"Ger du lejonet kärlek får du kärlek tillbaka"

Publicerad i GP 27 juni

Göteborgare som kommer till Naturhistoriska museet vill se Malmska valen. Där står de sedan och dividerar om huruvida valen verkligen användes som kafé en gång i tiden, eller om det bara är en myt.

De kommer aldrig fram till något bestämt.

Vi gamla boråsare har ett annat mål.

Vi vill se Simba, lejonet som växte upp i en villa i Tosseryd utanför Borås på 1950-talet och senare blev 

dragplåster på Borås djurpark. Faktum är att djurparken grundades för att Simba skulle ha någonstans att bo när han hade växt ur villan.

Som barn besökte jag djurparken med min familj varje år. Det gjorde de flesta boråsare. Simba var förstås ett av huvudnumren.

Simba började sitt liv någonstans i Centralafrika. Hans mamma sköts ihjäl när han var mycket liten och han blev omhändertagen av en svensk – ingenjören och affärsmannen Sigvard Berggren, även grundare till Brämhults juice. Berggren körde lejonungen i bil till Sverige, där han inte bara fick en egen djurpark utan också blev filmstjärna i Nils Poppe-filmen Lejon på stan (1959).

Efter sin död 1971 stoppades den ståtliga lejonhannen upp och placerades på Naturhistoriska museet.

Som barn var jag förstås imponerad av allt detta.

Idag framstår det enbart som bisarrt: en europé som kuskar runt i ett kolonialt Afrika och plockar med sig en lejonunge hem som husdjur.

Sådant har sannerligen tappat sin charm med tiden. Ja, om inte förr så efter TV-serien Tiger king, som visar den cyniska hanteringen av stora kattdjur i USA.

Som barn i Borås fick jag höra att vår djurpark var bättre än alla andra. Vi stängde minsann inte in djuren i trånga burar. Nej, i Borås vandrade de afrikanska djuren fritt i stora hägn.

Precis som hemma på savannen.

Nästan.

Att själva idén med djurparker var galen, den tanken slog mig aldrig.

Sigvard Berggren menade att det inte var så märkvärdigt att uppfostra vilda djur. ”Lejonet är absolut hederligt och ofarligt om man uppför sig hyfsat mot det … Ger du det kärlek får du kärlek tillbaka”, skriver han i boken Simba – mitt lejon.

När jag läser det går tankarna till ett annat djur och en annan bok: Vargattacken av Lars Berge. Det är en reportagebok om händelsen i Kolmården 2012 då parkens vargflock anföll och dödade en skötare.

Precis som Sigvard Berggren betraktade lejon som ”hederliga”, säger en ansvarig på Kolmården att vargar är ”ärliga”. Det gäller bara att bemöta dem rätt.

Lars Berge visar dock att det hade förekommit en lång rad vargattacker i Kolmården redan före dödsfallet. Samtliga tystades ner eller bagatelliserades.

Även Sigvard Berggren berättar i sin bok om potentiellt farliga situationer, men han gör dem till lustiga anekdoter. Tänk så nära det var att Simba bet benet av Nils Poppe! Om man läser mellan raderna ser man att det var ett ganska obehagligt tillbud.

Man borde nog vara försiktig med att använda ord som ”kärlek” och ”hederlig” om vilda djur. Inget tyder på att de tänker i sådana kategorier.

Det går absolut att prägla en djurunge på en människa – att Simba såg Berggren som en reservmamma är uppenbart – men när ett vilt djur blir könsmoget sätter andra instinkter in.

Hur skulle den moderlösa Simba ha klarat sig om han fått vara kvar Afrika? Risken är stor att han inte hade blivit så gammal.

Kanske hade det ändå varit bättre än att sitta uppstoppad på ett museum i Göteborg.

Simba – mitt lejon, utgiven 1960, är lätt att hitta på antikvariatssajter på nätet. Lars Berges Vargattacken är utgiven på Bonniers 2018 och finns också i pocket.