Text publicerad i GP 16 januari 2021
När jag jobbade i
hemtjänsten var det en kvinna vars Bibel på nattduksbordet alltid låg uppslagen
på samma sida.
Var det ett särskilt
viktigt Bibelställe för henne? Nej, det visade sig vara en slump vilken sida
som fallit upp. Kvinnan var egentligen inte direkt troende, sa hon. Det var
bara det att hon började bli gammal och … ja, man kunde ju inte veta säkert.
Det kostade inget att
låta Bibeln ligga framme. För säkerhets skull.
Jag tänkte att det var
tveksamt om det skulle funka. Om Gud finns borde väl hen kunna genomskåda ett
så billigt trick.
Nyligen lärde jag mig
att det finns ett fint namn för detta med att låta Bibeln ligga framme på
nattduksbordet. Det kallas ”le pari de Pascal” efter den franske matematikern
och mångsysslaren Blaise Pascal.
Ordagrant betyder det
”Pascals vad”, men på svenska brukar man säga ”Pascals trossats”.
Denna sats, formulerad
på 1600-talet, är ett tidigt exempel på det som idag kallas för spelteori. Det
handlar om att göra största möjliga vinst med minsta möjliga insats.
Pascal menade att vi
inte kan veta säkert om Gud finns, men att vi kan värdera oddsen för att tro
jämfört med att inte tro. En sådan värdering visar enligt Pascal att vi absolut
bör tro. För om vi gör det och Gud verkligen finns, då är belöningen så
övermåttan stor – evigt liv i paradiset! – att insatsen alltid kommer att vara
värd det.
Låt Bibeln ligga
framme, alltså.
Men är detta verkligen
ett vad, i strikt mening?
Vid vadslagning måste
det finnas en motpart, någon som vinner om man själv förlorar. I det här fallet
förlorar Pascal om Gud inte existerar, men vem vinner i så fall? Vem är det han
spelar mot?
Djävulen? Det skulle i
så fall betyda att Djävulen existerar men inte Gud.
Eller att deras
existenser utesluter varandra?
Nej, nu går det runt i
min teologiskt oskolade hjärna.
Hur som helst så föredrar
jag nog människor som tror, eller inte tror, eller vacklar mellan de två, på
grund av hur de känner i hjärtat. Inte för att de har kalkylerat sig fram till
vilket som är säkrast.
Det kan ju inte vara
så kul för Gud heller, om hen finns. Att ha paradiset fullt av räknenissar som
ligger där på molnen och gratulerar sig själva till hur smarta de har varit.
Nå, Gud får kanske
skylla sig själv. Alla som har läst Gamla Testamentet vet att hen var tydligare
förr. I Moseböckerna är det enkla, raka regler som gäller.
”Ni skall inte klippa
håret vid tinningarna.” ”En invandrare får du inte förtrycka.” ”När du köper en
hebreisk slav skall han tjäna i sex år, men det sjunde året ska han friges utan
betalning.”
Och om man inte lydde var
Gud tydlig med vad som väntade:
”Jag skall … kasta era
ruttnande lik på era ruttna avgudapålar.” ”Ni ska bli tvungna att äta era
söners och döttrars kött.”
Det var inga tomma hot
heller. Gamla Testamentet vimlar av illdåd utförda av en lättkränkt,
blodtörstig Gud.
Där var det knappast
läge att börja räkna på oddsen. Det var bara att sälja slaven på det sjunde
året, utan knot.
Men i Nya Testamentet
tappar Gud greppet, som bekant. Allt blir flummigare. En massa snack om kärlek
och sånt. Plötsligt måste vi människor välja själva.
Vilket som bekant är
svårt.
Jag har till exempel
just nu svårt att välja hur jag ska avsluta den här texten.
Jag kanske bara ska nöja
mig med att konstatera att den mänskliga tanken på Gud är lika outtömlig som outgrundlig.