Ett vad som inte är något vad (Om Gud, evigt liv och en del annat smått och gott)

Text publicerad i GP 16 januari 2021

När jag jobbade i hemtjänsten var det en kvinna vars Bibel på nattduksbordet alltid låg uppslagen på samma sida.

Var det ett särskilt viktigt Bibelställe för henne? Nej, det visade sig vara en slump vilken sida som fallit upp. Kvinnan var egentligen inte direkt troende, sa hon. Det var bara det att hon började bli gammal och … ja, man kunde ju inte veta säkert.

Det kostade inget att låta Bibeln ligga framme. För säkerhets skull.

Jag tänkte att det var tveksamt om det skulle funka. Om Gud finns borde väl hen kunna genomskåda ett så billigt trick.

Nyligen lärde jag mig att det finns ett fint namn för detta med att låta Bibeln ligga framme på nattduksbordet. Det kallas ”le pari de Pascal” efter den franske matematikern och mångsysslaren Blaise Pascal.

Ordagrant betyder det ”Pascals vad”, men på svenska brukar man säga ”Pascals trossats”.

Denna sats, formulerad på 1600-talet, är ett tidigt exempel på det som idag kallas för spelteori. Det handlar om att göra största möjliga vinst med minsta möjliga insats.

Pascal menade att vi inte kan veta säkert om Gud finns, men att vi kan värdera oddsen för att tro jämfört med att inte tro. En sådan värdering visar enligt Pascal att vi absolut bör tro. För om vi gör det och Gud verkligen finns, då är belöningen så övermåttan stor – evigt liv i paradiset! – att insatsen alltid kommer att vara värd det.

Låt Bibeln ligga framme, alltså.

Men är detta verkligen ett vad, i strikt mening?

Vid vadslagning måste det finnas en motpart, någon som vinner om man själv förlorar. I det här fallet förlorar Pascal om Gud inte existerar, men vem vinner i så fall? Vem är det han spelar mot?

Djävulen? Det skulle i så fall betyda att Djävulen existerar men inte Gud.

Eller att deras existenser utesluter varandra?

Nej, nu går det runt i min teologiskt oskolade hjärna.

Hur som helst så föredrar jag nog människor som tror, eller inte tror, eller vacklar mellan de två, på grund av hur de känner i hjärtat. Inte för att de har kalkylerat sig fram till vilket som är säkrast.

Det kan ju inte vara så kul för Gud heller, om hen finns. Att ha paradiset fullt av räknenissar som ligger där på molnen och gratulerar sig själva till hur smarta de har varit.

Nå, Gud får kanske skylla sig själv. Alla som har läst Gamla Testamentet vet att hen var tydligare förr. I Moseböckerna är det enkla, raka regler som gäller.

”Ni skall inte klippa håret vid tinningarna.” ”En invandrare får du inte förtrycka.” ”När du köper en hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året ska han friges utan betalning.”

Och om man inte lydde var Gud tydlig med vad som väntade:

”Jag skall … kasta era ruttnande lik på era ruttna avgudapålar.” ”Ni ska bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.”

Det var inga tomma hot heller. Gamla Testamentet vimlar av illdåd utförda av en lättkränkt, blodtörstig Gud.

Där var det knappast läge att börja räkna på oddsen. Det var bara att sälja slaven på det sjunde året, utan knot.

Men i Nya Testamentet tappar Gud greppet, som bekant. Allt blir flummigare. En massa snack om kärlek och sånt. Plötsligt måste vi människor välja själva.

Vilket som bekant är svårt.

Jag har till exempel just nu svårt att välja hur jag ska avsluta den här texten.

Jag kanske bara ska nöja mig med att konstatera att den mänskliga tanken på Gud är lika outtömlig som outgrundlig.

 

 

 

Konsten att köa i Senegal (och på andra ställen)

(Publicerad i GP 5 december 2020)

I staden Rufisque, strax utanför Dakar i Senegal, letade jag efter en bankomat.

Det var härom året. Och Rufisque uttalas förresten ”Råfisk” av ortsbefolkningen. Om ni undrade.

Jag hittade bankomaten och runt den stod sådär tjugo personer i en gles klunga. De verkade inte stå i någon särskild ordning, men jag tyckte mig ändå förstå att de utgjorde en kö.

Men vad för slags kö? Vilka regler gällde här?

Jo, det gick till så att man hörde sig för vem som var sist. Någon i klungan svarade, i det här fallet en medelålders man i gul skjorta. Och då gällde det för mig att memorera den mannen och hans skjorta, för nu stod jag efter honom i kön.

En stund senare dök en kvinna upp och frågade vem som var sist och jag sa att det var jag. Hon bar en grön klänning som var mönstrad med röda geometriska figurer, men det behövde jag inte memorera. Det var hon som måste komma ihåg mig.

Nu hade jag alltså min plats i kön. Däremot var det oklart när jag skulle ha pengar i näven. Bankomaten var nämligen tom.

Hur länge skulle det dröja innan den fylldes på? Ja, det gick ju inte att veta. Det var bara att vänta.

                                                                   x x x

Kassakön på Hemköp.

Förr i tiden brukade jag mest stå och irritera mig på att folk framför mig var så långsamma. Kan du inte plocka upp varorna på bandet lite snabbare? Och betalkortet, kunde du inte haft det redo?

Nu för tiden lyfter jag inte ens blicken. Jag bara stirrar ner på markeringarna i golvet. Håll avstånd, håll avstånd.

                                                                   x x x 

Första gången jag köade till en krog och kom in.

Inte blev leggad och nekad. Utan insläppt.

Ingen värme har varit ljuvligare.

                                                                    x x x

Man köar för att komma fram till något.

Så om jag ställer mig i bostadskön kommer jag väl fram till en bostad efter ett tag? Eller?

                                                                    x x x

Vi har alla varit med om att någon har smitit före i kön. Det väcker en väldigt speciell ilska.

Några tänker: sådär ska jag också göra nästa gång, jag förtjänar inte att behöva köa bland en massa losers.

Andra tänker att samhället borde sluta dalta med folk som smiter före. Det behövs fler kontrollanter och hårdare straff.

Ytterligare några börjar fundera över hur man kan göra köer kortare och smartare och mer rättvisa.

Hur många som ingår i varje grupp avgör hur samhället blir.

                                                                    x x x

När familjen åkte till England hade jag sagt till barnen, som fortfarande var små, att engelsmännen är det artigaste folket i världen. De säger please hela tiden och vid busshållplatserna står de inte utspridda som vi utan bildar kö på trottoaren. När bussen kommer stiger de lugnt ombord, utan trängsel, i tur och ordning.

Sedan kom vi till London. Och vid en busshållplats fick jag syn på just en sådan kö, och pekade ut den för barnen.

Vi tittade allihop. Ja, där stod de faktiskt, engelsmännen. I kö.

Det var egendomligt tillfredsställande. Det värmer i hjärtat att få positiva fördomar bekräftade.

                                                                    x x x

I bankomatkön i Rufisque var det tillåtet att gå iväg en sväng utan att förlora sin plats, ungefär som när musikfans köar utanför Ullevi och har rätt att gå iväg och äta och kissa emellanåt.

När det kallades till bön från minareten försvann åtminstone halva kön till moskén. Men när folk kom tillbaka därifrån dök faktiskt en värdetransport upp och snart var bankomaten påfylld.

En efter en gick vi fram och gjorde våra uttag. Alla visste sin plats. Kön som såg ut som en klunga fungerade perfekt.

 

Barnen, barnstjärnan och världen

(Publicerad i GP 24 oktober)

Häromdagen skickade jag en länk med en ny Demi Lovato-låt till min dotter.

När jag stoppade undan mobilen efteråt tänkte jag att det där var ju lite konstigt. Jag menar: Demi Lovato? En före detta tonårsstjärna som närmar sig trettio. Gillar jag hennes musik? Njae. Så varför?

År 2009 skaffade vi Disney Channel till barnen. Det var en stor sak då. Varje eftermiddag när jag kom hem satt min son och min dotter framför TV:n och kollade på Disneyserier, och jag satte mig bredvid och de var fortfarande inte större än att de kröp tätt intill mig.

Det var program som Hannah Montana och Magi på Waverley Place. De där serierna var fulla av barnstjärnor som senare skulle bli vuxenstjärnor, sådana som Miley Cyrus och Selena Gomez.

Och så Demi Lovato då. Hennes serie hette Sonnys chans.

Ett stort privilegium med att ha barn är att man upp till en viss ålder har tillgång till deras inre värld. Man ges tillträde till ömtåliga lekar, tankar och fantasier.

Under en period läste vi till exempel Harry Potter-böckerna och min son gick ständigt omkring med trollstav i handen och Harry Potter-glasögon på näsan. Det var som om Harry hörde till familjen.

Och det var samma sak med de där Disneystjärnorna: jag tyckte nästan att jag kände dem.

Efter Disneyåren blev Demi Lovato popstjärna, men sedan gick det snett för henne: droger, ätstörningar, strul. Det finns antagligen ingenting som kan sabba en människa så totalt som att ha varit barnstjärna.

Demi drack, tog kokain och annat. Tog en överdos till slut, men räddades till livet efter att snabbt ha kommit till sjukhus.

Fast vid det laget hade jag faktiskt glömt bort henne. En annan sorts verklighet än den Disney levererar hade tagit över familjens liv. Vår son fick en hjärntumör och dog efter några års sjukdom, och vi tre som fortfarande levde vacklade fram genom dagarna i ett kompakt mörker; vi hade nog med att bara stå på benen.

En dag i förra veckan dök Demi upp på min mobilskärm igen.

Den nya låten, Commander in chief, var en protestlåt mot Donald Trump.

I texten vänder sig Demi direkt till presidenten och läser lusen av honom som om hon talade till ett sällsynt ouppfostrat barn. Hur uppför du dig egentligen? Hur kan du vara så självisk? Varför ljuger du jämt?

Det är inte precis första låten som attackerar Trump. Men när jag scrollade i kommentarerna blev jag alltmer tagen.

Det vällde in meddelanden från länder med auktoritära ledare. Unga människor i bland annat Turkiet, Ryssland och Brasilien skickade hjärtskärande hälsningar till Demi och varandra: Så har vi det också! En egoistisk gubbe utan respekt för demokratin styr även hos oss!

För dem handlade låten lika mycket om Erdogan, Putin, Bolsonaro.

Minns ni optimismen från internets barndom? Det där om hur mycket bättre världen skulle bli när folk kunde kommunicera direkt med varandra?

Så blev det inte. I stället fick vi övervakning, polarisering och kommersiell monokultur.

Men i Demi Lovatos kommentarsfält var det som om den där gamla optimismen blommade upp igen.

Världen är här, allt är samlat och det finns hopp.

Min dotter bor i Stockholm nu, och min son kan jag bara besöka på Västra kyrkogården.

Men jag skickar en poplåt med en före detta barnstjärna som haft ett tufft liv, och för ett ögonblick är allt nära igen, barnen är hos mig, sitter tätt intill mig i soffan.

Låten Commander in chief hittar man här: https://www.youtube.com/watch?v=n9Y-lS1trhw

Det regnar inte!

Publicerad i GP 12 september 2020

Det var midsommarafton 2020 och vi satt ett gäng på en altan i Bohuslän och begick sill och nubbe.

Jodå, vi höll avstånd runt bordet. Vi glada att alls kunna ses, efter att ha varit mer eller mindre instängda hela våren.

Ingen av oss kunde minnas när vi senast haft en så varm och skön midsommarafton, och med kumminsmaken från den kryddade snapsen i gommen började livet kännas levbart igen.

Då smattrade det till mot altantaket. Från en nyss blå himmel kom en regnskur.

Nu är min fråga till dig, bästa läsare: Vad tror du att vi gjorde nu, vi som satt där på altanen?

Sprang vi runt och plockade in grejer som kunde bli blöta? Stängde vi nedvevade bilrutor? Spanade vi upp mot himlen för att se om regnet skulle bli långvarigt?

Nej, nej, självfallet inte. Vi gjorde det enda raka: vi tog upp våra mobiler.

Med febrig förväntan fingrade vi fram våra väderappar. Och sedan utbrast vi triumfatoriskt:

”Det regnar inte!”

Ty apparna visade inte regn. Åtminstone inte vid exakt detta klockslag.

Ett slags lyckligt raseri spred sig runt det socialt distanserade bordet. Det var som om vi hade avslöjat något stort. Eller som om vi hade fått en länge efterlängtad revansch.

Oklart på vad.

Snart uppstod en lång (och jag menar lång) diskussion om för- och nackdelar med den svenska respektive norska väderappen.

Under tiden fortsatte regnet. Och sedan klarnade det upp igen, och bofinken började sjunga. Men inget av det intresserade oss. Vi glodde på apparna.

I alla tider har människan försökt förutspå framtiden, i djurs inälvor, kaffesump och tarotkort. Man kan skratta åt det, men frågorna har varit nog så allvarliga. Kommer vi att vinna slaget i morgon? Hur kommer skörden att bli? Kommer mitt äktenskap att bli lyckligt?

Klart man vill ha svar på sådant.

Men tyvärr finns som bekant inget sätt att veta vad som ska hända innan det händer.

Vädret har alltid varit ett slags gränsfall. Om solen går ner på en molnfri himmel efter en vacker dag – ja, då säger oss erfarenheten att det troligtvis kommer att vara vackert väder även nästa dag.

Men säkra kan vi inte vara.

Numera, i det tjugoförsta århundradet, har det hänt något märkligt.

Med hjälp av avancerad teknik kommer väderinstituten – både det svenska och det norska – numera upp i över 80 procents träffsäkerhet för endygnsprognoser.

Det är egentligen något oerhört. För första gången kan vi faktiskt förutsäga framtiden med god precision. Åtminstone framtidens väder.

Så är vi glada över detta mirakel? Är vi tacksamma?

Nix, vi är rasande.

Om vi tittar upp mot himlen och ser att det är risk för en skvätt regn under eftermiddagen, tar vi med ett paraply när vi går ut. Mer är det inte med det.

Men om det står på en skärm att det ska komma 1,2 millimeter klockan 16, då bryter vi ihop om det i stället kommer 0,7 millimeter klockan 15.

Det är något med den extrema precisionen i en sådan prognos (regnmängder angivna i tiondels millimeter!) som gör oss gravt neurotiska.

Kanske handlar det bara om att ju mer vi kan kontrollera i livet, desto läskigare känns de faktorer som vi trots allt inte rår på.

Som virusutbrott – eller den exakta minuten då det ska börja regna.

Så där sitter vi på altanen, glömska för sillen och nubben, med blicken på skärmen, mumlande om och om igen: ”Det regnar inte!”

Medan regnet fortsätter falla. 

"Ger du lejonet kärlek får du kärlek tillbaka"

Publicerad i GP 27 juni

Göteborgare som kommer till Naturhistoriska museet vill se Malmska valen. Där står de sedan och dividerar om huruvida valen verkligen användes som kafé en gång i tiden, eller om det bara är en myt.

De kommer aldrig fram till något bestämt.

Vi gamla boråsare har ett annat mål.

Vi vill se Simba, lejonet som växte upp i en villa i Tosseryd utanför Borås på 1950-talet och senare blev 

dragplåster på Borås djurpark. Faktum är att djurparken grundades för att Simba skulle ha någonstans att bo när han hade växt ur villan.

Som barn besökte jag djurparken med min familj varje år. Det gjorde de flesta boråsare. Simba var förstås ett av huvudnumren.

Simba började sitt liv någonstans i Centralafrika. Hans mamma sköts ihjäl när han var mycket liten och han blev omhändertagen av en svensk – ingenjören och affärsmannen Sigvard Berggren, även grundare till Brämhults juice. Berggren körde lejonungen i bil till Sverige, där han inte bara fick en egen djurpark utan också blev filmstjärna i Nils Poppe-filmen Lejon på stan (1959).

Efter sin död 1971 stoppades den ståtliga lejonhannen upp och placerades på Naturhistoriska museet.

Som barn var jag förstås imponerad av allt detta.

Idag framstår det enbart som bisarrt: en europé som kuskar runt i ett kolonialt Afrika och plockar med sig en lejonunge hem som husdjur.

Sådant har sannerligen tappat sin charm med tiden. Ja, om inte förr så efter TV-serien Tiger king, som visar den cyniska hanteringen av stora kattdjur i USA.

Som barn i Borås fick jag höra att vår djurpark var bättre än alla andra. Vi stängde minsann inte in djuren i trånga burar. Nej, i Borås vandrade de afrikanska djuren fritt i stora hägn.

Precis som hemma på savannen.

Nästan.

Att själva idén med djurparker var galen, den tanken slog mig aldrig.

Sigvard Berggren menade att det inte var så märkvärdigt att uppfostra vilda djur. ”Lejonet är absolut hederligt och ofarligt om man uppför sig hyfsat mot det … Ger du det kärlek får du kärlek tillbaka”, skriver han i boken Simba – mitt lejon.

När jag läser det går tankarna till ett annat djur och en annan bok: Vargattacken av Lars Berge. Det är en reportagebok om händelsen i Kolmården 2012 då parkens vargflock anföll och dödade en skötare.

Precis som Sigvard Berggren betraktade lejon som ”hederliga”, säger en ansvarig på Kolmården att vargar är ”ärliga”. Det gäller bara att bemöta dem rätt.

Lars Berge visar dock att det hade förekommit en lång rad vargattacker i Kolmården redan före dödsfallet. Samtliga tystades ner eller bagatelliserades.

Även Sigvard Berggren berättar i sin bok om potentiellt farliga situationer, men han gör dem till lustiga anekdoter. Tänk så nära det var att Simba bet benet av Nils Poppe! Om man läser mellan raderna ser man att det var ett ganska obehagligt tillbud.

Man borde nog vara försiktig med att använda ord som ”kärlek” och ”hederlig” om vilda djur. Inget tyder på att de tänker i sådana kategorier.

Det går absolut att prägla en djurunge på en människa – att Simba såg Berggren som en reservmamma är uppenbart – men när ett vilt djur blir könsmoget sätter andra instinkter in.

Hur skulle den moderlösa Simba ha klarat sig om han fått vara kvar Afrika? Risken är stor att han inte hade blivit så gammal.

Kanske hade det ändå varit bättre än att sitta uppstoppad på ett museum i Göteborg.

Simba – mitt lejon, utgiven 1960, är lätt att hitta på antikvariatssajter på nätet. Lars Berges Vargattacken är utgiven på Bonniers 2018 och finns också i pocket.

 

Faster P och oljan

Publicerad i GP 16 maj 2020

Det finns en sak som man får inpräntat i sig från början i vår släkt: När faster P ringer, säg alltid nej.

Vad hon än vill, säg bara nej. Annars kommer du att få ångra dig.

Så när hennes namn dök upp på displayen en dag i höstas stålsatte jag mig innan jag svarade.

- Morsning, sa hon, allt väl? Jag har en kanongrej på gång. Kan du hjälpa mig en stund i kväll?

- Javisst, sa jag.

Jag kan inte förklara det. Hon har den förmågan.

Några timmar senare satt vi i hennes gamla skåpbil, som hon rattade förbi Gamlestan och Bellevue och vidare mot Kortedala. Hon bromsade in vid ett kebabställe.

- Fattar du hur krångligt det är för såna här ställen att ta hand om använt matfett? sa faster P. Man måste ha en fettavskiljare, man måste ordna med tömning, det är en massa byråkrati och kostnader. Morsning, Hassan. Allt väl?

Det sista var riktat till kebabställets ägare.

Faster P hoppade ut och öppnade bakdörrarna. Där stod ett par stora tunnor. När vi åkte därifrån en stund senare var en av dem fylld med använd matolja från kebabhaket, och Hassan hade tryckt ett par sedlar i näven på Faster P.

Både hon och jag stank av gammal frityrolja.

- Är detta din plan? undrade jag. Köra runt och ta hand om matfett? Det kan inte finnas många kronor i det. Och var ska du göra av oljan?

- Vänta bara, myste faster P och svängde in på en ödslig industritomt.

Det visade sig att hon hade fler prylar i beredskap i skåpbilen. Vi ägnade en timme åt att sila oljan och tappa den på nya kärl. Efter det var vi så flottiga att det glänste om oss.

Faster P satte kurs tvärs genom stan. Till slut stannade hon vid en grillbar utåt Askim till.

- Morsning, Åke, sa hon. Allt väl? Jag har prima grejer med mig. Direktimporterat.

Vi lastade av den silade oljan och Åke tryckte ett par sedlar i näven på faster P.

- Så du säljer gammalt matfett som nytt? sa jag matt när vi körde därifrån.

- Vilket drömupplägg, va? myste faster P. Hassan tjänar på det, Åke tjänar på det, jag tjänar på det. Trippel-vinn. Du hänger med nästa vecka också, va?

Men bara några dagar senare ringde faster P igen. Nu lät hon mindre munter.

- Vem kunde ana att Åke och Hassan var polare? suckade hon. Vad är oddsen för det?

Hennes upplägg hade med andra ord avslöjats. Jag drog en suck av lättnad. Kläderna från förra veckan hade jag fått slänga.

Några dagar senare mötte jag faster P på Järntorget. Till min förvåning var hon återigen på bästa humör.

- Kom, sa hon, jag ska visa en grej.

Vi tog in på Haga Nygata och steg in i en butik som sålde särskilt exklusiva matvaror.

- Morsning, Tuva-Lotta, sa faster P. Allt väl?

Hon ledde mig till en hylla där fina olivoljor från Italien stod uppradade bredvid små flaskor med en gulbrun, grumlig sörja som jag tyckte mig känna igen.

Jag tog en flaska och läste på etiketten: ”Naturlig olja … ofiltrerad för bästa smak … rustik karaktär … hälsoeffekter … ekologisk.”

Sedan tittade jag på prislappen.

- Va? Tar du 250 spänn för två deciliter?

- Det är en premiumprodukt, sa faster P. De måste vara dyra. Annars känner inte folk att de unnar sig.

Hon lutade sig fram och viskade:

- Butiken har redan beställt mer. Ju grumligare desto bättre. Den här oljan säljer som smör.

Hon plirade mot mig och jag bestämde mig för att nästa gång hon ringde, då skulle jag verkligen, verkligen säga nej.