onsdag 11 december 2019

Peter Handkes lugna dagar


(Publicerad i GP 11 december 2019)

Vi var tre översättare från tre olika länder vid ett köksbord i Tyskland, och vi hade alla en personlig koppling till Nobelfesten.

Köksbordet i fråga stod i ett hus i den lilla staden Straelen, nära gränsen till Holland. Här kan litterära översättare få bo nästan gratis – man får ett enkelt rum med säng, skrivbord och uppkoppling, plus tillgång till ett kök där man kan laga sin egen mat.

Och inte minst: man får arbetsro och umgänge med kollegor från hela världen.

Jag var där i oktober, just under den period då de olika Nobelpristagarna utses. Och en kväll när jag satt och pratade med en finsk och en rysk kollega vid det där köksbordet, berättade den förstnämnda att hon faktiskt hade förhoppningar om att bli medbjuden till årets Nobelfest.

Hon översatte nämligen Peter Handke till finska, och under årens lopp hade hon blivit god vän med Handke och hans familj.

Faktum var att hon hade ringt honom dagen efter tillkännagivandet – inte i första hand för att gratulera utan för att försäkra sig om att han stod fast vid deras överenskomna arbetsmöte i december. Det gjorde han.

Så jag råkar veta att det sista Peter Handke gjorde innan han for till Stockholm, där både festligheter och protester väntade på honom, var att sitta ett par dagar i lugn och ro med sin finska översättare och gå igenom kniviga partier i en text.

Min ryska kollega hade en annan historia: hennes farfar hade fått Nobelpriset i ekonomi 1975. Det här var dock på Sovjettiden, och för regimen innebar varje resa till väst en risk för avhopp. Inte en chans att släkten skulle få följa med till Stockholm – den hölls kvar hemma som gisslan. Nobelfesten förblev en hägring.

Och jag själv då? Vilken är min koppling till ”festernas fest”?

Nej, jag har inga bekanta eller släktingar som fått pris. Men till den här festen sökte man åtminstone förr personal i hela landet. Under några år på 1980-talet tog min mamma och några servitriskollegor till henne tåget från Borås till Stockholm för att jobba.

För kring dessa potentater – sovjetiska ekonomer och kontroversiella litteraturpristagare, kungar och kulturprofiler – kretsar alltid okända människor som passar upp, och som städar efter dem. En sådan var min mamma.

Vi såg på TV hur hon paraderade med desserten nedför trappan i Blå salen, tillsammans med de andra servitriserna. Ett kort ögonblick av glamour i ett slitsamt yrke.

Vem vet, kanske var min finska kollega verkligen med på festen igår. Men den där kvällen vid köksbordet var vi bara tre personer med varsin historia om en fest vi aldrig varit på.