Det regnar inte!

Publicerad i GP 12 september 2020

Det var midsommarafton 2020 och vi satt ett gäng på en altan i Bohuslän och begick sill och nubbe.

Jodå, vi höll avstånd runt bordet. Vi glada att alls kunna ses, efter att ha varit mer eller mindre instängda hela våren.

Ingen av oss kunde minnas när vi senast haft en så varm och skön midsommarafton, och med kumminsmaken från den kryddade snapsen i gommen började livet kännas levbart igen.

Då smattrade det till mot altantaket. Från en nyss blå himmel kom en regnskur.

Nu är min fråga till dig, bästa läsare: Vad tror du att vi gjorde nu, vi som satt där på altanen?

Sprang vi runt och plockade in grejer som kunde bli blöta? Stängde vi nedvevade bilrutor? Spanade vi upp mot himlen för att se om regnet skulle bli långvarigt?

Nej, nej, självfallet inte. Vi gjorde det enda raka: vi tog upp våra mobiler.

Med febrig förväntan fingrade vi fram våra väderappar. Och sedan utbrast vi triumfatoriskt:

”Det regnar inte!”

Ty apparna visade inte regn. Åtminstone inte vid exakt detta klockslag.

Ett slags lyckligt raseri spred sig runt det socialt distanserade bordet. Det var som om vi hade avslöjat något stort. Eller som om vi hade fått en länge efterlängtad revansch.

Oklart på vad.

Snart uppstod en lång (och jag menar lång) diskussion om för- och nackdelar med den svenska respektive norska väderappen.

Under tiden fortsatte regnet. Och sedan klarnade det upp igen, och bofinken började sjunga. Men inget av det intresserade oss. Vi glodde på apparna.

I alla tider har människan försökt förutspå framtiden, i djurs inälvor, kaffesump och tarotkort. Man kan skratta åt det, men frågorna har varit nog så allvarliga. Kommer vi att vinna slaget i morgon? Hur kommer skörden att bli? Kommer mitt äktenskap att bli lyckligt?

Klart man vill ha svar på sådant.

Men tyvärr finns som bekant inget sätt att veta vad som ska hända innan det händer.

Vädret har alltid varit ett slags gränsfall. Om solen går ner på en molnfri himmel efter en vacker dag – ja, då säger oss erfarenheten att det troligtvis kommer att vara vackert väder även nästa dag.

Men säkra kan vi inte vara.

Numera, i det tjugoförsta århundradet, har det hänt något märkligt.

Med hjälp av avancerad teknik kommer väderinstituten – både det svenska och det norska – numera upp i över 80 procents träffsäkerhet för endygnsprognoser.

Det är egentligen något oerhört. För första gången kan vi faktiskt förutsäga framtiden med god precision. Åtminstone framtidens väder.

Så är vi glada över detta mirakel? Är vi tacksamma?

Nix, vi är rasande.

Om vi tittar upp mot himlen och ser att det är risk för en skvätt regn under eftermiddagen, tar vi med ett paraply när vi går ut. Mer är det inte med det.

Men om det står på en skärm att det ska komma 1,2 millimeter klockan 16, då bryter vi ihop om det i stället kommer 0,7 millimeter klockan 15.

Det är något med den extrema precisionen i en sådan prognos (regnmängder angivna i tiondels millimeter!) som gör oss gravt neurotiska.

Kanske handlar det bara om att ju mer vi kan kontrollera i livet, desto läskigare känns de faktorer som vi trots allt inte rår på.

Som virusutbrott – eller den exakta minuten då det ska börja regna.

Så där sitter vi på altanen, glömska för sillen och nubben, med blicken på skärmen, mumlande om och om igen: ”Det regnar inte!”

Medan regnet fortsätter falla. 

"Ger du lejonet kärlek får du kärlek tillbaka"

Publicerad i GP 27 juni

Göteborgare som kommer till Naturhistoriska museet vill se Malmska valen. Där står de sedan och dividerar om huruvida valen verkligen användes som kafé en gång i tiden, eller om det bara är en myt.

De kommer aldrig fram till något bestämt.

Vi gamla boråsare har ett annat mål.

Vi vill se Simba, lejonet som växte upp i en villa i Tosseryd utanför Borås på 1950-talet och senare blev 

dragplåster på Borås djurpark. Faktum är att djurparken grundades för att Simba skulle ha någonstans att bo när han hade växt ur villan.

Som barn besökte jag djurparken med min familj varje år. Det gjorde de flesta boråsare. Simba var förstås ett av huvudnumren.

Simba började sitt liv någonstans i Centralafrika. Hans mamma sköts ihjäl när han var mycket liten och han blev omhändertagen av en svensk – ingenjören och affärsmannen Sigvard Berggren, även grundare till Brämhults juice. Berggren körde lejonungen i bil till Sverige, där han inte bara fick en egen djurpark utan också blev filmstjärna i Nils Poppe-filmen Lejon på stan (1959).

Efter sin död 1971 stoppades den ståtliga lejonhannen upp och placerades på Naturhistoriska museet.

Som barn var jag förstås imponerad av allt detta.

Idag framstår det enbart som bisarrt: en europé som kuskar runt i ett kolonialt Afrika och plockar med sig en lejonunge hem som husdjur.

Sådant har sannerligen tappat sin charm med tiden. Ja, om inte förr så efter TV-serien Tiger king, som visar den cyniska hanteringen av stora kattdjur i USA.

Som barn i Borås fick jag höra att vår djurpark var bättre än alla andra. Vi stängde minsann inte in djuren i trånga burar. Nej, i Borås vandrade de afrikanska djuren fritt i stora hägn.

Precis som hemma på savannen.

Nästan.

Att själva idén med djurparker var galen, den tanken slog mig aldrig.

Sigvard Berggren menade att det inte var så märkvärdigt att uppfostra vilda djur. ”Lejonet är absolut hederligt och ofarligt om man uppför sig hyfsat mot det … Ger du det kärlek får du kärlek tillbaka”, skriver han i boken Simba – mitt lejon.

När jag läser det går tankarna till ett annat djur och en annan bok: Vargattacken av Lars Berge. Det är en reportagebok om händelsen i Kolmården 2012 då parkens vargflock anföll och dödade en skötare.

Precis som Sigvard Berggren betraktade lejon som ”hederliga”, säger en ansvarig på Kolmården att vargar är ”ärliga”. Det gäller bara att bemöta dem rätt.

Lars Berge visar dock att det hade förekommit en lång rad vargattacker i Kolmården redan före dödsfallet. Samtliga tystades ner eller bagatelliserades.

Även Sigvard Berggren berättar i sin bok om potentiellt farliga situationer, men han gör dem till lustiga anekdoter. Tänk så nära det var att Simba bet benet av Nils Poppe! Om man läser mellan raderna ser man att det var ett ganska obehagligt tillbud.

Man borde nog vara försiktig med att använda ord som ”kärlek” och ”hederlig” om vilda djur. Inget tyder på att de tänker i sådana kategorier.

Det går absolut att prägla en djurunge på en människa – att Simba såg Berggren som en reservmamma är uppenbart – men när ett vilt djur blir könsmoget sätter andra instinkter in.

Hur skulle den moderlösa Simba ha klarat sig om han fått vara kvar Afrika? Risken är stor att han inte hade blivit så gammal.

Kanske hade det ändå varit bättre än att sitta uppstoppad på ett museum i Göteborg.

Simba – mitt lejon, utgiven 1960, är lätt att hitta på antikvariatssajter på nätet. Lars Berges Vargattacken är utgiven på Bonniers 2018 och finns också i pocket.