Vad jag lärde mig i stället för franska

(Publicerad i GP 13 januari 2016)

I Sydfrankrike våren 1999 fick jag en chans att se livet från ett annat håll än mitt gamla vanliga.

Min fru och jag hade fått vårt första barn ett år tidigare, och nu passade vi på att hyra ett hus i Agde, i Languedoc. Det var ett fint halvår för en nybliven familj, med god mat och mycket tid för varandra. Vi åt så mycket croissanter att ett av min sons tio första ord var ”nang”, som betydde just croissant.

Även jag ville gärna förbättra min franska. Det som fanns var kurser för nyanlända till Frankrike. De arrangerades av en frivilligorganisation och min kursledare var en pensionerad lärare.

Här befann jag mig plötsligt bland människor som av en eller annan anledning försökte etablera sig i Frankrike. De flesta var nordafrikaner, men jag glömmer aldrig en fryntlig bulgar vars franska uttal fick till och med mitt att framstå som briljant.

I den här gruppen fick jag andra typer av erbjudanden än vad jag är van vid. Om jag var intresserad av ett svartjobb med att slakta skrotbilar så skulle en tunisier kunna ordna det. Och om jag ville ha nordafrikanska lamm så hade en marockan en bra kontakt. Ett nordafrikanskt lamm, visade det sig, var inte en speciell ras. Det var lamm där fransmännen hade tagit det som intresserade dem: kotletter och filé.

Det där hade de verkligen roligt åt: hur vi västeuropéer bara äter några små bitar av djuret. Allt går ju att äta!

Tillsammans försökte vi förstå stort och smått i vårt nya land. Om man blir sjuk, ska man då ringa och beställa tid eller kan man gå direkt till vårdcentralen? Vad betyder TVA? Finns det en kommunal bostadskö? Och vad ser fransmännen egentligen hos Johnny Halliday?

Fattar ni hur svårt det är att ta sig in i ett nytt land, en ny kultur? Fattar ni hur vilsen man känner sig, och hur många uttalade och outtalade hinder man möter? Jag är övertygad om att det är det absolut svåraste en människa kan göra.

Jag är full av beundran för dem som klarar av det – sak samma om det handlar om svenskar som flydde fattigdomen för USA eller syrier som flyr kriget för Sverige.

Hur det gick för mina kamrater i gruppen vet jag inte. Själv var jag förstås bara en turist, som lätt kunde åka hem när jag ville. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver överväga att lämna mitt hemland på riktigt.

När vi åkte från Frankrike var vår son ett och ett halvt och det märktes att han förstod franskan han hörde omkring sig. Själv hade jag gjort frustrerande små framsteg med språket. Men jag hade lärt mig en del annat.