Historien om en spårvagnsväxel

(Publicerad i GP onsdag 17 februari)

Vill du ha en bild av Göteborg? Här har du en:

Ett gäng gubbar från Trafikkontoret står i regnet på Järntorget och tittar på en spårvagnsväxel som aldrig har använts, men som ändå måste bytas.

Låt mig ta det från början.

Historien börjar 1999, med bygget av Götatunneln. Eftersom det var bestämt att spårvagnen skulle dras ut till Skeppsbron när tunneln var klar passade Trafikkontoret på – i samband med ett annat jobb – att lägga ner en växel vid Järntorget för svängar ut mot älvstranden. Man la också ner sådär 25 meter räls, som i många år slutade i blindo på Järntorgsgatan.

På så sätt var allt förberett för den nya sträckningen.

Året därpå kom tunnelbygget igång, och det var ett bygge som jag kände in på bara kroppen. Tillsammans med en kompis hade jag nämligen ett arbetsrum på Skeppsbron, i Merkurhuset. När de sprängde under oss skakade hela huset.

Men vi härdade ut, för tänk så bra det skulle bli när allt var klart! Biltrafiken skulle försvinna från Södra älvstranden och en ny, central stadsdel med Skandinaviens kanske bästa läge skulle byggas.

Jag minns hur medborgarna engagerades i projektet och hur olika förslag presenterades i GP. Här skulle det bli levande stadskvarter med en blandning av bostäder och arbetsplatser och med plats för olika sociala grupper. Utmed vattnet skulle det finnas promenadstråk med serveringar och kanske en badplats.

År 2006 stod tunneln klar. Då var alla nödvändiga beslut fattade sedan länge och all planering gjord. Det var bara att börja bygga det nya området direkt.

Nej. Naturligtvis inte. Det här är Göteborg. Ingenting var förberett. Ingenting påbörjades. Allt hade kört fast i den vanliga leran av överklaganden, käbbel och byråkrati.

I stället lät man Skeppsbron bli parkeringsplats. I bortåt tio år är det så som denna extremt attraktiva mark har använts – som uppställningsplats för bilar.

Och under dessa år hann alltså växeln på Järntorget bli utsliten. När spåren till slut skulle läggas 2014 måste signalsystemet och den så kallade tunganordningen i växeln bytas. Och förresten hade kraven för cykelbanor hunnit ändras också, så de där 25 meterna spår som man lagt ner en gång i tiden fick rivas upp och flyttas en halvmeter åt sidan.

Ja, där har du Göteborg: ett gäng gubbar i regnet som konstaterar att en växel som aldrig har använts måste bytas.

Förlorad tid. Bortslösade skattepengar.

Men hur kan jag veta att det regnade? Nja, det vet jag förstås inte. Jag tar det bara för givet.