som igår. Men när han kollade upp saken visade det sig att han bevisligen hade varit bortskickad på internatskola när brandbomben landade i trädgården.

Händelsen hade förstås berättats många gånger i familjen. Sacks hade gjort historien till sin egen.

Människan är en varelse som på gott och ont inte kan leva utan berättelser. Vi kan inte se slumpvis utspridda punkter utan att vilja förbinda dem. Och när vi har gjort det kallar vi den bild som uppstår för sann. Men det hjärnan producerar är mening, inte sanning.

Man gör klokt i att vara skeptisk. Mot andra, och framför allt mot sig själv.

Men det är i alla fall skönt med ett par varma handskar när man cyklar till jobbet så här års.

Det slutar alltid med förnedring

Publicerad i GP 21 september

Det var i november förra året.

Det var nollgradigt och isvindar.

Och det var ett obehagligt uppdrag som måste utföras.

Bilen skulle lämnas in för reparation. Det var illa nog med tanke på vad det skulle kosta. Men sedan tillkom det problemet att när bilen varit inne för service några veckor tidigare hade våra startkablar och en dunk med spolarvätska försvunnit ur bakluckan. Gissningsvis hade mekanikern tagit ur sakerna under arbetets gång och sedan glömt att lägga in dem igen.

Inget konstigt med det, och det var ju heller inga dyra prylar. Det var bara det att verkstaden inte ville kännas vid saken.

- Grejerna kanske ligger i utrymmet under mattan där bak? föreslog personen på verkstaden när jag ringde.

Jag hade redan tittat där, men för säkerhets skull tittade jag en gång till. I det utrymme där det förr brukade finnas ett reservdäck låg numera en lagningssats. Det ska tydligen vara så numera – om man får punktering ska man inte byta däcket utan i stället laga det tillfälligt.

Men hur som helst: inga startkablar och ingen spolarvätska.

Det var nu min uppgift att vid det nya besöket på verkstaden stå på mig.

Jag ska kanske tillägga att jag avskyr att stå på mig. Alldeles särskilt avskyr jag att som skrivbordsmänniska stå på mig mot gubbar med jobbaroverall och oljiga nävar. Sånt slutar alltid med förnedring.

Ändå framförde jag mitt ärende när jag lämnade in bilen.

-  Grejerna kanske ligger i utrymmet under mattan där bak? sa mekanikern hjälpsamt.

Från verkstaden hade jag en lång, tröstlös väg att gå i kylan, i ett landskap där ingen stadsplanerare någonsin har föreställt sig att människor ska gå till fots. Jag traskade under Söderleden, runt rondeller stora som flygplatser och förbi diverse företagslådor i betong och plåt. Till slut nådde jag fram till en gudsförgäten busshållplats vid namn Jolen norra. Därifrån åkte jag till jobbet.

På eftermiddagen återvände jag samma väg, och genomblåst och huttrande stod jag åter på verkstaden.

Bilen var lagad, tusenlapparna fladdrade iväg från kontot, men våra saker hade inte hittats. Jag erbjöds att få prata med verkstadschefen. Jag tackade ja, för jag var ju här för att stå på mig. Någon form av ersättning fick de väl ändå erbjuda?

Verkstadschefen och jag gick tillsammans ut till bilen. Han lyfte på mattan och nej, i utrymmet där under fanns ingenting. Med en viss avmätt strävhet i rösten meddelade jag att jag redan hade tittat där.

Verkstadschefen ruckade lite på metallen och lyfte upp ännu en lucka.

Det visade sig nu att det i min bil fanns ett utrymme under utrymmet under mattan.

Där låg startkablarna och spolarvätskan.

Här måste sägas ett par ord om verkstadschefen. Han visade varken i ord eller kroppsspråk minsta spår av nedlåtenhet. Han var bara hundra procent korrekt. All heder åt honom.

Inte för att det spelade någon roll. När jag körde därifrån i den tilltagande skymningen visste jag att jag måste byta bil, byta verkstad, byta land.

Det svåra med det enkla

(Publicerad i GP 24 augusti 2016)

Jag är säker på att många som läser det här har slagit en strike i bowling någon gång. Även den klantigaste spelare lyckas med det ibland. Det hände till exempel mig härom veckan.

Vi var några stycken som hade flytt undan augustikylan och regnet in på en bowlinghall. Jag hade inte bowlat på åratal, så jag var minst sagt rostig. Men efter en halvtimmes spel hittade jag plötsligt rätt. Jag kände direkt hur klotet fick rätt riktning, rätt skruv och rätt fart.

Bom, så for alla käglorna ner och en animerad gubbe dansade på skärmen där våra resultat visades.

Såja, tänkte jag, nu har jag hittat stilen. Nu är det bara att fortsätta på samma sätt.

Men lyckades jag slå en enda strike till under resten av spelet? Nej, naturligtvis inte.

Sånt fascinerar mig. Sporter – och andra verksamheter – som är så enkelt konstruerade att även en nybörjare kan få ett perfekt resultat. Samtidigt som bara en mästare kan upprepa resultatet gång på gång.

Trots att jag exakt mindes känslan i kroppen vid den där striken förmådde jag inte upprepa den enkla rörelsen med klotet. Varför inte? Antagligen för att det finns tusen detaljer som jag inte ens tänkte på när jag råkade få in min lyckträff. Detaljer som professionella bowlare nöter i åratal, med målet att mekanisera det perfekta slaget.

Fast inte ens proffsen slår en serie med enbart strikes särskilt ofta. Att upprepa det enkla är svårt även för dem.

Det finns folk som skriver en trallvänlig poplåt som under några månader nynnas av varenda människa i landet. Fint, tänker kompositören, nu kan jag det här med att skriva hits, nu är det bara att fortsätta på samma spår. Men när hans eller hennes nästa låt kommer bryr sig ingen om den. Den blir motsatsen till en hit: en flopp.

Efter ytterligare ett par misslyckade försök avpolletteras låtskrivaren från skivbolaget och är snart bortglömd.

Det var så enkelt att göra en gång, så svårt att upprepa.

Ordet hit, förresten, det betyder ju egentligen träff.

Det är med låtskrivande som med bowling. De flesta av oss har egentligen ingen aning om hur det går till. Vi skickar bara iväg ett par klot eller ett par låtar och hoppas att någon av dem ska träffa.

Hamrén och hans floskler

(Publicerad i GP onsdag 27 juli)

Jag vet att fotbolls-EM är slut sedan länge, och jag vet att Erik Hamrén redan har avgått som förbundskapten. Efter all kritik förtjänar han egentligen att få vila ut.

Men jag måste bara få ur mig det här.

Jag har retat mig på Hamréns tomma floskler ända sedan han tillträdde, och när jag hörde Kim Källström uttala sig inför Sveriges sista gruppspelsmatch i EM fick jag slutligen nog. Efter två minst sagt slätstrukna insatser var Sverige tvungna att vinna sista matchen.

- Vi måste tro på det, sa Kim.

Orden var hans, men samtidigt inte: det var Hamréns tankesätt som lyste igenom. Kim är en ärrad veteran och jag är säker på att han egentligen vet mycket bättre.

För fotboll handlar inte alls om att tro. Det handlar om att vara väl förberedd såväl fysiskt som mentalt. Det handlar om att ha ett inarbetat spelsystem där alla vet vad de ska göra, och om att ha en fungerande matchplan.

Inget av detta har Hamréns landslag någonsin haft. Hamrén har varit som en general i första världskriget som skickar fram de meniga i den ena utsiktslösa anfallsvågen efter den andra. Spring mot fiendens linjer bara! Spänn ut bröstet och tro på det ni gör, så kommer segern! Leve fosterlandet!

Och så mejas rad efter rad med värnlösa unga män ner.

Elitidrott handlar om att vinna. Det är klart att man ska drömma stort och sikta högt! Men det måste finnas substans bakom.

En sådan substans behöver inte handla om tråkigt defensivspel à la Lagerbäck. Man kan mycket väl öva in ett offensivt system – tänk bara på vilken fin anfallsfotboll Hamrén själv stod för när han tränade Örgryte.

Som förbundskapten har Erik Hamrén tyvärr erbjudit svenska folket motsatsen till substans. Reklamsnack, managementfloskler, fraser som verkar hämtade ur kurser av typen “Få bättre självkänsla snabbt”. Och på planen: ett landslag som kollapsat gång på gång.

När Hamrén var ny på sin post pratade han om att han ville ha spelare med “shining”. I hans svengelska tappning betyder det ungefär “utstrålning”, en användning av ordet som en engelsman skulle skaka på huvudet åt.

“Shining” som substantiv betecknar oftare något helt annat: en övernaturlig förmåga att se spöken och varsel. Som i Stephen King-filmatiseringen “The Shining”.

Det här kan verka som en bagatell, men för mig är det symboliskt.

Ta reda på fakta? Vara noga med detaljerna, se till att det man säger och gör har en fast grund?

Äsch, såna jobbiga grejer behövs inte. Det räcker om man tror!

Där har ni Erik Hamrén som förbundskapten. 

En port till drömtiden

(Publicerad i GP 29 juni)

Det finns ett heligt berg i Gamlestan, och i förra veckan besteg jag det.

Berget är 80 meter högt och heter Storeberget. Det ligger bakom Nylöseskolan. På stigarna runt berget brukar folk jogga och promenera, och på toppen finns en stenlabyrint som eventuellt är över tusen år gammal.

Ett fint ställe, med andra ord. Men heligt? Vem påstår det?

Jo, det gör Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, författare till boken Heligt landskap. Det är en sorts guidebok där de listar omkring 75 platser runt om i Sverige där de menar att uråldriga energier är i rörelse och ”det kosmiska medvetandet” manifesteras.

Dessa platser är ingenting mindre än portar till drömtiden, en mytologisk tid då gudalika gestalter formade världen och landskapet. Enligt fornnordisk tro skapade till exempel Oden, Vile och Ve världen av jätten Ymers kropp (efter att först ha slagit ihjäl honom, förstås). Drömtiden är både urtida och evig, och på vissa platser kan vi än idag träda i kontakt med den.

Bland annat då på Storeberget.

I labyrinten har det med all sannolikhet utförts ritualer som gällt fruktbarhet och jakt- och fiskelycka. Men det är inte labyrinten som gör platsen helig, enligt Eriksson och Unger. De menar tvärtom att den har anlagts här eftersom berget redan var heligt. Labyrintbyggarna har velat dra nytta av platsens energier för att göra sin egen magi starkare.

Jörgen I Eriksson, tänker kanske någon nu, låter inte det namnet bekant?

Jodå, en gång tiden var han nyhetsuppläsare på Dagens Eko. Sedan bytte han bana. Numera är han verksam som schaman.

I en glänta på Storebergets topp hittar jag den halvt överväxta labyrinten. Jag tar av mig strumpor och skor och ger mig in i den. Barfota går jag på mark som andra har trampat tusen år före mig.

Det blöta gräset kittlar skönt under fotsulorna.

I labyrintens hjärta hittar jag fem skalade grankottar. Här, vid själva drömtidsporten, har tydligen några ekorrar haft fest. En bit bort ligger tomma ölburkar och cigarettpaket slängda i en eldstad.

Personligen är jag inte mycket för övernaturligheter, men magi kan också definieras på ett annat sätt: som det vi upplever när vi skärper våra sinnen.

På väg nerför berget möter jag en mamma och en liten flicka. Flickan har ritat en skattkarta som leder till labyrintens mitt. Jag visar henne en av de skalade grankottarna, som jag tagit med mig, och säger att det finns fler i labyrinten. En riktig skatt.

Flickan lyser upp. Och om inte det är magi så vet jag inte vad.

Källor:

Jörgen I Eriksson och Jonas Unger: Heligt landskap

John Kraft: Labyrinter på svenska västkusten och norska sydkusten

Vi som överlevde

(Publicerad i GP 1 juni)

Min fru och jag såg filmen Överlevarna. Det var en specialvisning på Bio Roy där filmens huvudpersoner fanns på plats för ett samtal efteråt.

Överlevarna är en dokumentär av Folke Rydén som också har gått som TV-serie. Rydén har i många år följt två kvinnor och en man som överlevde tsunamin i Thailand julen 2004. Båda kvinnorna förlorade man och två barn i vågen – de blev ensamma kvar. I mannens fall var han och en liten dotter de enda överlevande i familjen.

Det är en film om sorg och nytt liv, och min fru och jag reagerade delvis olika på den.

Vi var överens om att det var värdefullt att se andra berätta om en situation som på många sätt liknar vår egen. Katastrofen tog visserligen bara några sekunder eller minuter för personerna i filmen medan vår son levde i två och ett halvt år efter cancerbeskedet – en långsam tsunami. Men resultatet var detsamma: plötsligt stod vi där och var tvungna att leva vidare med en omöjlig förlust.

Min fru kände sig mindre ensam av filmen, hon fick en sorts tröst. De tre hade utan tvivel drabbats ännu hårdare än vi, och de hade själva undgått döden med en hårsmån. De hade inte känt varandra före vågen, men nu var kvinnorna själsfränder och den ena av dem hade ett barn med mannen.

Själv kände jag mig nästan mer ensam än vanligt. Varför ska jag behöva vara en av dem som vet hur det känns att förlora ett barn? Det är en värdelös klubb att vara medlem i. Jag önskade att jag kunde ha varit en helt vanlig åskådare, någon som bara såg filmen, blev blank i ögonen en stund och sedan bara, inte vet jag, gick och köpte en glass kanske.

Jag minns ett slagord från när jag var ung: Jag vill leva, inte överleva. Jag älskade sånt. Suga ut precis allt ur livet.

Och nu? Jag håller mig på benen. Jag njuter av att se liljekonvaljerna i vårsolen. Men leva på riktigt vågar jag inte försöka. Kommer jag någonsin att våga det igen?

Efter filmen studerar jag de tre huvudpersonerna när de kommer upp på scenen. Jo, även de står på benen. Elva år efter vågen har de bevisligen en ny vardag. Barn och allt. De talar om hemska minnen, men också om framtiden.

De verkar väldigt tajta, men vad betyder det? Kanske bara att de inte klarar av att ha nära relationer med människor som inte delar deras speciella erfarenhet?

Lever de? Känner de att de lever på riktigt? Eller har de fått nöja sig med det som filmens titel tycks antyda: att bara överleva?

Och är det i så fall kanske gott nog?

Kalla mig kulturfarbror!

(Publicerad i GP 4 maj 2016)

Någon tog det jag jobbar med och det jag är och slog ihop det till ett nytt ord.

Kulturman.

Någon bestämde att det ordet skulle vara negativt laddat.

En kulturman är inte en person som till exempel läser och skriver böcker, det är en person som förtrycker kvinnor i kulturbranschen.

På många sätt är det inte mycket att lipa över. Folk sätter stämplar på varandra hela tiden. Man är alltid någons turkjävel eller surkärring eller hockeydåre.

Men kulturman irriterar mig, det erkänner jag. Det angriper kärnan av den jag är. Så vad kan jag göra?

En första möjlig strategi skulle kunna vara att vänligt förklara att jag inte godkänner innebörden av ordet. Den strategin är dock dödfödd, det vet jag sedan en period på högstadiet när jag hade snedlugg och blev kallad diskobög.

Fick jag kanske min omgivning att lyssna när jag försökte omdefiniera min frisyr genom att påtala att jag faktiskt gillade rock mer än disko och att mina sexuella preferenser lutade åt heterohållet? Knappast. Jag förblev diskobög tills jag klippte bort luggen.

En andra tänkbar strategi är förstås att återta ordet. Så som bögarna och flatorna gjorde med just de orden. Eller som att tjejer numera kan använda bitch och bitchig om sig själva – det som ursprungligen var nedsättande har snarare fått betydelsen kaxig, frejdig.

Eller för att ta ett lokalt exempel: Glenn. Det var fotbollssupportrarna i Stockholm som en gång i tiden började skandera ”Alla heter Glenn i Göteborg” när göteborgslagen var på besök, som ett slags humoristiskt hån. Givetvis med varianter som ”Alla luktar fisk i Göteborg”.

Det lär ha funnits en speciell match på Råsunda där IFK-supportrarna helt enkelt började sjunga med i ramsan, så att båda klackarna sjöng samma sak. Det kallar jag ett konkret återerövrande: Javisst heter vi Glenn, och det är vi förbannat stolta över!

Numera räknas väl ”Alla heter Glenn” som Göteborgs nationalsång.

Men för min del då? Jag är inte riktigt av det virket att jag lugnt kan spänna blicken i någon och säga: ”Japp, jag är kulturman, har du problem med det eller?”

Vissa strider kan man inte vinna. Vad jag behöver i stället är ett helt nytt ord.

Lyckligtvis är jag över femtio numera. Det gör att jag kan använda de positiva associationerna till ordet kulturtant plus den ofarliga, rentav sympatiska klangen i ordet farbror.

Just det, kära vänner. Från och med nu, kalla mig för kulturfarbror!

Vi har inget att frukta utom fruktan själv

(Publicerad i GP 6 april 2016)

Det här är rutin: om jag går av spårvagnen sent en kväll och den enda andra avstigande är en ensam kvinna, måste jag bete mig på ett sätt som gör att hon inte känner sig hotad. Det har hänt att jag blivit tvungen att gå en lång bit åt fel håll för att inte verka misstänkt.

Som sagt, det är rutin. Men fram till nyligen har jag inte tänkt så när jag springer eller promenerar ute i skogen.

Men så kom det där mordet i ett joggingsspår i höstas, där en ung man gav sig på en nästan lika ung kvinna. Och sedan dess, när jag möter en ensam kvinna i skogen, känner jag att jag liksom måste bevisa min ofarlighet. Vilket inte alltid är så lätt när man kommer flåsande på en smal stig, svettig och rödmosig.

Och sedan har vi ett tredje ställe: lekplatserna.

Vid Plikta i Slottsskogen fick jag en gång syn på en fyraåring jag kände och gick fram för att snacka med honom. Det gick inte så bra. Två kvinnor – pojkens dagisfröknar – placerade sig raskt mellan oss och såg stint på mig.

Att på det viset tvingas inse att man betraktas som en potentiellt grov brottsling är mycket obehagligt. Jag började på ett ganska förvirrat sätt rabbla upp namnen på pojkens föräldrar och syskon, men kvinnorna var inte imponerade. Först när jag kunde visa att jag var på lekplatsen med mina egna barn slappnade de av.

Andra gånger står jag så att säga på andra sidan av rädslan. Säg att jag går av spårvagnen tillsammans med tre ungdomar i hoodies i stället – då är det plötsligt jag som känner mig skraj, trots att ungdomarna är lika oskyldiga som jag.

All den här rädslan! Att vi går omkring med den hela tiden!

Gamla spökhistorier blandas med läskigheter vi läst om eller sett på TV … det ligger som en skugga i medvetandet. Utan att riktigt reflektera över det förhåller vi oss ständigt till möjligheten av våld.

Nu borde jag försöka knyta ihop den här texten på ett mer positivt sätt. Jag borde tipsa om att det fungerar bra att säga ”Hej” till folk, då brukar spänningen släppa. Och jag borde absolut varna för de mörka krafter som utnyttjar vår rädsla till att sprida lögner om flyktingar och invandrare.

Men jag får inte riktigt till det idag. Kanske är det världen, kanske är det bara jag – eller kanske försöker jag egentligen skriva om något annat, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hur som helst är jag rätt säker på att även nästa gång jag går av vagnen bredvid en ensam kvinna kommer jag att vara rädd för att hon ska vara rädd för mig.

Hommage till den göteborgske kulturarbetaren

(Publicerad i GP onsdag 9 mars)

Jag har sett så många begåvade, hårt arbetande konstnärer brytas ner under årens lopp, sett dem krossas, försvinna, förlora hoppet. Jag har sett dem bli galna, rasande, hatiska … sett dem tappa kraften och bli en parodi på sig själva.

Ja, jag talar om den här stans kulturarbetare. Om Göteborgs skådespelare, musiker, författare, bildkonstnärer.

Jag har sett dem i så många år … sett dem vanka mellan Järntorget och Masthuggstorget i sina luggslitna kläder … sett dem sitta vid en öl på Karl Johansgatan på jakt efter nya idéer.

Jag har sett dem försöka ta betalt för sitt arbete … begära tusen spänn för något som är värt tiotusen, och sedan nöja sig med en femhundring.

Jag har sett dem knäckas av extraknäck, sett dem kvävas av sina egna drömmar, sett dem till slut desperat hoppa på en yrkesutbildning, vilken som helst, bara den ger dem ett riktigt jobb med månadslön och avtalspension och ett minimum av trygghet.

Jag har sett dem lösas upp i diset. Jag har sett dem flytta ut på landet och skaffa getter.

Jag har sett dem spela likgiltiga, hört dem intyga hur nöjda de är med att ha bytt bana. Och jag har inte trott dem för ett ögonblick.

Men trots allt detta så lever den göteborgske kulturarbetaren vidare, på något mystiskt och egentligen omöjligt sätt. Det är kanske den segaste art världen har sett.

För några fortsätter. Några ger sig faktiskt inte.

I en källare i höstas såg jag Lina Ekdahl läsa sina dikter.

Ja, jag nämner henne som ett exempel. Det finns förstås andra också.

Hör du hört Lina Ekdahl läsa någon gång? Ärligt talat, om du inte har gjort det, då bor du inte riktigt i Göteborg. Det är som att aldrig ha hört Sonya Hedenbratt sjunga eller sett Tomas von Brömssen spela teater.

Jag minns inte de exakta orden där i källaren – det var något om den tid vi har kvar, att ta vara på den. Det jag minns är Linas melodiska röst, slipad till fulländning genom hundratals uppläsningar från 80-talet och framåt. Den där undrande, liksom naiva  tonen som hon är så skicklig på.

I den här stan är det hårda saker som räknas. Bilar, arenor, gigantiska vägbyggen. Det är sånt som är viktigt här.

Men förstår ni vilken tur det är för oss att sådana som Lina Ekdahl inte ger sig? Att de fortsätter att insistera på något annat, mänskligare.

Förstår ni vilken tillgång hon är för den här regniga staden vid älven?

Förstår ni vilken tur det är att några inte ger sig, att de försöker, att de fortsätter att försöka?

Historien om en spårvagnsväxel

(Publicerad i GP onsdag 17 februari)

Vill du ha en bild av Göteborg? Här har du en:

Ett gäng gubbar från Trafikkontoret står i regnet på Järntorget och tittar på en spårvagnsväxel som aldrig har använts, men som ändå måste bytas.

Låt mig ta det från början.

Historien börjar 1999, med bygget av Götatunneln. Eftersom det var bestämt att spårvagnen skulle dras ut till Skeppsbron när tunneln var klar passade Trafikkontoret på – i samband med ett annat jobb – att lägga ner en växel vid Järntorget för svängar ut mot älvstranden. Man la också ner sådär 25 meter räls, som i många år slutade i blindo på Järntorgsgatan.

På så sätt var allt förberett för den nya sträckningen.

Året därpå kom tunnelbygget igång, och det var ett bygge som jag kände in på bara kroppen. Tillsammans med en kompis hade jag nämligen ett arbetsrum på Skeppsbron, i Merkurhuset. När de sprängde under oss skakade hela huset.

Men vi härdade ut, för tänk så bra det skulle bli när allt var klart! Biltrafiken skulle försvinna från Södra älvstranden och en ny, central stadsdel med Skandinaviens kanske bästa läge skulle byggas.

Jag minns hur medborgarna engagerades i projektet och hur olika förslag presenterades i GP. Här skulle det bli levande stadskvarter med en blandning av bostäder och arbetsplatser och med plats för olika sociala grupper. Utmed vattnet skulle det finnas promenadstråk med serveringar och kanske en badplats.

År 2006 stod tunneln klar. Då var alla nödvändiga beslut fattade sedan länge och all planering gjord. Det var bara att börja bygga det nya området direkt.

Nej. Naturligtvis inte. Det här är Göteborg. Ingenting var förberett. Ingenting påbörjades. Allt hade kört fast i den vanliga leran av överklaganden, käbbel och byråkrati.

I stället lät man Skeppsbron bli parkeringsplats. I bortåt tio år är det så som denna extremt attraktiva mark har använts – som uppställningsplats för bilar.

Och under dessa år hann alltså växeln på Järntorget bli utsliten. När spåren till slut skulle läggas 2014 måste signalsystemet och den så kallade tunganordningen i växeln bytas. Och förresten hade kraven för cykelbanor hunnit ändras också, så de där 25 meterna spår som man lagt ner en gång i tiden fick rivas upp och flyttas en halvmeter åt sidan.

Ja, där har du Göteborg: ett gäng gubbar i regnet som konstaterar att en växel som aldrig har använts måste bytas.

Förlorad tid. Bortslösade skattepengar.

Men hur kan jag veta att det regnade? Nja, det vet jag förstås inte. Jag tar det bara för givet.

Vad jag lärde mig i stället för franska

(Publicerad i GP 13 januari 2016)

I Sydfrankrike våren 1999 fick jag en chans att se livet från ett annat håll än mitt gamla vanliga.

Min fru och jag hade fått vårt första barn ett år tidigare, och nu passade vi på att hyra ett hus i Agde, i Languedoc. Det var ett fint halvår för en nybliven familj, med god mat och mycket tid för varandra. Vi åt så mycket croissanter att ett av min sons tio första ord var ”nang”, som betydde just croissant.

Även jag ville gärna förbättra min franska. Det som fanns var kurser för nyanlända till Frankrike. De arrangerades av en frivilligorganisation och min kursledare var en pensionerad lärare.

Här befann jag mig plötsligt bland människor som av en eller annan anledning försökte etablera sig i Frankrike. De flesta var nordafrikaner, men jag glömmer aldrig en fryntlig bulgar vars franska uttal fick till och med mitt att framstå som briljant.

I den här gruppen fick jag andra typer av erbjudanden än vad jag är van vid. Om jag var intresserad av ett svartjobb med att slakta skrotbilar så skulle en tunisier kunna ordna det. Och om jag ville ha nordafrikanska lamm så hade en marockan en bra kontakt. Ett nordafrikanskt lamm, visade det sig, var inte en speciell ras. Det var lamm där fransmännen hade tagit det som intresserade dem: kotletter och filé.

Det där hade de verkligen roligt åt: hur vi västeuropéer bara äter några små bitar av djuret. Allt går ju att äta!

Tillsammans försökte vi förstå stort och smått i vårt nya land. Om man blir sjuk, ska man då ringa och beställa tid eller kan man gå direkt till vårdcentralen? Vad betyder TVA? Finns det en kommunal bostadskö? Och vad ser fransmännen egentligen hos Johnny Halliday?

Fattar ni hur svårt det är att ta sig in i ett nytt land, en ny kultur? Fattar ni hur vilsen man känner sig, och hur många uttalade och outtalade hinder man möter? Jag är övertygad om att det är det absolut svåraste en människa kan göra.

Jag är full av beundran för dem som klarar av det – sak samma om det handlar om svenskar som flydde fattigdomen för USA eller syrier som flyr kriget för Sverige.

Hur det gick för mina kamrater i gruppen vet jag inte. Själv var jag förstås bara en turist, som lätt kunde åka hem när jag ville. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver överväga att lämna mitt hemland på riktigt.

När vi åkte från Frankrike var vår son ett och ett halvt och det märktes att han förstod franskan han hörde omkring sig. Själv hade jag gjort frustrerande små framsteg med språket. Men jag hade lärt mig en del annat.